Om ett minnesmärke i Affile

Gian Antonio Stella skrev häromdagen i Corriere della sera om Rodolfo Graziani, italiensk marskalk och general under fascisttiden. Graziani kallades ”slaktaren” efter orgier i mord på etiopiska och abessinska motståndsmän och för dödsmarschen i Cyrenaicaprovinsen i Libyen som kostade minst 10.000 liv. Han utnyttjade stridsgaser mot krigare beväpnade med spjut.

Graziani, ”Slaktaren”

Men för borgmästaren i den lilla byn Affile, inte långt från Subiaco, 7 mil öster om Rom, Ercole Viri, är generalen Rodolfo Graziani en av våra ”älskade söner”. Han sa det i ett tal vid invigningen av en minnespark där kommunen byggt ett mausoleum för att ära Graziani.

127.000 euro hade monumentet kostat för Affiles knappt 1600 invånare. En minnesplats i sann fascistisk stil och med orden Patria och Onore (Fädernesland och Heder) i det rätta groteska typsnittet. Till invigningen i början av augusti kom en lång rad kända nostalgiska fascister från hela Lazio. Många av dem fortfarande i högsta grad aktiva politiker.

Nu kan man naturligtvis undra om ett minnesmärke över en krigsförbrytare är det bästa sättet att utnyttja Affiles magra resurser. Svaret från borgmästare Viri är att Graziani aldrig dömdes för brott mot mänskligheten. Domen på 19 års fängelse – av vilka han avtjänade fyra månader – gällde ”samarbete med allierad”. En minst sagt märklig formulering eftersom Italien under tiden Graziani var som mest verksam, bara hade en betydande allierad, nämligen Nazi-Tyskland. FN satte upp Graziani på listan över krigsförbrytare efter andra världskriget men Graziani lyckades smita undan.

Rodolfo Graziani gjorde en blixtkarriär och blev överste redan vid 36 års ålder. Han var född 1882 och fick sina första medaljer under första världskriget. Men det var som general för fascistledaren Benito Mussolinis arme i Etiopien han använde sina grymmaste metoder. Massarkebuseringar och gasattacker mot befolkningen. För att inte tala om massmordet på 1400 koptiska präster och lekmän. Eller repressalierna efter ett attentat som dödade 30.000 runt Addis Abbeba.

Graziani själv förklarade att han inte hade några som helst problem att sova med gott samvete. Tydligen inte heller borgmästare Viri som särskilt framhåller Grazianis ”civilisationsfrämjande insatser när det gäller vägbyggnader i de italienska kolonierna. Han visste att agera för Fäderneslandets väl med obruten moralisk stränghet”.

Vilket är retorisk bullshit, naturligtvis. Seriösa historiker har visat att Graziani hade hundratals koffertar med sig hem från Etiopien fyllda med den koptiska kyrkans kultföremål.

Initiativet i Affile var en helt lokal historia ända till New York Times och BBC uppmärksammade händelsen. Och nu gjorde alltså Corriere della Sera en helsida med ordentliga källhänvisningar. Att många i Italien inte gjort upp räkningen med fascismen är en gammal sanning. Det odlas nostalgi på alla håll även om det idag sker med nya medel. Det gamla nyfascistiska partiet MSI, som under många år leddes av Giorgio Almirante (som också han hyllades med en ny staty i Affile i somras) gick så småningom samman med monarkisterna och blev Alleanza Nazionale och Silvio Berlusconi gjorde sedan partiets på den tiden oomstridde ledare Gianfranco Fini till en demokratiskt fullt accepterad profil. Deras båda partier slogs senare också samman till Popolo della libertà.

Det nya partiet föddes med starka kontraster, särskilt mellan Berlusconi och Fini. Den senare med sina rötter i nyfascismen, blev den som häftigast kritiserade Berlusconi för dennes självsvåld och demagogiska överdrifter. Den slutliga brytningen kom inför partiets nationella församling där Berlusconi krävde att Fini skulle avgå som deputeradekammarens talman om han avsåg att fortsätta driva en egen politisk linje. ”Om inte – kastar du ut mig då?” frågade Fini ironiskt inför flera tusen delegater.

De högerextremistiska grupperna hade inte alla ställt upp bakom Fini. En gammal slagskämpe som Francesco Storace, tidigare ordförande i regionalregeringen i Lazio, bildade sitt eget parti La Destra och drev en radikalare linje än Pdl:s. Han var förstås också med i Affile.

Det har sagts tidigare men tål nog att upprepas. Högerextrema rörelser i Romtrakten beror till en inte ringa del även på vänsterpartierna. Det gamla kommunistpartiet PCI hade sina federationer och sektioner ute i Roms arbetarförorter. Men i samband med murens fall och PCI:s omvandling försvann den här verksamheten. Istället öppnade först MSI och sedan Pdl sina lokaler där och började arbeta politiskt. En stor del av Berlusconismens styrka kommer från de här grupperna.

 

– Se ett samtal om hur Italiens krigsförbrytelser i dåvarande Abessinien förfalskats:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).