De tecknade filmerna från Pixar – Toy Story, Hitta Nemo, Ratatouille, med flera – har en speciell dragningskraft, eftersom deras berättelser är så tokiga och så tydliga, så i detalj genomförda: animationsarbete vars hängivenhet inte verkar veta av några begränsningar.
Upphovsmännen lyckas hitta på intriger ingen hade kunnat föreställa sig på förhand, med ringa respekt för naturlagar eller konventioner kring vem som kan göra vad. I den postapokalyptiska Wall-E uppstår blyg, transformerande kärlek mellan två robotar, medan resterna av mänskligheten åker omkring på never ending rymdkryssning, totalt hemfallna åt frosseri. I Toy Story I-III ligger mycket av dramatiken i leksakernas varierande medvetenhet om att de är leksaker, till exempel Buzz Lightyears katastrofala insikt om att han inte är en rymdsuperhjälte, utan bara ett exemplar av nånting som tillverkats i massupplaga.
För mig framstår nästan alla andra animerade filmer som fabler vid en jämförelse, inklusive de japanska mästarna som Miyazaki (som förstås har andra konstnärliga kvaliteter); vanligt tecknat återger mänskliga handlingar, begär och verklighetsuppfattningar, medan Pixar närmar sig andra sätt att uppleva verkligheten, tack vare den inlevelse som den allra senaste animationstekniken möjliggör.
Den mångkunniga danska forskaren och kritikern Lilian Munk Rösing har låtit erfarenheterna från att titta på de här filmerna tillsammans med barnen bli en lärd bok som nu kommit ut på ett aktningsvärt brittiskt förlag. Hon går igenom film efter film, och tillfogar hela tiden nya aspekter, ständigt med hänvisningar till den franska psykiatern och teoretikern Jacques Lacan.
Det är ambitiöst upplagt, och stundom ganska svårt att hänga med i associationerna; men det som gör boken så charmerande är dess humor, och dess absoluta ställningstagande för Pixars filmer som viktiga bidrag till nutidsmänniskans självförståelse. Inte en suck om att detta skulle vara populärkultur och således mindre värt – däremot en genomgående övertygelse om att det är en relevant del av konstverket att skaparna är uppenbart medvetna om sin plats i kulturindustrin och konsumtionssamhället, och hela tiden bearbetar den tillhörigheten, på ett sätt som gör att filmerna har en metanivå där de handlar om sig själva. Vid sidan av den lacanianska analysen kan Munk Rösing inte avhålla sig från att inflika intressanta kultursemiotiska och till och med marxistiska kommentarer, samt diskutera det heteronormativa perspektivet i filmerna och i kommentarerna till dem.
Lacan – valet av teoretisk referenspunkt är extremt lyckat, eftersom också han var både djupt allvarlig och spritt språngande tokig. Under drygt tjugofem års offentliga seminarier försökte han förmedla sin psykiatriska erfarenhet till andra i form av metaforer plockade från när och fjärran, allt från djuplodande klassisk bildning till spetsvetenskaper som matematisk topologi. Och det där metaforiska är mycket viktigt att ha i åtanke, så att det inte blir dogm. Lacan lekte. Därför att han hade nånting viktigt att berätta om hur det mänskliga psyket är uppbyggt. Ingen har som Lacan förklarat vad subjektet är för nånting – att vi på varsitt vis grundar vår existens på inbillade relationer till andra människor, föräldrar och Gud, just därför att vi är språkvarelser. Och ingen kan som han beskriva vad som händer när dessa inbillningar bryter samman, på gott och på ont.
Men lekfullheten är också vad Lacan genom sitt eget personliga exempel lär ut: det intellektuella clowneriet. Och det är därför det blir så lyckat när Munk Rösing elegant utgår från några av hans mest slagkraftiga påståenden (såsom ”kärlek är att ge vad man inte har till nån som inte vill ha det”), ofta importerade via Slavoj Žižek (ännu en sorts clown!), för att komma fram till ganska häpnadsväckande beskrivningar av vad som är de enskilda Pixar-filmernas egenart.
Särskilt fastnar jag för läsningen av Ratatouille, om råttan som visar sig vara mästerkock och instruerar sin mänskliga adept inifrån hans kockmössa. Intrigen växer i Munk Rösings tappning till en allegori om hur det vi tror sitter djupast inom oss egentligen kommer utifrån – inklusive kärleken.
”Mänsklighet är en alien.” Så hävdar ett av de citat från Slavoj Žižek som återkommer några gånger för mycket. Boken hade nämligen förtjänat ett mer omsorgsfullt redaktörsarbete. Vissa upprepningar stör genom att ge en känsla av inkonsekvens, till exempel de vittfamnande hänvisningarna till ”den store Andre” (L’Autre), som åsyftar såväl Gud, televisionen, språket, ideologin som den allmänna meningen.
På ett sätt är den oprecisa syftningen både rimlig, lacansk och pixarsk. Det hör till den store Andre att han/den saknar existens annat än i människors fantasier. Och Pixars gestalter är lika mycket som vi människor på besatt jakt efter livsmening. Men nånting i själva formeln, särskilt på engelska, ”the big O” gör att den sätts på piedestal genom att återkomma i text så pass många gånger – som om den innehöll en förklaring. Och faktiskt måste jag erkänna att jag förstår begreppet bättre efter denna överanvändning.
Den allra mest produktiva aspekten i Pixar with Lacan, där alltsammans löper ihop, är nog den fråga som ligger i själva ordet ”animation”, grundat på latinets animus, själ. Vad är själen ifall den kan manipuleras på detta vis så att döda ting får liv (röst och blick); och vad är drivkraften hos personerna bakom detta magiska livgivande? Alla Pixarfilmer publiceras i specialutgåva, med upphovsmännens kommentarer i ett extra ljudspår; Munk Rösing kommenterar både deras begär och i synnerhet deras samarbete, det att filmerna är en kollektiv, kreativ skapelse i ständig dialog med berättelsen och med de tekniska möjligheterna, och påpekar att detta återspeglas i att så många av intrigerna i grunden handlar om udda gestalter som tvingas samarbeta och lyckas med det till synes omöjliga. Gruppen som god kraft – här tror jag det finns en pik också mot Lacan och hans yrkesmässiga inriktning på subjektet, på individens hopplösa upprättande av sig själv.
Om jag fick önska mig nånting mer så skulle det vara ännu mer djupdykning i detaljerna. De analyser som görs av färger och av i verkligheten omöjliga bildvinklar ger mersmak; och det finns gott om diskussioner av de tekniska lösningarna att beakta både hos Pixar-gänget och hos andra nördar. Särskilt lockas jag av hennes kommentar till Eisenstein. Den berömde sovjetiska filmregissören skrev på 1940-talet en översvallande hyllning till Disneys sätt att utvidga verkligheten därför att strecken kan skapa nya former. Munk Rösing påpekar att datorgrafiken går ännu längre, eftersom den jobbar med ytor och inte med linjer, och således kan skapa andra möjliga världar, befriade från ögats begränsningar.
Kanske finns här en möjlighet till vidareutveckling, så att datoranimationen kan ge oss andra, mer talande bilder av psyket? Freud anknöt gärna till sin tids tekniska uppfinningar, till exempel ”evighetsblocket”. Lacan var som redan sagts djupt försjunken i matematiken och älskade Möbiusband: dessa vridna ringar med endast insida. Kanske i framtiden Pixar kan bli direkt delaktiga i själsforskningen? Kanske Freuds obegripliga fantasier om livets urgestalt i ”Bortom lustprincipen” skulle lämpa sig bättre i form av rörliga bilder?
