I många länder är religionen en integrerad del i ländernas institutioner och i människors sociala liv ner på familjenivå. Om religionen också tillåts motivera kvinnoförtryck, hur ska man som feminist förhålla sig till den? Ska man förkasta allt vad religion heter, istället lyfta fram de delar av den som stöder frigörelsen, eller rent av söka nya former för sin egen tro? Louise Aston, en av de tidiga tyska feministerna, valde för sin del att helt ta avstånd från religionen.
I år uppmärksammas i Tyskland att det är 175 år sedan 1848 års liberala revolution. Det är inte ett lika bekant revolutionsår som 1789 eller 1917, men på ett sätt borde det kanske vara det. För då var det inte fråga om enkom en fransk eller rysk revolution, utan om en upprorsrörelse som spreds genom hela Europa, ja till och med till Sverige, där gatukravaller i mitten av mars krävde 18 människors liv.
Men särskilt i Tyskland är 1848 ett märkesår. Inte så mycket för att händelserna i mars det året innebar en lyckad revolution i direkt mening. Nej, de försök till liberala och demokratiska reformer man efter gatustriderna försökte genomföra i det så kallade Frankfurtparlamentet blev det ingenting med. Men revolutionen fick ändå stor betydelse. Allmänt anses att den var ett viktigt steg i en utveckling som ledde till att det mer auktoritära Preussen i stället tog makten över det tyska enandet. Men även för att 1848 och åren däromkring trots allt var en period då en mängd radikala tankar kom till ytan. Det är svårt att tala om demokrati, nationalism, liberalism eller socialism i tyskt sammanhang utan att stanna till vid 1848. Det gäller även feminismen.
Den tyska kvinnokampens tidiga historia är i mångt och mycket en historia om personer som levde, skrev och revolterade kring 1848. Den äldre tyska feminismen är internationellt inte så bemärkt; varken politiska tänkare eller skönlitterära författare har blivit lika kända som en Mary Wollstonecraft eller en Fredrika Bremer. Tyskland hade ingen Olympe de Gouges eller George Sand. Eller, just det senare hade man faktiskt.
För så blev Louise Aston (1814–1871) kallad: den tyska George Sand. Möjligen hade hon planterat smeknamnet själv. Aston beundrade nämligen storligen den franska författarinnan, som slagit igenom på 1830-talet med sina lika framgångsrika som radikala romaner. Aston skrev om Sand, som hon kallade den ”fria vackra framtidens profetissa”, liknade henne åsiktsmässigt, och modellerade sin offentliga persona på fransyskan. Likt henne bar Aston manskläder och rökte cigarr.
Men Aston var tyska, från en mer beskedlig bakgrund än aristokraten Sand och en achtundvierziger (en ”fyrtioåtta”), som var benämningen på dem som sympatiserade med eller direkt deltog i marsrevolutionen 1848. För Aston rörde sig mycket i hennes liv kring detta år. Samtliga hennes romaner och diktsamlingar är utgivna mellan 1846 och 1850, en kort period i ett relativt långt liv. Under den här perioden levde hon också intensivt och blev ökänd i den tyska offentligheten. Hon hann dessutom bli utvisad från Berlin inte mindre än två gånger och delta som sjuksköterska i Slesvig-holsteinska kriget.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
När Louise Aston började publicera sig skönlitterärt och röra sig i radikala kretsar i Berlin hade hon hunnit bli 30 år och redan levt ett på andra vis händelserikt liv. Hon föddes 1814, som dotter till författaren, teologen och prästen Johann Gottfried Hoche. Den bakgrunden var inte oviktig för hennes senare utveckling: kvinnor kunde inte bilda sig universitetsvägen, ty dit var dörrarna enbart öppna för män. Men bildningsidealet var starkt i den tyska protestantismen och kom man från ett bildat och bokrikt hem fanns förutsättningar för tidig intellektuell förkovran och litterära intressen även för flickor och kvinnor.
Men de litterära och intellektuella drömmarna kom på skam när Louise i tjugoårsåldern giftes bort med den 23 år äldre engelske ingenjören Samuel Aston. Det påtvingade äktenskapet gick dåligt från början. Hon födde tre barn, men bara ett överlevde och Louise var olycklig och alienerad i rollen som äkta maka. Makarna Aston separerade två gånger och det var efter den slutgiltiga skilsmässan som Louise flyttade till Berlin.
Hösten 1844 anlände hon till den preussiska huvudstaden, och hade där en tillvaro som var raka motsatsen till det konventionella liv, som stakats ut för henne av hennes far, ett liv i konvenansäktenskap med en etablerad äldre make och försörjare. Aston läste tidigt samhällskritiska författare, tidens franska utopiska socialister och tyska unghegelianer och sökte sig i Berlin till sammanhang där sådana upproriska ideal dominerade.
Inte minst rörde hon sig i de kretsar som kallades ung- eller vänsterhegelianska. När tidens store filosof GWF Hegel dött 1831 utkristalliserade sig flera läger bland hans anhängare. De som med stöd i det hegelianska tänkandet attackerade kristendomens dogmer och så småningom även den preussiska stat som Hegel själv varit en förespråkare för ansågs höra till vänsterfalangen. Till de mest berömda i denna falang kan räknas Karl Marx och religionsfilosofen Ludwig Feuerbach.
Även om ingen av de senare var i Berlin samtidigt med Louise Aston hade hon andra att umgås med. På krogen Weinstube Hippel samlades ”de fria”, en samling unghegelianer under ledning av filosofen Bruno Bauer, som blev god vän med Aston. Här drack och rökte man och diskuterade politik, filosofi, religion och det som fanns i skärningspunkten däremellan. Gruppen sågs av många som extremister, som hade som mål att angripa och förneka det bestående.
Bara att som kvinna vara på krogen och tala politik var ett normbrott under den så kallade Vormärz-eran. Men även annat gjorde att Louise Aston var på folks läppar under den här tiden, innan hon ännu börjat publicera egna skrifter. Aston levde under en period i en ”fri” relation med poeten Rudolf Gottschall, som 1845 dedikerade dikterna Madonna och Magdalena till henne.
Den fria kärleken utanför äktenskapet – vilket också innebar fri sexualitet – var något som Aston kom att proklamera när hon själv så småningom började publicera dikter, romaner och andra texter. Temat var inte heller något hon dolde i komplicerade omskrivningar. Omkvädet i en av hennes mest berömda dikter, Lebensmotto ur hennes debut Wilde Rosen lyder ”Freiem Leben, freiem Lieben / Bin ich immer treu geblieben”, det vill säga ”fritt liv och fri kärlek / har jag alltid varit trogen”.
I samma diktsamling finns hyllningsdikten An George Sand. Aston idoliserade som sagt den franska författarinnan och hennes efterhärmande av Sands offentliga persona var en viktig del av tyskans identitet under åren i Berlin. Att bära manskläder och lägga sig till med den manliga lasten att röka cigarr var ett sätt att ta plats i staden och den rumsliga offentlighet som var förbehållen män.
Just de attributen – precis som hennes förespråkande av fri kärlek – var också en del av ett citat som förekom i polisrapporten mot henne inför hennes första utvisning. Citatet har i efterhand blivit spritt, då det anses sammanfatta Astons liv och verksamhet på ett slagkraftigt sätt. Efter att Aston förklarat att hon hoppades få bevista universitetet om hon bar manskläder lyder det:
”Jag tror inte på Gud och röker cigarrer, därför är jag kanske en styggelse för många damer. Mitt mål är att emancipera kvinnorna om det så skulle kosta mig mitt hjärteblod. Jag håller äktenskapet för den allra osedligaste institutionen, då jag inte tror att kärleken kan bestå i det. Tron på Gud och äktenskapet som institution måste försvinna – först då kan vi bli lyckliga som människor.”
Byxorna och cigarrerna var en sak, men det mest anmärkningsvärda i citatet är det som kommer därefter: Aston trodde inte på Gud och tog avstånd från den kristendom som var sammanvävd med samhällslivet i de tyska länderna vid den här tiden.
Tron var här inte, som den i ökande grad kom att bli i Europa, enbart en privat angelägenhet, en sak mellan Gud och individen, eller något man så att säga sysselsatte sig med på sin fritid, utanför offentligheten. Litteraturvetaren Hans Adler har uttryckt det så, att kristendomen var det som medlade mellan de offentliga och de privata sfärerna. Anknytningen till den kristna moralen såsom den predikades i de etablerade kyrkorna var något som band individen till samhällskroppen. Lag och ordning var lika mycket teologiska som politiska begrepp.
Ledande intellektuella försökte på olika vis förankra sin statsfilosofi i kristendomen, som Friedrich Julius Stahl, vars bok Der Christliche Staat var inflytelserik inom det preussiska etablissemanget. Här dominerade vid den här tiden en konservativ väckelsepietism, som också kung Fredrik Vilhelm IV av Preussen bekände sig till.
Att inte tro på Gud var således varken ett oskyldigt uttalande om ett försanthållande eller något som var den enskildes ensak, utan att uttala det betydde att man förkastade grundvalarna för samhällsgemenskapen. Möjligen hade Aston missbedömt kraften i reaktionen som skulle komma på den hållningen, men det var knappast en nyck eller någon tom rabulism. Aston var som sagt prästdotter och hade en solid kunskap om kristendomens teori och praktik. Hennes angrepp på samhällsreligionen var medveten och reflekterad.
I romanen Aus dem Leben einer Frau, som till stora delar var självbiografisk, tar hjältinnan, en prästdotter som just gifts bort mot sin vilja, i en dramatisk scen avstånd från kristendomen.
”Jag kan inte längre be – så låt mig förbanna. Det finns ingen kärleksfull Gud. Varför skulle jag annars lida? Om himmelens nåd inte är för alla, som dess regn och solsken, om nådens välsignelser inte sänks ner även över mig och mina smärtor, då är den inget annat än de lyckligas dröm.”
Det kan läsas som en form av teodicé-resonemang – varför skulle en god och allsmäktig Gud låta människor lida? Men därtill är det en kritik av det centrala teologiska begreppet nåd, som en självgod illusion hos dem som upplevde den. Om man tolkade sin egen lycka och sina egna privilegier som en Guds nåd, då såg man inte hur ens egen situation egentligen var del av en samhällelig orättvisa som var till fördel för en själv.
Därtill fanns hos Aston den vanliga anklagelsen att löftet om evigt liv efter döden, ett kommande hinsides (på tyska Jenseits) mest fyller en funktion att passivisera människor. Aston kopplade samman detta med en kritik av kvinnligt fromhetsliv: kvinnor beordrades att lära sig vara tålmodiga, passiva, uppoffrande och självförnekande i det här livet med argumentet att det skulle belönas i nästa liv. Varför uppmanades männen då att ta för sig och skapa sig lycka enligt sina egna begär redan i jordelivet?
Religionskritiken levde så inte bara sida vid sida med feminismen för Aston. De förutsatte varandra. Hon menade att kristendomens läror var i tjänst hos det man med ett senare feministiskt begrepp kallar patriarkatet. Det gällde framför allt den existerande kristna moralen, som uppfattades ligga till grund för lagstiftning och samhällets ordning. Eftersom äktenskapet ansågs gudagivet och del av ett gott kristet liv var det svårt att förespråka fri kärlek och avskaffandet av äktenskapet utan att ge sig på kristendomen.
Över huvud taget fanns det hos Aston en kritik av hur kristendomen fyllde funktionen att legitimera det existerande, de givna auktoriteterna. Och såg man kristendomen som ordningens och hierarkins troslära var den förstås ett hinder för det som var nyckelordet för både Aston och hennes unghegelianska bundsförvanter – friheten. Hennes frihetsideal behövde då nödvändigtvis ses som ett brott och en avvikelse, ja tolkas som en synd. Som hon skrev i dikten Den Frauen:
”Det bor en helig ande också i förbrytaren
Den fria människan syndar, då hon tvingas synda.”
Aston insisterade på rätten att få leva enligt eget huvud och bli ”salig på sin egen fason”, som en tidigare mer liberal preussisk kung, Fredrik den store, en gång uttryckt det.
Den något större religionsfriheten som tidigare funnits i Preussen var ett minne blott under 1840-talet. När Louise Aston 1846 för första gången utvisades ur Berlin – vilket hon argumenterade slagfärdigt emot i den offentligt publicerade försvarsskriften Meine Emancipation – var gudsförnekelsen högst troligt en av de viktigaste anledningarna till detta även om motiveringen var något otydlig. Själv sade Aston att utvisningen var ett verk av den ”kristna samvetspolisen”.
Det har aldrig blivit helt belagt vad Louise Aston gjorde under marsrevolutionen 1848, men troligt är att hon var i Berlin, där hon egentligen inte hade tillstånd att vistas. Hennes närgående beskrivning av revolutionen i romanen Revolution und Contrerevolution från året därefter talar för det.
Oavsett vilket var hon en revolutionär i den moderna betydelsen: någon som slogs för att kullkasta det bestående och skapa en ny ordning. I detta ingick för Aston ett skarpt brott med den bestående religionen. Men i det var hon egentligen inte typisk för den första generationen tyska feminister. Religiös tro av något slag var trots allt vanligast. Ett exempel på det var den feministiska pionjären Louise Otto, som nästa del av den här essäserien ska behandla.
- Detta är den inledande delen i en tredelad essä om tidiga, tyska feminister som alla hette Louise – Louise Aston, Louise Otto och Louise Dittmar – och som alla intog olika ståndpunkter i frågan om religionens roll i frigörelseprocessen. Essäserien har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Mode och kläder hos George Sand
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om franska författare och intellektuella 1848
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om brevväxlingen mellan George Sand och Delacroix
- Klicka här för att läsa om pojkfrisyren under Weimarrepubliken