I en berättelse om tre generationer kvinnor med etiopisk-somalisk bakgrund, som på var sitt håll försöker finna sin identitet, ger den somalisk-italienska sångaren och författaren Saba Anglana i sin debutroman La signora Meraviglia, som nominerades till Premio Strega, en litterär dimension till den idag överallt så polariserade diskussionen om migrationen.
Tyskland bar under lång tid en ekonomisk skuld till de inhemska afrikanska soldater, rekryterade bland stammar och lokala miliser, som stred för landets kolonialstyrkor under 1900-talets första hälft. När en västtysk domstol 1964 beslutade att de forna soldaterna slutligen skulle få sina löner lyckades man finna några hundra män som fortfarande var i livet.
Nästan ingen av dem kunde dock visa på något dokument som styrkte deras tid i de tyska trupperna – somliga hade sparat gamla lappar från sina uniformer, men de räckte inte långt som identitetshandlingar. Den bankman som rest till dåvarande Tanganyika för att bistå med utbetalningarna fick till sist en annorlunda idé: varje man som sökt sig till kontoret vid Viktoriasjön gavs en sopkvast och uppmanades utföra den särskilda vapenrörelse som av tradition lärts ut i den tyska Östafrikanska armén. Ingen av de 350, åldrade soldaterna misslyckades med testet. Var och en fick sin lön.
Att en rörelse, bevarad i det kroppsliga minnet, måste träda in som juridiskt dokument för att påvisa en viss erfarenhet eller härkomst säger något om det sociokulturella avståndet mellan Europa och dess forna kolonier. Under det förra och förrförra seklet växte de europeiska staterna fram i samma takt som tillvaron inordnades i praktiska system: register, arkiv och processer som kunde skötas med maskinell effektivitet.
En viss beständighet infördes i människornas tillvaro, möjligheten att lägga över en del av sin berättelse i det gemensammas ägo, att åtminstone till namnet existera bortom sitt eget jag. I positiv mening syftade byråkratin till jämställdhet, rättvisa och demokratiska grundprinciper, men i rörelsen bort från mer godtyckliga system försvann samtidigt en del av den förmåga till mellanmänskligt förtroende och social tillit som mindre utvecklade samhällen förlitat sig på. Att införliva ett lands invånare i listor och kategorier är också att beröva dem en del av deras mellanmänsklighet.
Gränsen mellan den afrikanska och europeiska kontinenten utgörs således än i dag till viss del av den administrativa svindel som drabbar migranter på väg upp för EU:s branta gräns. Människor som korsar Medelhavet blir medborgare, asylsökande eller papperslösa flyktingar beroende på hur väl de lyckas påvisa sin identitet. Biografiska detaljer är avgörande, varför många timmar läggs på att söka efter och pröva äktheten av dokument som läggs fram inför granskande myndigheter. Det gäller i allmänhet de länder som ingår i Schengensamarbetet och i synnerhet i länder som Italien, där en samtidig strid om asylrätt och medborgarprövningar sedan en tid tillbaka pågått på den inrikespolitiska arenan.
*
Den somalisk-italienska sångaren och författaren Saba Anglanas debutroman La signora Meraviglia (ungefär ”Fru Underverk”, som är smeknamnet på det italienska medborgarskapet) gavs ut just under upptakten till en sådan strid: 2025 års italienska folkomröstning, där en av frågorna gällde utvidgad medborgarrätt för människor födda utanför EU. På grund av lågt valdeltagande (minst 50 procent krävdes för att folkomröstningen skulle vara giltig) föll alla fem förslag, men den omgivande debatten kastade samtidigt nytt ljus över de snåriga och motsägelsefulla regler som gäller för rätten att vistas och arbeta i Italien.
La signora Meraviglia gav en litterär dimension till den politiska diskussionen i sin berättelse om hur tre generationer kvinnor med etiopisk-somalisk bakgrund på var sitt håll försöker finna sin identitet i den historiska relationen mellan Italien och länderna kring Afrikas horn.
Inte minst vilar berättelsen på frågan om passet – det mest åtråvärda handlingen. I Anglanas roman gestaltas problematiken genom moster Dighei, som bott i Italien i snart fyrtio år men fortfarande inte har fått ett europeiskt pass. Som född i Etiopien, uppvuxen i Somalia och som ung vuxen utvandrad till Italien saknar hon, likt de tyska infanteristerna, någonting beständigt att visa fram, något som kan styrka hennes ursprung. När moster Dighei träffar sitt ombud inför mötet med immigrationsmyndigheten får hon en på ytan enkel fråga: vad känner hon sig som? Etiopier, somalier, italienare? ”Ingenting”, svarar hon slutligen. ’Proprio così, avvocato’, ribadisco. ’Mia zia dice che si sente niente’ – ”’Det stämmer’, upprepade jag. ”Min moster säger att hon inte känner sig som någonting alls.’”
Moster Dighei är den ena av de två kvinnor som skildras i Saba Anglanas debutroman. Den andra, Abebech, förs i ung ålder från Etiopien till Somalia av en askari, afrikansk legosoldat, som blir hennes make. Berättelsen om den unga kvinnans liv i Mogadishus 1940-tal återspeglar landets uppslitande relation till kolonialmakten Italien, den som löper från slutet av 1800-talets vilja att sammansluta de löst sammanfogade sultanaten kring Adenbukten till en politisk enhet.
Landet Somalia, och kringliggande regioner, skapades – som så många afrikanska nationalstater – av de europeiska makternas nyckfulla anspråk på marken och folket. Att kartan ritades så hastigt, med så begränsad respekt för kulturella och språkliga gränser, bidrog på sitt sätt till de konflikter som följde under 1900-talet. För Somalias del följdes självständigheten 1969 av Siad Barres repressiva regim, det uppslitande och blodiga kriget mot Etiopien i slutet av 1970-talet, och senare det inbördeskrig som tagit ny fart under senare decennier och ännu inte är över.
*
Saba Anglanas roman utspelar sig därmed under två epoker – dels jagberättarens 2020-tal, präglad av det modernas Europas hårda gränser och snåriga asylrätt, dels ett förflutet Mogadishu genomsyrat av de konflikter och folkrörelser som pågick under det förra seklet. Om Italiens nutid är en byråkratisk labyrint färgas Abebechs uppväxt i Somalias huvudstad således av en mycket mer konkret utsatthet. Abebech, som får arbete på ett sjukhus, måste navigera de oskarpa kartlinjer som utgörs av informella strukturer, klaner och språk.
I sitt nya land förblir hon ahmar, det somaliska namnet på etiopier som flytt över gränsen. Inte en förolämpning, som berättarens moster uttrycker det, men ”ett sätt att påminna oss om att vi inte hörde hemma där, likt en växt utan sin kruka. Och det är samma sak i Italien.”
Båda berättelserna belyser från varsitt hål tragedin i att sakna tillhörighet, den gemensamma förlusten av en verklig identitet som delas av moster Dighei och Abebech, och i någon mån av berättaren själv. Att vara utan förflutet, att i grunden av sitt jag ha ett tomrum där härkomsten ska finnas, återspeglas både i jakten på medborgarskapet och den mer konkreta strävan mot överlevnad i efterkrigstidens Östafrika.
Men Anglanas roman är också en påminnelse om att alla de saker som befinner sig bortom den juridiska sfären – musiken, kulturen, erfarenheten – och som utgör sin egen psykologiska urkund. Det är genom den fullödiga historien om Abebech som både den etiopiska och somaliska tillvaron får sina egentliga, levande skepnader. I kontrast mot de fragment av minnen, noggrant dokumenterade och infogade i det italienska immigrationssystemet, som bokens nutid greppar efter.
De vindlande gångar Saba Anglanas berättare vandrar genom för att upprätta sin mosters identitet, för att i någon mån ge henne verklig skepnad, löper sida vid sida med det långa 1900-talets politiska skiften. När Anglanas berättare och hennes moster återvänder till Etiopien på jakt efter myndighetspapper – utdrag från belastningsregistret, som är de enda kvarvarande dokumenten – konstaterar jagberättaren att varken hon eller moster Dighei talar hemlandets amhariska. Främlingskapet är mångdimensionellt:
”Det vi fått från den här antika platsen har mättats av historien, nu landar jag på månen, främmande till och med inför mig själv”.
Vari finns en människas verkliga identitet? I vilka papper, utfärdade under vilken regim? Främmande frågor för människor i stabila samhällen, men avgörande på platser av oro. Det går en linje mellan La signora Meraviglia och en av Somalias stora berättare, författaren Nuruddin Farahs verk som sitt hemlands moderna öde. Liksom Anglana är Farah på djupet en uttolkare av identitetslöshetens paradox; hans Kartor berättar om en pojke, född i den omstridda Ogadenprovinsen, som genom att studera kartans raka linjer försöker få fatt på sin egen härkomst. Kartan betraktas som ett påfund lika vagt och avlägset som främmande passhandlingar – gränserna har tecknats av någon annan, i grunden utan förståelse för de geografiska, historiska skiljelinjerna.
Och i den där gemensamma jakten på ett fysiskt något att fästa sitt jag vid, kartan hos Nuruddin Farah, medborgarskapet hos Saba Anglana, finns en del av det moderna Östafrikas mångfasetterade biografi. Den litterära berättelsen är en variant av de forna soldaternas inövade vapenrörelse, ett levande och föränderligt dokument som förvisso saknar stämplar, men som utgör en skarp kontrast mot regionens politiska verklighet.
- Klicka här för att läsa om italiensk kolonial arkitektur – Ett ouppklarat arv
- Klicka här för att läsa om den somalisk-italienska författaren Igiaba Scegos Roma Negata
- Klicka här för att läsa Åke Malm från 2012 om ett högerextremistiskt kolonialt minnesmärke över ”Slaktaren”, ansvarig för orgier i mord på etiopiska och abessinska motståndsmän och för dödsmarschen i Cyrenaicaprovinsen i Libyen som kostade minst 10.000 liv, och som utnyttjade stridsgaser mot krigare beväpnade med spjut.