Längst in i en sal på Galleria Nazionale D´Arte Moderna i Rom hänger en gigantisk oljemålning. Tavlan, som mäter nära åtta gånger fem meter, föreställer slaget vid Dogali den 26 januari 1887 i dåvarande Abessinien. År 1888 fick den neapolitanske konstnären Michele Cammarano uppdraget av den italienska regeringen att skildra denna historiska och för Italien så förnedrande batalj. Italien förlorade slaget och femhundra italienska soldater dog. I ett brev till konstnären den 14 mars 1888 kan vi läsa beställningen:
un quadro di grandi dimensioni, il quale raffiguri il glorioso fatto di Dogali e ricordi nella Galleria Nazionale l´eroica virtù dei soldati italiani.
På svenska ungefär: en tavla av stora dimensioner som föreställer denna ärorika händelse och som hedrar de italienska soldaternas heroiska dygder.
Michele Cammarano åker till Massawa, en kuststad i nuvarande Eritrea, för att på plats studera topografin och de italienska soldaterna. I en mängd brev till sin dotter berättar han om sitt tröttsamma arbete i hettan. Efter ett år återvänder Cammarano till Rom, men är missnöjd med sitt verk och beger sig strax återigen till Massawa. Först år 1896 är han färdig. På tavlan framstår de italienska soldaterna i oklanderliga vita uniformer som om de vore på väg att segra över de tidstypiskt porträtterade halvnakna, liksom vilda, motståndarna.
Michele Cammarannos målning är ett av många exempel på okommenterade minnesmärken över landets koloniala äventyr i Libyen, Etiopien, Eritrea och Somalia. I italienska städer återfinns allt från konstverk och monument över heroiska erövringar, till namn på gator och piazzor. Torget utanför Roms centralstation heter Piazza dei cinquecento för att hedra de 500 soldaterna som dog i Dogali. På piazzan restes också en obelisk till soldaternas ära, Obelisco di Dogali. Den flyttades år 1925 och kan sedan dess beskådas vid Terme di Diocleziano.
Italien var sist ut i kapplöpningen om Afrika. ”Italien fick ta det som blev över”, konstaterar syrligt den italienske politikern Carlo Schanzer i en artikel i Foreign Affairs 1924. När första världskriget startade hade Italien dock tagit kontroll över Eritrea, en stor del av Somalia och Libyen. När Mussolini kom till makten, blev erövringarna del av de fascistiska imperieambitionerna. År 1935 invaderades Etiopien, och år 1939 införlivades Libyen som en region i Italien. I Tripoli fick gatorna namn som Via Cavour, Via Leonardo da Vinci, Via Dante, Passegiata Maresciallo Badoglio… Nya imposanta officiella byggnader, som talade maktspråk, kantade gatorna. Byggnadernas funktion var, menar antropologen Mia Fuller, att ”konfrontera den lokala befolkningen med italiensk makt.” Segregationen skulle vara solklar. Efter andra världskriget tvingades Italien släppa sina kolonier, men fick administrera Somalia som FN-protektorat fram till landets självständighet 1960.
Det är, anmärkningsvärt nog, först de senaste två decennierna som den italienska, brutala koloniala historien har skärskådats av italienska forskare. Historikern Angelo Del Bocas kritiska granskningar av den italienska kolonialismen i Afrika i böcker som Italiani, brava gente?, Gli italiani in Libia och Gli italiani in Africa Orientale, bröt ny mark. Oviljan eller oförmågan att göra upp med historien hänger, påpekar historikern Gianni Oliva, intimt samman med Italiens fortfarande till stora delar ouppklarade facistiska förflutna. År 2005 kom också antologin Italian Colonialism ( red Mia Fuller) som ger en initierad inblick i olika aspekter av Italiens åtta decennier som kolonialmakt.
Trots den relativt sett korta tiden som kolonialmakt lämnade Italien efter sig ett stort arkitektoniskt arv. Detta arv uppmärksammas i flera nyligen utgivna böcker. I år utkom Modern Architecture and its Representation in Modern Eritrea ( Ashgate) av Sean Anderson. Rasna Warah, Mohamud och Ismail Osman presenterar ett unikt bildmaterial i Mogadishu Then and Now ( 2012, Authorhouse) Om det fascistiska Italiens vidlyftiga arkitektoniska ambitioner i Libyen skriver Vittoria Capresi i Colonial Architecture and Urbanism in Africa. Intertwined and contested histories( Ashgate 2012, red Fassil Demissie ). Under 1920- och 30–talen hade italienska arkitekter möjlighet att experimentera med arkitektur och stadsplanering i stor skala i Libyen. Sammantaget ger böckerna inblick i hur Italien i Afrika använde sig av arkitektur för att befästa sin makt, men också om de koloniala städerna som symboler för det moderna, som platser där det gick att bryta mot patriarkala normer.
På samma sätt som Italien är fyllt av minnesmärken över den ”ärorika” koloniala historien, finns alltså också ett stort italienskt modernistiskt arkitektoniskt arv i de tidigare kolonierna i Nordafrika och på Afrikas horn. Vad händer med det, vilken funktion har byggnaderna nu, är det något eftervärlden bör se till att spara? Går det att separera byggnaderna från deras koloniala och fascistiska historia?
 
- Detta är första delen av två om italiensk kolonial arkitektur. Klicka här för att läsa den andra delen
- Klicka här för att läsa Åke Malm om ett minnesmärke i Italien över Rodolfo Graziani, kallad ”slaktaren” efter orgier i mord på etiopiska och abessinska motståndsmän
- Se en video från ABC Australia om Asmara i Eritrea (från 2004?):