Mapuchediasporan (I)
Att ta plats i konstens rum och återkoppla till kulturen.

I en längre essä, uppdelad i två delar, skriver Macarena Dusant om
tre konstnärer i dagens Chile. De tre konstnärerna har det gemensamt att de identifierar sig som mapucher. Mapucher är urfolk som befolkade landområden i delar av det som vi idag kallar Chile innan koloniseringen av Americas. Med bildkonsten som redskap arbetar dessa konstnärer bland annat med teman som kolonisation, rasism, heteronormer och återtagandet av sin kultur. De får allt större utrymme på samtidskonstens arenor idag och brottas alltjämt med bilden av och självförståelsen av den egna kulturen.

 

Språket är levande, mapuchekvinnorna lever. Vi lever i våra mor/farmödrar, i döttrarna och i barnbarnen. Även om några bragts om livet, kommer andra kvinnokroppar att tala, för att språket inte kan tas ifrån oss. Även om det verkar som att skriken inte hörs, även om det verkar som att vi är tysta, språket är levande.1

Så börjar performancekonstnären Paula Baeza Pailamillas videoperformance Mongeley Taiñ Dungun som kan översättas till “Vårt språk är levande” (min översättning är från spanskans ”Esta viva nuestra lengua”) och är skrivet på mapudungun vilket är mapuchefolkets språk och som betyder jordens språk. I verket ser vi konstnärens ansikte uppradat i fyra upprepningar, i fyra moment. De olika momenten består av att ett ansikte aktiveras åt gången. Aktiveringen sker genom att tungan sträcks ut samtidigt som vi hör en röst tala på mapudungun. I bakgrunden hörs vinden vina.

Första momentet handlar om språket, andra momentet handlar om mapuchefolkets medicinkunskaper, tredje momentet om historia och det sista fjärde, om exploateringen av Wallmapu som är mapuchernas landområde i delar av det som i dag utgör södra Chile. Mongeley Taiñ Dungun är ett videoperformance som lyfter frågor kring arv och villkor hos personer med mapuchebakgrund. Konstverket berör komplexiteten i att tillhöra mapuchediasporan vilket innebär att växa upp och bo i urbana miljöer som Santiago. Att vara mapuche och kvinna innebär att befinna sig i en underordnad position i det chilenska samhället. 

Stillbild från verket Mongeley Taiñ Dungun. Foto: Kevin Magne. Paula Baeza Pailamilla ©

Undanträngningen av mapuchefolket från landområdena i Wallmapu är ett resultat av kolonisering och har resulterat i att många med mapuchebakgrund har mist kopplingen till sin kultur och sitt språk. Att befinna sig i diasporan innebär att behöva förhålla sig till det som gått förlorat. Att befinna sig mellan dina föräldrars eller mor-/farföräldrars kultur och det som migrationen har försatt dig i.

Paula Baeza Pailamilla identifierar sig som en urban mapuche vilket pekar på familjens migration från de rurala områdena till de urbana. Vi ses i Santiago en varm februarieftermiddag mitt i sommarsemestern medan det pågår omfattande folkliga protester på gatorna i hela Chile.  Santiago, som är Chiles huvudstad, har sedan oktober 2019 varit epicentrum för protesterna mot den sittande presidenten Sebastián Piñera, hans regering och den chilenska statsmakten.2 Den stora vågen av protester där fattiga, medelklass, studenter, barn och pensionärer anslöt sig sattes igång av att regeringen beslutade att höja priset på kollektivtrafiken med 30 pesos (cirka två kronor). Från att ha handlat om bättre villkor i ett nyliberalt och kapitalistiskt system som utarmar det chilenska folket och landets resurser har protesterna spridit sig till att även inbegripa mapuchefolkets rättigheter. Mapucher som anslöt sig till protesterna uttryckte tydligt att det inte handlade om 30 pesos utan om 500 år av kolonisering av Wallmapu. Kolonisationens verkan utmärks idag av den chilenska statens fortsatta förtryck mot mapuchefolket där dess ledare blir stämplade som terrorister, vilka fängslas eller mördas.3 

Paula Baeza Pailamilla berättar att Wallmapu-territoriet koloniserades i flera omgångar med start från regionen där huvudstaden i dag är placerad. ”Området runt det som idag är Santiago koloniserades 200 år innan de södra delarna koloniserades”, berättar konstnären. Sedan började européerna kolonisera söderut. Eftersom hennes släkt är från Santiago-området blev hennes familjs kultur beblandad med européernas vilket innebar en assimilering till det chilenska på bekostnad av mapuchekulturen. Kunskap om mapuchekulturen började försvinna på grund av ändrade boendeförhållanden. Baeza Pailamilla berättar att många som tvingades lämna sina landområden och bebo städerna började arbeta som till exempel barnflickor, trädgårdsmästare, snickare och bagare, ”vilket innebär att dessa arbeten rasifierades och att staden började mapuchifieras.” Hon tillägger att många av de stora syndikatorganisationerna drevs av mapucher. Som konstnär intresserar hon sig för detta perspektiv, vad som förlorades och vad som kunde dras nytta av på grund av diasporavillkoren. 

Verket Mongeley Taiñ Dungun talar om ett återtagande av mapuchekulturen och de villkor som följer i ett rasistiskt samhälle. Med utgångspunkt i språket diskuterar verket dessa teman genom en repetitiv akt där tungan både är i centrum och den som agerar. Genom att räcka ut tungan exponeras en viktig kroppsdel som synliggörs i all dess kraft. Tungan är en muskel som vittnar, talar och ropar. Tungan möjliggör språk och kommunikation. Verket talar om språket som en viktig komponent i att känna tillhörighet. Tungan symboliserar både kropp och kultur. Verkets titel hänvisar till ett språk som är levande trots förtrycket mot mapucher. Paula Baeza Pailamilla berättar att vi vanligtvis inte ser tungan men att den hörs och är en ytterst aktiv kroppsdel. ”Tungan är kött”, säger hon.

Konstnären berättar att siffran fyra är en viktig siffra inom mapuchekulturen. Den refererar till de fyra kardinalpunkterna och i verket fungerar de fyra olika momenteten som olika manifest. I det fjärde och sista momentet släpper hon mynt från munnen. Det är chilenska 100 pesos-mynt där klavesidan gestaltar mapuchefolkets andliga ledare: machi.

Konstnären Cristian Inostroza Cárcamos verk ”Liberar” är en konstaktion som talar om frigörelse för mapucher men som även symboliserar ett förkastande av samhällets värdering genom valuta. 
Foto: Cristian Inostroza Cárcamo ©

För Paula Baeza Pailamilla symboliserar 100 pesos-myntet att mapuchefolket å ena sidan används som en mångkulturell folkloresymbol för staten Chile, å andra sidan symboliserar det ekonomisk framgång. Framgången som den chilenska staten gärna marknadsför sig med men som bygger på inskränkningar av mänskliga rättigheter och mördandet av mapuchefolket. Hon berättar att samtidigt som myntet lanserades 2001 drev mapucher en kamp mot det spanskägda elföretaget Endesa som ville bygga ett vattenkraftverk på mapucheterritorium.4
I frontlinjen fanns pewuenchesystrarna Quintremán som slogs för att företaget inte skulle göra intrång i de landområden som koloniserats av den chilenska staten men tillhört deras förfäder och fortfarande har viktiga begravningsplatser.5 Vattenkraftverken skulle även innebära att den livgivande floden, som hos pewuenche är en helig plats, skulle förvandlas till en stillastående damm. Systrarna förlorade kampen och vattenkraftverket byggdes. Några år senare hittades en av systrarna livlös i dammen och hon tros ha ramlat i dammen och drunknat. Å ena sidan får mapuches vara kulturell identitet åt den chilenska staten och å andra sidan (myntet) förtrycks mapuches för att de kräver sina rättigheter.

*

Sebastián Calfuqueo är konstnär vars arbete består av bland annat performance, video, installationer och foto. Calfuqueo är, liksom Paula Baeza Pailamilla, en del av den nya generationens unga konstnärer som lyfter erfarenheten av att vara mapuche och vars verk visas både i Chile och internationellt. Diasporavillkoren, migration, stereotyper och genusnormer är återkommande teman. Jag träffar konstnären i hens ateljé i förorten Bio Bio. Det är en svalare dag i Santiago när vi har stämt möte, endast 26 grader. Konstnären möter upp mig vid tunnelbanan och vi går tillsammans mot hens ateljé. När vi sätter oss vid ett bord i ateljén berättar Calfuqueo att verket You Will Never Be a Weye är en milstolpe i hens konstnärskap.

You Will Never Be a Weye är en performance från 2012.6 ”Den är mycket enkel”, säger Sebastián Calfuqueo och berättar att den består av en svart tygfond och hen själv som iklär sig en falsk machi-dräkt. En machi är en andlig ledare och läkare inom mapuchekulturen som bär på stor kunskap om växter och läkekonst. I videoverket hör vi konstnärens röst berätta om erfarenheten av att vara homosexuell i ett mapuchesammanhang. Machi-dräkten som Calfuqueo iklär sig är en kitschig maskeraddräkt som säljs vid specifika högtider, som nationaldagen, med syfte att chilenare eller turister kan lajva urfolk. Konstnären tar även på sig en syntetisk peruk. Det falska är återkommande i verket som får symbolisera det konstruerade och som pekar på stereotyper men även på staten Chile. Calfuqueo menar att Chile är en fiktion, en idé utan sammanhållning. ”Det finns inga kulturella praktiker som är kopplade till en chilensk identitet. För mig är Chile en idé som eliten konstruerade för att organisera kapital”, säger konstnären. Machi-dräkten som används i verket är en påhittad dräkt som bidrar till att upprätthålla stereotyper och exotifiering, och ingår i det chilenska samhällets syn på mapucher som ett multikulturellt objekt att konsumera. 

Foto: Alejandra Rivera Caro. Alejandra Rivera Caro och Sebastían Calfuqueo ©

Konstverket You Will Never Be a Weye belyser det viktiga ämnet i att kolonialismen påverkade urfolkens förhållande till homosexualitet och icke-binära identiteter. En weye är en machi som inte tillskrivs en kvinnlig identitet. Sebastián Calfuqueo menar att historiskt har machi-rollen även tillskrivits män. Konstnären berättar att weyen är skildrad i koloniala register och skrivelser och att katolska kolonisatörer beskriver den som en avvikande identitet. Där berättas det om weyen som ett anormalt subjekt, en icke-önskvärd existens, Calfuqueo menar att det beror på att weyen praktiserade homosexualitet och gav uttryck åt det feminina. 

När mapuchefolket koloniserades undanträngdes weyen som identitet. Med andra ord: homosexualitet hos mapucher raderades efter spanjorernas invasion. Koloniseringen var så nedbrytande att mapuchefolkets egna kunskaper och historier har trängts undan och förfrämligats. Detta resulterar i, enligt Calfuqueo, att mapucher idag inte erkänner att homosexualitet finns i deras kultur. Med You Will Never Be a Weye önskar konstnären bryta med en struktur som fortfarande koloniserar genom att vägra vissa kroppars existens. 

Det är ett personligt konstverk, konstnären berättar att under hela sin uppväxt fick hen höra att ”bland mapucher finns det inga bögar” och att ”homosexualitet är en västerländsk imperialistisk idé.”  Hen berättar att verket och vernissagen fungerade som ett sätt att driva ut det förflutna, ”Ett förflutet med våld, rasism, homofobi och mycket annat. Det känns som att det var mitt första konstverk.”  

Undanträngningen av den egna kulturens historia och återtagandet av densamma är ett ämne som både Sebastián Calfuqueo och Paula Baeza Pailamilla berör i många av sina verk. Det är ett sätt att avkolonisera, vilket börjar med att söka efter sin förlorade historia, omvärdera kunskaper och lyfta fram erfarenheter. Ett återtagande av sin kultur utifrån egna premisser som att beröra de frågor som är av vikt för mapuchediasporan och som hos konstnärerna arbetas fram genom konsten. 

DEN VÄSTERLÄNDSKA KONSTEN ÄR KOLONIAL 

Eftersom den västerländska konsten, med sin museala historia, har rötter i en kolonial och patriarkal praktik kan vi utgå från att konsten och dess institutioner fortfarande påverkas av denna ordning. Det innebär att det finns strukturer inom konsten som exkluderar och marginaliserar konstnärer med urfolksbakgrund, deras estetik, deras erfarenheter och de teman deras konstnärliga praktiker berör.

En sådan mekanism som bidragit till och upprätthållit koloniala strukturer är modernismen inom konsten under sen 1800-tal och tidig 1900-tal. Avantgardet, från franskans ”avant garde” – att vara i frontlinjen – blev en benämning för framåtskridande inom modernismens olika rörelser. Vilket innebär ett särskiljande mot det som kopplades till det traditionella, det gamla och folkliga. Det som ansågs stagnerande och där den Andres kultur förpassades till att bli ett objekt att illustrera och appropriera. Pablo Picassos ”influens” av afrikanska masker och skulptur är ett exempel på detta. Medan Picassos kubistiska verk hamnar på konstmuseer och blir viktiga inslag i den västerländska konsthistorien reduceras afrikanska masker och skulpturer till etnografiska museer.

Särskiljandet mellan den västerländska konsten och den Andres kultur är del av ett värderingssystem som än idag påverkar konsten med sin rasistiska struktur eftersom den exkluderar uttryck och estetik som inte anses vara samtida eller vara del av den västerländska institutionella normen. Ett exempel är att det funnits en frånvaro av konstnärer med urfolksbakgrund som saknas i de historiska och samtida samlingar och som resulterar i att det även saknas kunskap inom institutionerna och akademin om urfolksestetik och urfolks samtidskonst. 

Paula Baeza Pailamilla säger att det alltid har funnits mapuchekonstnärer men att ingen har skrivit eller forskat om dem eller deras arbete. Avsaknaden är något som dagens konstaktörer med mapuchebakgrund arbetar med utifrån sina egna premisser och genom att producera konst och forska utifrån sin egen blick i de konstnärliga praktikerna. Det kan ses som ett sätt att infiltrera konstscenen. Hon tar upp performance som ett exempel, en praktik som liknar ceremonier inom mapuchekulturen, ”ceremonierna är det mest performanceliknande jag sett i mitt liv /…/ men konceptet konst och det akademiska är ett västerländskt koncept.” Konstnärens exempel med att se kopplingar mellan ceremonier och performance kan förstås som ett sätt att identifiera sig med både konstens rum och mapuchekulturens praktiker och ta dessa kunskaper och ge den plats i en konstscen där mapucherösten är frånvarande. Baeza Pailamilla tillägger, ”när folk pratar om att mapuchekonsten är champurriado innebär det att konsten är en blandning av identiteter och influenser.”

Stillbild från Mongeley Taiñ Dungun.
Kamera: Danny Reveco. Paula Baeza Pailamilla ©

Konstnärer med urfolksbakgrund har svårare att träda in i konstens rum. I Chile behöver konstnärerna förhålla sig till att både bli förbisedda eller kategoriserade samt att kunna navigera i ett fält som är elitistiskt och rasistiskt. Paula Baeza Pailamilla berättar att det inte funnits intresse från teoretiker eller kritiker att skriva om mapuchernas konstnärliga arbete, hon menar att det har tagits emot som något avvikande. Hon exemplifierar med hur mapucher framställs i det chilenska samhället: ”vi är det fula folket, vi gör fula saker. Estetiskt gör vi konstiga saker”. Den rasistiska hållningen gentemot mapucher synliggörs även i hur konstnärernas närvaro på konstscenen kommenteras. Sebastián Calfuqueo berättar att hen får höra att hens framgång beror på att det är trendigt att vara mapuche. ”Ett mycket våldsamt uttryck” kommenterar Calfuqueo eftersom det talar om människors ovilja att förstå den rasistiska strukturen i samhället och på konstscenen.

När jag frågar Sebastián Calfuqueo vad hen finner i konsten svarar hen att konsten, trots allt, är en plats som känns lite tryggare än andra sammanhang i Chile men hen vänder sig mot att bli kategoriserad som homosexuell mapuchekonstnär. Även om hens konstnärliga arbete inte alltid handlar om genusfrågor blev uppmärksamheten efter You Will Never Be a Weye en ingång till konstvärlden. Calfuqueo berättar att själv saknade hen de kontakter som krävs för att komma in i en värld som tillhör de rika i Chile. En värld som har varit stängd på grund av koloniala och klassmässiga strukturer där eliten har skapat ett system som tillåter en viss typ av kulturuttryck och konstnärer. Om en person inte tillhör överklassen behöver den lära sig sociala koder och ett specifikt språk för att få tillgång till konstscenen, något Calfuqueo saknade medan andra priviligerade konstnärer har med sig dessa kunskaper hemifrån eller genom sina nätverk. Calfuqueo beskriver det som en ”lobbyverksamhet, det handlar om hur projekt ska förklaras, hur en ska föra sig inom konstscenen.”  

Paula Baeza Pailamilla berättar att hennes utgångspunkt är från marginalen, ”vi kan inte enbart ägna oss åt att göra konst för vi har inte föräldrar som hjälper till ekonomiskt. Vi måste arbeta fram pengar för att kunna ägna oss åt konst där var och en ser till att fixa det på bästa sätt.” Hon berättar att i början vägrade hon söka statliga medel men insåg sedan att dessa medel är allas pengar. ”Det är dock väldigt få som får kulturbidrag från staten”, säger hon. Ändå finns det en drivkraft att producera och arbeta med konst, att visa och synliggöra mapucheidentiteter och erfarenheter som varit förbisedda. Konstnären säger, ”vi måste visa att vi existerar. Det finns saker att ta tillbaka. Så många personer som förblivit osynliggjorda från den chilenska kulturen och konsten.” 

Det finns en tvetydighet i förhållande till att ha varit osynliggjord och viljan att vara del av historieskrivningen vilket kan förklaras med erfarenheten av systematisk exkludering och marginalisering som i sin tur resulterar i viljan att ta plats i konstens rum och självorganisering. Samtidigt som Paula Baeza Pailamilla talar om att konstnärer med mapuchebakgrund inte fått det erkännande de borde ha fått på den chilenska konstscenen belyser hon att de ju ändå inte är chilenare, ”de gjorde oss en tjänst genom att inte skriva om oss för nu håller vi på att skriva vår egen historia.”

Essän är publicerad med stöd av Västra Götalandsregionens essästöd.

Läs vidare: ”Mapuchediasporan. Att ta plats i konstens rum och återkoppla till rötterna.”

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).