Vid läsningen av den mångfaldigt prisbelönade colombianske författaren Juan Gabriel Vásquez bok La traducción del mundo, om relationen mellan den skönlitterära fiktionen och den historiska verkligheten, slås Maxim Grigoriev av en talande frånvaro i detta Vásquez försvarstal för romanen.
I november 1928 utlyste de colombianska arbetarna på United Fruit Company – numera Chiquita – en strejk. Företaget vägrade förhandla. Vedergällningen blev grym. Militärstyrkor sattes in. Dödssiffran är oklar på grund av avsaknad av tillförlitliga källor, men uppskattas till mellan fyrtiosju och tvåtusen döda.
Denna traumatiska händelse, som kommit att kallas ”La masacre de las bananeras”, har blivit en definierande berättelse i Colombia. Den har bland annat fått plats i landets nationalklenod, Hundra år av ensamhet (1967). Där – i en fiktiv roman alltså – sattes dödssiffran till tretusen. Gabriel García Márquez kände helt enkelt att han ville ha en starkare berättelse, att den högre siffran tjänade hans konstnärliga mål.
Relationen mellan den skönlitterära fiktionen och den historiska verkligheten i denna anekdot utgör utgångspunkten för den serie om fyra föreläsningar som Juan Gabriel Vásquez, en mångfaldigt prisbelönad colombiansk författare, höll hösten 2022, som den senaste i raden av celebra Weidenfeldgästprofessorer vid St Anne’s College i Oxford. Försvarstalet kom att kretsa kring frågan om skönlitteraturens och romanens roll i dagens värld och utkom även som bok, La traducción del mundo (2023).
Vásquez funderingar mynnade ut i en hyllning till ”litteraturens magiska kraft” som i dag är under attack som aldrig förr. Attacken gäller romanens essens, som han ser det: ”denna mystiska aktivitet som går ut på att tala i en annans ställe”. Det är något ”som blivit allt svårare”, menar han, och orsaken är inte bara oförmågan att läsa litteratur, utan först och främst ”frånvaro av gemensam verklighet” genom filterbubblor, fake news osv.
Vi lever i dag”, skriver Vásquez, ”i en polariserad och uppretad tid”. Vår tillvaro har avhistoricerats. För honom är vi inte längre med i en gemensam berättelse, och romanens uppgift är därför att återetablera de narrativa länkarna som förbinder individen med den kollektiva historien; en människa, så att säga, med ”hennes land”.
Dessa länkar är inte självklara och de måste förstås på rätt sätt. Enligt Vásquez har exempelvis Márquez fiktiva behandling av massakern – som ju aldrig utgav sig för att vara dokumentär – spillt ut på verkligheten. När en högerradikal politiker nyligen på ett tidstypiskt sätt ifrågasatte att händelsen alls ägt rum – var inte allt ett kommunistnarrativ bara? – var det just Márquez skönlitterära fiktion om tretusen döda hon förnekade, i tron att hon ifrågasatte en verklig historieskrivning.
Detta är att läsa skönlitteratur på fel sätt, menar Vásquez. En roman är inte en lärobok i historia och syftar inte till att vara det. Däremot uppsamlar den alla de tillfälligheter och ”mystiska krafter” som driver historien framåt, men som inte är tjänliga som förklaringsmodeller i den vetenskapliga historieskrivningen. ”Vi ser dem inte, men de är där”. Kanske uppstår fiktionen, menar han, i historiens mörka lager, i de ”osäkerhetsfält” som inte berättar något och inte kommunicerar något, men som likväl finns.
Litteraturen dras mot det vi inte vet: mot det där tragiska svarta rummet mellan fyrtiosex och tvåtusen döda. Sina argument hämtar Vásquez hos litteraturens stora klassiker som Tolstoj, Flaubert, Yourcenar, Conrad, Valéry, Balzac. Kanske är det först och främst en tolstojsk litteratursyn han anfäktar. Krig och fred har en nationell ställning som liknar Hundra år av ensamhet. Också den rör sig i gråzonen mellan den individuella erfarenheten och den gemensamma historieskrivningen. Den förra, menade Tolstoj, ger en påtaglig men motsägelsefull bild. Så fort den kollektiva berättelsen etablerats, börjar människan anpassa sina minnesbilder efter den, och redan efter några dagar kan den individuella erfarenheten vara upplöst i en entydig och klar men delvis förljugen berättelse.
Genom sin starka individualisering inte bara återupprättar utan också ersätter den litterära fiktionen historieskrivningen. Inte sällan läser man ju romaner från andra kulturer för att man är nyfiken på hur det är att leva i dessa kulturer. Man brukar ta dem på orden, också när det kommer till historiska händelser översatta till fiktionens alltid delvis förvridna värld. Man tänker inte så mycket på att fiktionen faktiskt är uttryck för en enda människas (författarens) världsbild. Den individuella erfarenheten kan vara så övertygande gestaltad att den inte går att ifrågasätta: den framstår som ”äkta”. Så var det med Krig och fred och så var det med Hundra år av ensamhet.
Det som Vásquez kallar mystiska och svårformulerade ”espacios de incertidumbre” (ung osäkra rum) betecknar nu inte bara historiens drivkrafter eller oklarheter. De står också för människans inre djup. Litteraturens spelplats är ”det möjligas domän, där den mänskliga erfarenhetens förborgade lager kan stiga upp till ytan”. Det hemliga livet – det privata eller det inre –, det liv som bara den som lever det känner till, har blivit ”den moderna romanens jaktmarker”, hävdar han. Yourcenar, som Vásquez citerar, kallade det för ”medkännandets magi, som går ut på att med tankens hjälp förflytta sig till en annans inre”.
När vi ifrågasätter litteraturens förmåga att tala om det varom den inte kan veta något – en historisk händelse lika väl som en annan människas privatliv – ifrågasätter vi inte bara litteraturen, utan också människan och hennes förmåga att tänka annorlunda än vad den rådande makten vill. Litteraturen är därför subversiv. ”Den moderna romanens historia”, sammanfattar Vásquez, ”är en kamp för att säga något som någon annan anser bör förbli osagt.” Litteraturen lämnar inga svar. Det enda den kan ge är frihet.
De flesta håller nog med Vásquez i ovanstående, väl etablerade litteratursyn. Vi läser berättande romaner för att vi vill veta hur det känns att vara en annan människa, för att få uppleva historiens vingslag i ansiktet, för att få vistas på platser vi saknar eller inte kan besöka.
Samtidigt kan man slås av en talande frånvaro i Vásquez försvarstal. “Mystisk” och “magi” är ord som ständigt återkommer som positiva begrepp. I hans moderna poetik framstår alla realistiska klassiker – Flaubert, Balzac, Tolstoj, Proust, Dostojevskij, ja till och med Cervantes – som representanter för det som Moritz Bassler kallade ”populärrealism”. En genomskinlig litteratur, helt blind för individuella skillnader, endast intresserad av det etiska och det historiska, där estetiken blott är en liten oönskad bieffekt.
Utelämnandet av estetiska frågor – och därmed av grundläggande skillnader mellan författarskap och enskilda romanverk – under diskussionen av ett estetiskt fenomen har intressanta följder. Vad blir egentligen kvar? När jag läser Vásquez diskussion av Márquez hantering av massakern på strejkande arbetare blir jag knappast övertygad om den store nationalskaldens storhet. Snarare tänker jag på konspirationsteorier: varför inte bara lägga på ett par tusen döda för starkare effekt?
Romangenren påminner i denna icke-estetiska skepnad om sociala medier. Den verkar motsvara allt från influerarnas reklamfinansierade skyltanden med sina ”inre världar” (autofiktion) till kommentarstrollens ”osäkerhetsfält” (dokumentära romaner som ”ifrågasätter” den officiella historieskrivningen). Världen av i dag är i denna mening otroligt romanesk. De slagkraftiga överdrifterna, de algoritmiska karaktärsbyggena, beskrivningarna av verkligheten inte som den är utan som man vill eller befarar att den kan vara, sanningsbegreppets subjektifiering (och därmed av-säkrande), statsledare som opålitliga berättare, allegorier, personfixering, tron på att man vet allt om den andre bara genom att använda sin ”empati” – allt detta är ju metoder ur den avbildande skönlitteraturen. Är det därför romanen inte längre framstår som subversiv, för att den har segrat?
Romaniseringen av historieskrivningen hänger också samman med mystifieringen av psyket, med det som i en annan tradition kallas ”andlighet”. Människan är i grunden obegriplig, menar Vásquez och så många med honom. Hon är ”mångbottnad”. I djupet av hennes själ finns någonting outgrundligt som inga logiska lagar följer och som bara konsten kan uppdaga och gestalta.
Men en fråga som inställer sig är snarare denna: är människan verkligen så ointressant som så många romaner framställer henne? Eller är det författarna som är oförmögna eller ovilliga att skildra något verkligen komplicerat? Som ”mångbottnad” framstår människan ju blott i några få klassiska mästerverk. I större delen av de romaner jag läst, Vásquez egna inbegripet, är hon tämligen platt och förutsägbar, lite som en varuautomat. Kanske innebär den långa ”litteraturens kris” bara att dess uppblåsta självbild som väktare av människosjälens mystiska outgrundlighet punkterats och dess olika demagogiska tricks blivit allmängods? Ungefär som när trollkarlarna blir arga över att deras trick avslöjas. Skönlitteratur är trots allt lika mycket eller lite magi som när David Copperfield ”gick rakt igenom kinesiska muren”.
Jag känner stor och ingalunda magisk sympati för tanken att litteraturen uppstår ur osäkerhet. Det spanska ordet för osäkerhet – insertidumbre – är dessutom otroligt vackert. Osäkerheten är i denna tid av säkra påståenden kanske skönlitteraturens enda väg framåt; dess enda sätt att utöva motstånd mot sin samtid.
Ett estetiskt motstånd. Det kan vara värt att påminna sig att det inte är historiesofiska spekulationer eller siffermagi som har gjort Tolstoj och Marquez till de världsklassiker de är. Utan den estetiska dimensionen är skönlitteraturen faktiskt bara fake news.
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Vásquez La forma de las ruinas
- Klicka här för att läsa Maxim Grigoriev om irländskan Eimear McBrides trilogi och om hur den en gång mångröstade flerkaraktärsromanen rört sig mot jaglitteraturen, från världsgestaltning till självframställning.
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om bland annat Marquez Hundra år av ensamhet
- Klicka här för att läsa Mikaela Blomqvist om Ingeborg Bachmann och en tänkbar motpol till det traditionella, självrannsakande jag som dominerar vår samtids självframställningar