Klas Grinell, som har rest bl.a. till Berlin, Kiel och München, inleder här en längre essä i flera delar om islam och Tyskland, om debatten där, litteraturen, personerna, om Turkiets närvaro och gülenrörelsen, om europeisk kultur, integration och euroislam för att söka ett svar på frågan om islam, som president Wulff hävdade, hör till Tyskland – och därmed Europa, eller om det kanske är tvärtom, som den tyske inrikesministern Seehofer menar.
I en intervju i tidningen Bild bara två dagar efter sitt tillträde i mars 2018 hävdade Tysklands nya inrikesminister, den 68-årige bayerska kristdemokraten Horst Seehofer, att islam inte hör hemma i Tyskland. Tyskland är präglat av kristendomen, menade inrikesminister Seehofer. De muslimer som lever i landet tillhör Tyskland, fortsatte han. Men det betyder ju inte att vi i ett utslag av någon missriktad tolerans ska ge upp våra egna nationella traditioner. Muslimer ska leva med oss, inte under eller mot oss, sa Seehofer vidare. Vad menade han egentligen?
Seehofer sa att det är upp till muslimerna att återvinna det förlorade förtroendet för deras förmåga att integrera sig. Det är tydligt att hans uttalanden inte bara handlade om hur den tyska kulturen har formats genom historien. Muslimer måste anpassa sig till hans sätt att förstå tysk kultur för att kunna ha en plats i Tyskland och det är deras eget fel att de inte har kommit in i samhället. Det är också slående hur självklar uppdelningen mellan oss och muslimerna är för honom. Han talar till de icke-muslimska tyskarna och oroar sig för hur de ska klara av det tryck som integrationen av invandrare ställer på dem. Han tycker inte att ’tyskar’ ska behöva kämpa och anpassa sig. Det måste ju vara de som kommit som ska anpassa sig och visa att de inte är så farliga och bakom som många medborgare tror. För att uppnå det behövs mer dialog med muslimska organisationer, menade Seehofer.
Självfallet mötte Seehofers utspel mycket kritik. Inte minst har etablerade tyskar med familjebakgrund i muslimska länder påpekat hur splittrande hans uttalande är. Han reducerar alla som uppfattas som muslimer till att vara uttryck för islam, och avkräver dem bevis för att de inte vill islamisera Tyskland. Samtidigt reduceras människor till att ständigt vara muslimer, som också förväntas företrädas av muslimska representanter som ska förklara hur islam kan anpassa sig till tyska värden.
Seehofer är tysk, bayrare, kristdemokratisk politiker, kristen, katolik och säkert en massa andra saker. Muslimer är muslimer. Den religion som bestämmer deras väsen hör inte hemma i Tyskland, sa inrikesministern. De exakta ord Seehofer använde var Der Islam gehört nicht zu Deutschland. Uttrycket anknyter till en debatt som pågått mer eller mindre kontinuerligt sedan förbundspresidenten Christian Wulff i ett högtidstal vid firandet av den tyska återföreningens 20-årsdag sa att islam hör till dagens Tyskland – Der Islam gehört zu Deutschland.
Tyskland skiljer sig på många sätt från Sverige. Men det finns också många likheter. Även vi har fått en allt hårdare debatt om huruvida islam hör hemma i Sverige. Redan innan Seehofer tillträdde, långt innan sommarens konflikter mellan honom och Angela Merkel, innan han den femte september i Rheinischen Post sa att ”migrationsfrågan är alla politiska problems moder”, fanns det anledning försöka förstå något mer av vad som liknar och skiljer sig åt länderna emellan vad gäller islams plats i dem. Jag åkte till Berlin.
*
De sista dagarna i februari 2018 bor jag på ett litet hotell i Prenzlauer Berg i gamla Östberlin, norr om centrum nära Kulturbrauerei som är ett gammalt bryggeriområde fullt av konst, utställningar, poesi och musik. Som i många delar av Berlin pågår gentrifieringen för fullt här i kvarteren. Bredvid ett förfallet, ockuperat hus täckt av grafitti ligger en rakstuga, en tatuerarstudio och en butik med egendesignade t-shirts. Den stora skillnaden mellan dessa gamla östkvarter och liknande kvarter i Neukölln och Kreuzberg i gamla väst är frånvaron av turkar. Här syns inte heller mycket av islam. Men det är på grund av islam och debatterna om huruvida islam hör hemma i Tyskland jag är här. Vilket islam är det som anses kunna få plats här, vad är det som måste förändras i uttolkningarna av islam för att skapa en tysk islam som inte skrämmer majoritetsbefolkningen?
Jag promenerar ner längs Kastanienallé och vidare på Friedrichstrasse, förbi megabokhandeln Dussman, mot Judiska museet. Jag går in på Alnatura, värmer mig och köper en ingefärs-Bionade. Damen i kassan har en beigebrun rock som doftar DDR, Fr. Ziegler står det på hennes namnskylt. Jag är Herr Dr Grinell. Men det vet ju inte expediten, så hon niar mig istället. Både formellt och kanske aningen auktoritärt. Det är annorlunda mot Sverige där nästan alla bara har sitt förnamn på eventuella namnskyltar. I guideböcker och andra introduktioner till Tyskland kan man utläsa att det beror på den tyska kulturens högre värdering av professionalism, ordning och noggrannhet. Allt det här är självfallet schabloner. Kanske påverkar det ändå hur det är att vara muslim i Tyskland respektive Sverige? Det ska jag försöka ta reda på, inte på väg till Judiska Museet utan till de turkiska stadsdelarna Neukölln och Kreuzberg.
Det judiska museet är också en viktig referenspunkt. Där blir det alldeles tydligt att Tyskland alltid varit flerreligiöst. Inte bara uppdelat i protestanter och katoliker. Judendomen var en tysk religion. En karta inne på Judiska museet markerar alla städer och byar där det fanns en synagoga. Ser man den på håll kan man tro att alla tyska tätorter är utmärkta på kartan. Utraderandet av det judiska Tyskland, utrotningen av de miljontals centraleuropéer som var judar, är ett sår som fortfarande varar. Det, och die Wende, anslutningen av östtyska Demokratiska republiken till västtyska Förbundsrepubliken, där östtyskarna förväntades ta avstånd från socialismen för att träda in i det enade Tyskland, borde spela roll för tyska integrationsdebatter. Kan man tänka. Det är en av alla tankar jag försöker hålla i minnet.
*
År 2011 uppgav 1.5 miljoner av Tysklands 83 miljoner invånare att de var muslimer. Ändå brukar det sägas att det bor ungefär 4.5 miljoner muslimer i Tyskland, varav bara knappt 2 miljoner är medborgare. Det är en skillnad mellan Tyskland och Sverige – att många barn och barnbarn till gästarbetare i Tyskland ännu inte är medborgare. Inte minst när vi talar om muslimer i Tyskland är det viktigt att vara noggrann med kategorierna invånare och medborgare, eftersom de skiljer sig mycket åt. Gastarbeiter (”gästarbetare”) är ett ord som är väldigt tyskt. I och för sig hade väl Sverige ungefär samma idé om att folk från fattigare delar av Europa skulle komma och jobba i industrin ett tag och sedan åka hem. De behövde inte integreras eller bete sig svenskt. Klarade de bara jobbet och skötte sig var alla nöjda. I Västtyskland höll de fast vid den idén längre än på andra håll. Man pratar om ’myten om återvändande’. Trots att det var uppenbart att arbetarna gifte sig, skaffade barn och rotade sig upprätthöll politiken myten om att de skulle återvända ’hem’.
Medborgarskapet kopplades enligt nationalistiska idéer till tyska blodsband, snarare än till upplysningens medborgarskapsidé som bygger på medlemskapet i ett samhälle. Det var helt enkelt aldrig meningen att de skulle bli tyskar, varken juridiskt eller kulturellt. Flera jag läst citerar den schweiziske författaren Max Frisch: ”Man sökte efter arbetskraft, men det kom människor.” Dessa människor var först och främst arbetare, inte muslimer. Deras många gånger hårda liv berodde på att de var just arbetare. Det handlade om klass och ekonomiska villkor. När debatten om arbetarbarnens kriminalitet, radikalism och allmänna asocialitet nu nästan uteslutande handlar om religion har något omvälvande skett. Det syns kanske tydligare här i Tyskland än i Sverige. Men det har hänt även hemma i Sverige, och det gör att ekonomisk rättvisa, fördelningspolitik och andra traditionella arbetarfrågor försvunnit ur sikte. Europa översvämmas av prat om muslimer. Det har inte nödvändigtvis så mycket med islam att göra.
Över 4 miljoner, vissa säger uppåt 7 miljoner, tyska invånare kommer från eller har minst en förälder från Turkiet. 1.5 miljoner av dem har enbart turkiskt medborgarskap, 800 000 bara tyskt medborgarskap och ungefär en halv miljon dubbelt medborgarskap. Vilket är konstigt, eftersom det bara blir 2.8 miljoner. Har resten inget medborgarskap alls? Så kan det inte vara. Befolkningsstatistik är ett vanskligt verktyg för att förstå ett samhälle. Det är inte heller ett verktyg jag behärskar. Jag kan inte riktigt bedöma vilka siffror som är mer trovärdiga än andra.
Hur förklaras till exempel att det verkar finnas nästan tre miljoner tyska muslimer som inte vill kalla sig muslimer? Vill folk kanske dölja att de är muslimer? Nättrollen som är rädda för att islam håller på att ta över Europa hamrar på om det: att muslimer tillåts dölja sin tro för att kunna nästla sig in hos oss och uppnå sina illvilliga syften. Även om det finns ett teologiskt begrepp – taqiyah – som ger tillåtelse att inte avslöja sin tro i situationer där det kan innebära livsfara, så vågar jag hävda att det knappast handlar om det här.
Glappet mellan siffrorna visar nog snarare att det är svårt att nå en gemensam och enkel definition av vad det innebär att vara muslim. De som svarade på enkäten 2011 hade fått frågan om sin religiösa tillhörighet. De som producerar den officiella statistiken talar snarare om muslim som en kulturell identitet. De som kommer från familjer från länder som traditionellt sett är muslimska räknas då som muslimer, oavsett om de tror på Gud eller inte. Utan att någon vet om de upprätthåller ens några familjetraditioner som på något sätt är formade av islam. Minst en halv miljon av dem som har familjeursprung i Turkiet är aleviter. En del av dem vill inte kalla sig muslimer, även om de flesta forskare kallar alevismen för en shiitiskt besläktad gren av islam som också har formats av förislamisk turkisk religion. Det är i och för sig en god historisk beskrivning av alevism. Men samtidigt är det en samlingsbeteckning på sinsemellan olika lokala traditioner som ofta utsatts för förtryck av den sunnitiska majoriteten i Turkiet och det föregående Osmanska riket. Många aleviter har varit och är socialister eller kommunister. Några talar hellre om sin tradition som en livsfilosofi än en religion, och vill slippa blandas ihop med den muslimska lära som använts för att förtrycka dem. Många av dem vill istället definiera sig efter klasstillhörighet. Men det verkar inga enkätmakare vilja fråga om.
Nu är jag egentligen inte så intresserad av exakt hur många muslimer det bor i Tyskland, eller ens vilka de vanligaste religiösa hållningarna och vanorna bland dem är. Varje försök att få svar på sådana frågor skapar abstrakta kategorier som döljer lika mycket som de förklarar. Jag är snarare intresserad av hur personer som talar offentligt om islam i Tyskland argumenterar för islams plats i Tyskland; om det finns några tydliga skillnader mellan vilka tolkningar och argument som fungerar i Tyskland jämfört med i Sverige; om det finns några skillnader i vilka slags personer och argument som får offentlig uppskattning eller uppfattas som problematiska.
Hur kan man svara på den slags frågor? Jag försöker använda en slags snöbollsmetod. Jag går till de större bokhandlarna och skaffar de böcker i ämnet som finns där. De står oftast sorterade under samhälle och politik, eller under religion. Det går ganska fort att få grepp över det handfull namn som förekommer. Någon gång dyker det upp ett nytt namn, men det är ändå en ganska liten grupp som finns överallt. Utöver den finns naturligtvis journalister och politiker som inte skriver böcker, men som ändå genom artiklar och tal är med och formar debatten. Ett centralt namn är den förre Bundespresidenten Christian Wulff.
*
”Idag firar vi det vi åstadkom för 20 år sedan. Enhet, rätt och frihet för vårt tyska fosterland.” Så inledde president Wulff sitt anförande i Bremen den 3 oktober 2010, på 20-årsdagen av det tyska återförenandet. Talet hade titeln ”Att värdera mångfald och stärka sammanhållning”. Vad betyder det att vara ”ett fosterland”, frågade Wulff. Till exempel har vi en gemensam historia, svarade han, och hänvisade till dem som gjorde återföreningen möjlig, till hur kyrkorna i DDR erbjöd en fristad för dem som funnit modet att tala om rätt, frihet och förändring. Det enade Tyskland har blivit allt mer mångfaldigt. Vissa skillnader ger upphov till ängslan, som bör tas på allvar, sa Wullf. Men ett fritt land lever av mångfald. Han återkom sedan flera gånger under talet till återföreningen och demonstranternas slagord
’Vi är folket’. Ja, vi är ett folk, ”Kristendomen hör otvivelaktigt till Tyskland. Judendomen hör otvivelaktigt till Tyskland. Det är vår judisk-kristna historia. Men islam hör vid det här laget också till Tyskland.”
Den sista meningen väckte mycket uppståndelse. Hör verkligen islam till Tyskland? Diskussionen pågår fortfarande.1
En annan som var med och satte ramarna för debatten var riksbanksledamoten Thilo Sarrazin. Kanske riktade sig Wullfs ord rent av till Sarrazin och alla dem som redan hunnit läsa hans färska och uppmärksammade bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt).
Sarrazins starkt islamkritiska bok sålde i över en miljon exemplar och integrationsdebatten rasade i offentligheten. Många var uppenbart engagerade i frågan om huruvida islam hör hemma i Tyskland, eller om det snarare var så att undfallenhet mot islam innebär att Tyskland höll på att förlora sina värden och sin egen kultur. Bara två veckor efter presidentens försök att visa på islams ofrånkomliga plats i det tyska fosterlandet uttalade sig förbundskansler Angela Merkel: ”Vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva tillsammans och uppskatta varandra, har misslyckats totalt”, sa hon. ”Integrationen kan inte fungera om inte invandrarna lär sig tyska.”
Hon talade på ett möte med sitt kristdemokratiska partis ungdomsorganisation i staden Potsdam, men hennes ord spreds över världen och uppfattades av många kommentatorer som den slutgiltiga dödförklaringen för den mångkulturella ideologi som dominerat det europeiska 1990-talet. En slutsats som kärnfullt drogs redan på mötet av Horst Seehofer, som länge vetat hur man skapar rubriker. ”Multikulti är död”, citerade Expressen honom. Det verkar som om spännvidden har varit större i den tyska integrationsdebatten än i den svenska. Debattklimatet är hårdare och ståndpunkterna mer självsäkra.
*
I maj 2016 svarade 60% av tyskarna att islam inte hör hemma i Tyskland. Det är självfallet ett problem om majoriteten i landet tycker att över 5 % av invånarna inte hör hemma där. Frågan om islam kan få plats i Tyskland hänger ihop med en vidare debatt om behovet av en tydlig tysk kärnkultur, en Leitkultur. Det var sociologen Bassam Tibi som myntade begreppet.
Tibi är född och uppvuxen i Syrien, men har verkat hela sitt långa akademiska liv i Tyskland. Han har skrivit mycket om såväl islamisk fundamentalism som om tysk integration. Hans bok Europa ohne Identität? Die Krise der multikulturellen Gesellschaft (Europa utan identitet: det mångkulturella samhällets kris) kom 1998. Den mångkulturella krisen berodde enligt Tibi på frånvaron av ett tydligt europeiskt försvar för den egna kulturen. Utan en tydlig ledkultur finns ingen ram för integrationen, vilket leder till att samhället faller isär. För Tibi handlade det alltså om Europa, inte bara om Tyskland. Men i den stora tyska leitkultur-debatten som drogs igång av den kristdemokratiska politikern Friedrich Merz rörde det sig om huruvida, som Merz krävde, utlänningar som levde i Tyskland skulle anpassa sig till en tysk ledkultur. Det började i oktober 2010. Minst 350 artiklar skrevs i ämnet det följande året.
Tibi hade talat om individualism, mänskliga rättigheter, sekulär demokrati, pluralism och tolerans. Nu blev ledkulturen något mycket vagare. Måste man dricka öl och äta fläskkorv för att vara tysk? Eller räckte det med att respektera och följa tysk författning och lag? Alla möjliga argument luftades. Var det invandrarnas eller tyskarnas fel att integrationen till synes misslyckats? Vilka var tecknen på att den misslyckats? Kristdemokraterna talade gärna om utlänningarnas ovilja att anpassa sig, de konservativa skyllde på 68-generationens förakt för tyska dygder som lett till att det inte fanns någon nationell stolthet att anknyta till för invandrare. Följden blev att dessa uppmanades byta sin tidigare nationella stolthet mot en tysk nationell skam. De gröna, socialdemokraterna och socialisterna förkastade hela tanken på en ledkultur. Den intellektuelle giganten Jürgen Habermas försökte föra fram det han kallade för en författningspatriotism som ett sätt att försvara en svag och byråkratiskt inriktad nationell stolthet. Den socialdemokratiska förbundskanslern Gerhard Schröder menade å sin sida att debatten överhuvudtaget inte tillförde landet något positivt. Organisationen Zentralrad der Muslime in Deutschland menade genom sin ordförande Nadeem Elyas att ordet leitkultur lätt lånade sig till missbruk av främlingsfientliga grupper. Trots att debatten hamnade ganska långt ifrån vad Tibi först menat med Leitkultur försvarade denne Metz och hans grundtanke om att Tyskland behövde en ledkultur. Det är väl svårt att påstå att debatten kom fram till något. Däremot bröt den med tidigare tabun i den tyska invandrardebatten vilket gjorde det möjligt att offentligt lufta en tidigare oacceptabel misstro mot invandrare2. Därmed är den en mycket viktig bakgrund till det sammanhang jag ska gripa mig an.
Bassam Tibi har inte bara formulerat begreppet Leitkultur, han är också en auktoritet inom forskningen om europeisk islam. 1983 lanserade han dessutom termen islamism som en etikett för dem som använder islam som politisk ideologi, det som vid den tiden oftast kallades fundamentalism. På 2000-talet förde Tibi fram begreppet euroislam för att beskriva en modern, upplyst islam som han menade kunde fungera i Europa. På senare år har han dock blivit alltmer pessimistisk inför möjligheterna att en sådan euroislam ska sprida sig bland Europas muslimer.
Tibis kritik av det mångkulturella samhället hänger samman med hans syn på islam och muslimer. Islamismen vill enligt honom inte bara upplösa Västs politiska och ekonomiska hegemoni. Islamism är också en kulturell strategi. Den islamitiska revolten är i grunden riktad mot västerländska normer och värderingar. Den motsätter sig kulturell modernitet samtidigt som den vill använda modern vetenskap och teknologi för att nå sina mål. ”De när en islamisk dröm om semi-modernitet”, skrev Tibi i en artikel 1995.3
Tibi hävdade dessutom att islamismens världsbild delades av en majoritet av världens muslimer. Själv är han däremot en övertygad upplysningstänkare som ser den västerländska moderniteten som den enda möjliga grunden för ett demokratiskt rättssamhälle. Det finns inget alternativ till upplysningens ideal. Den kulturella moderniteten var enligt Tibi ett emancipatoriskt projekt som resulterade i människans frigörelse från förtryckande institutioner. Islamisterna och mångkulturalisterna delar samma drömmar om att kunna behålla och njuta frukterna av en stympad modernitet. De tror att en hård, institutionell och vetenskaplig del – med sjukvård och teknologiskt baserade bekvämligheter – kan frikopplas från upplysningens människosyn och värdegrund. De förstår inte att det var upplysningens kulturella och sociopolitiska värden som ledde till de vetenskapliga framstegen. Ett samhälle som släpper tagen om dessa värden är i kris, menade Tibi. De som aktivt släpper in en massa människor som inte delar modernitetens värden gör så att Tyskland avskaffar sig självt. Debatten pågår. Det har kommit över ett dussin böcker kring frågan om landets eventuella självavskaffande under de senaste 15 åren.
Den självsäkra upplysningstro som Tibi och många andra visade i Leitkultur-debatten har falnat en del sedan dess. Då dominerade fortfarande en modernitetsuppfattning som förutspådde att den rationalistiska samhällsordningen också skulle innebära religionernas död. Så har det inte blivit. Till och med Jürgen Habermas, som var Tibis stadiga grund, har kommit fram till att de grundläggande samhällsvärderingarna nog snarare kommer från religionen än moderniteten. Hans idéer om det postsekulära samhället 4 har blivit del av en pågående omvärdering av relationerna mellan religion och modernitet.
Religion är på bred frammarsch igen. En av de viktiga tänkarna i frågan är den tyske sociologen Hans Joas vars senaste bok Die Macht des Heiligen (Det heligas makt) recenserades här i Dixikon under titeln ”Avförtrollningen av avförtrollningen”. Även om denna postsekulära diskussion framförallt är upptagen av kristendomen öppnar den också dörrar för att tala om en mer framträdande och positiv samhällsroll för islam. Men åren sedan 2010 har också sett islamkritiken och främlingsfientligheten ta stadigare form i såväl föreningen PEGIDA (Patriotische Europäer gegen Islamisierung des Abendslandes) som partiet AfD (Alternative für Deutschland).
Hur tar sig tyska muslimska intellektuella an denna situation? Hur argumenterar de för islams plats i Tyskland? Jag återkommer till frågorna i kommande delar av denna essä.
- Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att läsa Klas Grinells första artikel ”Tolka Koranen” i en serie om nutida Islam