Forskning och vetenskaplig kunskap har både rönt respekt och misstänkliggjorts. Men numera har kritiken fått politiska dimensioner. I boken Science under Siege, med fokus på amerikanska förhållanden, söker författarna efter drivkrafterna bakom den anti-vetenskapliga rörelsen och lanserar också en ”battle plan”.
Forskning och vetenskaplig kunskap har under lång tid rönt både tillit och respekt i större delen av världen och bidragit till ökad status och trovärdighet i många verksamheter. Ofta anses det som utgår från forskningsresultat vara säkrare och bättre underbyggt än en åsikt baserad på känsla eller önskan. Tilltron till det forskare bidrar med är av stor vikt för kunskapsutvecklingen inom både vetenskap och teknik och för lösningar på samhällsproblem.
Samtidigt har även kritiska och ifrågasättande röster höjts genom historien och vetenskapsmän både hånats och hindrats. När forskare gått emot allmänna opinioner eller lagt fram kontroversiella förslag har de antingen hyllats eller glömts bort av eftervärlden alternativt fördömts. I tidigare epoker stod vetenskap och religion mot varandra, idag är det snarare andra känsliga frågor som väcker konflikter. Forskning utmanar inte sällan invanda tankemönster, upptäcker tidigare okända samband, oroar eller bekräftar vedertagna uppfattningar och har påfallande ofta en laddning som stöder eller motverkar vägval för samhällets makthavare och medborgare.
Ibland, men inte alltid, finns konsensus i forskarsamhället om kunskapsläget men i glappet mellan absolut enighet och ovisshet uppstår lätt misstänksamhet och tvivel på vad forskningen säger. Många gånger är det uttryck för en sund skepticism som följer av att kunskap de facto förändras över tid, att forskare tar fel, att forskningsmetoden inte alltid är adekvat, att det förekommer flexibilitet i hur data tolkas, att olika forskagrupper stundtals står mot varandra. Vetenskapen som institution och kunskapssökare arbetar med systematik, kollegial granskning och noggrannhet men är inte en felfri verksamhet som leder till eviga sanningar. Inte heller står den fri från påtryckningar utifrån, vilket studier i både vetenskapshistoria och vetenskapsteori påvisat.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vetenskap och politik hakar i och påverkar varandra både avseende förtroende och finansiering. Av allt att döma har detta ömsesidiga beroendeförhållande blivit tydligare på senare tid. I stora delar av världen finns vetenskapskritiska röster och rörelser som kopplar samman sina tvivel på forskning med samhällets eliter och maktutövning. Frågor som direkt berör människans livsvillkor är särskilt utsatta för misstro; sjukdom och hälsa, ekonomi, miljö. När det ställs på sin spets kan oklarheter i hur data ska tolkas och kanske oenighet i forskarvärlden tas till intäkt för att vetenskapen är opålitlig och ”egentligen” bara ett politiskt redskap för att lura och kuva folket. Politisk polemik får bränsle av övertygade anhängare som ställer forskarna till svars.
I detta komplexa landskap rör sig de två vetenskapsmän som nyligen publicerat boken Science under Siege (2025). Michael Mann och Peter Hotez, båda internationellt erkända, varnar här för vad misstro och tvivel på vetenskapens betydelse innebär. Mann är professor i miljövetenskap i Pennsylvania och Hotez är professor bland annat i barn- och ungdomsmedicin i Texas samt tongivande i utvecklingen av barnvaccinationer.
Författarna angriper den vetenskapskritiska rörelse som fått fäste i stora delar av världen och som, menar de, hotar och skadar förtroendet både för institutioner som utför forskning, för forskare och forskningsresultat, och ytterst för demokratin. Kontexten är nordamerikansk men företeelsen de uppehåller sig vid är global.
Författarna betonar att den aktuella situationen bryter med den högaktning och tillit som naturvetenskapen länge åtnjutit, vilket förklaras av det politiska klimatet. Redan i inledningskapitlet skriver de om ett USA som alltid hyllat sina vetenskapsmän. Att ägna sig åt vetenskap menar de sågs som ett uttryck för patriotism och kärlek till nationen. De flesta amerikaner har beundrat och respekterat dem som valt forskarkarriären. Nu däremot möter forskare, och särskilt inom områden som biomedicin och klimatforskning, ifrågasättanden och hot som i många fall sanktioneras av politiker högt upp i hierarkin – senatorer, kongressledamöter och medlemmar av representanthuset.
De knyter den pågående animositeten till politiska högerkrafter, som har fått en rejäl skjuts framåt av president Trump och hans administration och skakat om inte bara USAs universitet och forskningscentra utan genom sina utspel gett kraft åt liknande mönster världen över. Mann och Hotez drar sig inte för att kalla motståndarna för ”bad people”. Det är ondsinta och okunniga populister och falska profeter som med ovetenskapliga argument och tvivelaktiga påståenden lyckats övertyga om att vetenskapens resultat inte går att lita på. Konsekvensen är att klimatförnekare och vaccinkritiker fått luft under vingarna och förstört tilliten till vetenskapens avgörande betydelse för välstånd och framgång. Människor, sammanslutningar, regeringar som högljutt protesterar mot vetenskapen sprider medvetet desinformation, vilket i förlängningen leder till katastrofala konsekvenser där miljoner liv kommer att spillas och naturen ödeläggas. ”Anti-science is, quite literally, killing us” (s. 27)
Boken kopplar alltså tydligt samman vetenskapsmotstånd och högerpolitik, betraktar attacken och hoten som ett antidemokratiskt projekt syftande till att gynna samtidens mörka krafter. För läsaren blir budskapet att det är politiken som måste förändras, folket som måste uppfostras, desinformationen som måste upphöra. Tonen är genomgående engagerad och exemplen många. Författarna vill verkligen skaka om läsaren så att ett nödvändigt uppvaknande kan ske och att kampen mot antivetenskapliga tendenser stärks. Därmed blir de själva aktivister, förvisso med vetenskapen och det demokratiska partiet som bas, men likafullt med kraftfulla svingar mot likgiltigheten, högerpopulismen, och det som de ser som dåligt, dumt och farligt. Det är skrämmande och alarmistisk läsning.
Den anti-vetenskapliga rörelsen har fem huvudsakliga drivkrafter som författarna kallar: the Plurocrats, the Petrostates, the Professionals, the Propagandists samt the Press. Vart och ett av dessa hot har ett eget kapitel fyllt av exempel. Plurokraterna utgörs av en grupp miljardärer som finansierar det antivetenskapliga projektet och skapar ultrakonservativa tankesmedjor, lobbygrupper och samfund. Petrostaterna kallas de statliga aktörer i olika nationer med mäktiga intressen i till exempel fossila bränslen, som verkar tillsammans med de politiker och miljöförstörare som legitimerar och använder dessa staters intressen för att misstänkliggöra vetenskapliga rön. Metoderna är att köpa upp media, understödja antivetenskaplig propaganda och skrämma forskare.
De professionella är här de som bistår med desinformation som gynnar anti-vetenskapen. Denna grupp består av kvalificerade experter som ofta är disputerade med doktorsgrad och i vissa fall till och med innehar akademiska positioner. De återfinns ofta i sociala medier, i s k talkshows samt som skribenter av böcker och pamfletter. Kraftfullt förnekar de klimathot respektive effektiva, godkända och hälsobringande läkemedel som vacciner till förmån för farliga råd och naturläkemedel utan påvisat värde. Propagandisterna går hand i hand med de professionella. De uttrycker samma ideologi i Manns och Hotezs analys men driver aktivismen ett steg längre i bloggar, poddar och sociala medier ofta genom s k trollkonton där individer utan att framträda med namn framställer sig som experter. Pressen slutligen för fram och jämställer farliga och falska påståenden med faktabaserade. Alltför många journalister klarar inte av att värdera innehållet i olika expertutlåtanden och blir därför ofta medlöpare i desinformationen.
För den som följt amerikansk politik på hyfsat nära håll är drivkrafterna inte överraskande. Intressantast blir det därför när författarna i det avslutande kapitlet ”The Path Forward” formulerar sig kring vad som kan, bör, måste göras för att stoppa de pågående vetenskapsattackerna. Hur ska kriget (deras metafor, inte min) vinnas?
Man kan notera ett ”America first-resonemang” i upptakten till svaren på lösningen, fångat i citatet:
”Because America is a nation built on science, this assault threatens our place in the world. And without American leadership, there is little hope for addressing the global crises we face.” (s 223).
Amerikas räddning är allas räddning och i annat fall går vi alla under. I denna räddningsprocess spelar vetenskapen en avgörande roll. Men hur kan attackerna upphöra och vetenskapen räddas?
Till en början är svaren aningen vaga. Mann och Hotez koncentrerar sig på bättre kommunikation, ökat stöd till forskare, bekämpande av desinformation och att understryka demokratiska värderingar. Den underliggande förhoppningen är politisk förändring, det vill säga att demokraterna tar över och återställer maktbalansen i det amerikanska samhället.
”Uncoupling antiscience from the bedrock of conservative thinking is critical to winning over the hearts and minds of the more than one-third of the country that self-identifies today as “conservative”“ (s 230).
En utmanande uppgift, kan man konstatera, men Mann och Hortez är övertygade om att politiska hinder kan överkommas. Kampen mot vetenskapshoten måste föras med kraftfulla politiska ingripanden och åtgärder då vetenskap och politik betingar varandra.
Mosaik från Musée Pasteur i Paris (Wikimedia commons)
I bokens sista kapitel föreslår de så en ”battle plan” för att ta tillbaka hela regeringen från de antidemokratiska krafter som idag styr. Rakt på sak handlar det om att finna avskräckande incitament för dåliga och farliga aktörer som kan förgöra planeten. En sådan ”bad actor” är Ryssland, som, menar de måste straffas för illdåd runt om i världen, bland annat genom sanktioner. Detta måste ske samtidigt som hela mediasektorn behöver läka och bli balanserad och rättvisande i sin rapportering. Likaså ska inflytandet från plutokraterna (alltså miljardärerna) bekämpas, något de menar är möjligt om demokraterna återtar makten. Utan att gå in i en politisk polemik här kan man ändå fundera över om det demokratiska partiet står fritt från inflytelserik finansiering och olika lobbygrupper i det kapitalstarka och polariserade USA.
En klar förtjänst är att författarna genomgående är helt öppna med sina egna utgångspunkter och från start deklarerar var de står och varifrån de ser hoten komma. Men det är också bokens svaghet främst då bilden av vetenskapen blir onyanserad och bortser från det alla som sysslat med historiska, filosofiska och empiriska studier av vetenskap och teknologi kunnat visa, nämligen att forskningsverksamhet är ett myller av komplexa resonemang och aktiviteter där ovisshet för kunskapssökandet framåt men inte alltid tillräckligt snabbt och säkert för samhällets behov.
Författarnas vetenskapssyn är därför lite väl ensidig och förenklad om man vill öka förståelsen för hur vetenskapen fungerar i världen, vad den åstadkommer, vilka problem den för med sig, viken ideologi som bär upp den. En mer sammansatt beskrivning av det som präglar vetenskapliga projekt skulle kunna ge medborgare en rimligare bild och till och med öka respekten för forskarsamhället.
Ambitionerna och ivern hos författarna kan man både sympatisera med och förundras över då vetenskapen länge, för att inte säga alltid, haft sina kritiker både till höger och vänster och långtifrån betraktats som en tjänare för mänsklighetens fromma. Kritik riktades tidigt mot vetenskapens anspråk som absolut sanningssägare, neutral och objektiv. Från vänsterhåll betonades vetenskapens nära koppling till makten, till det militärindustriella komplexet, till finansiering och storföretag. Den sidan av saken finns dock inte med i Manns och Hotezs betraktelser, som snarare sätter vetenskapen på piedestal och understryker dess oegennytta.
Också politiskt finns vissa frågetecken då omständigheter som kan ha påverkat högerpolitikens framgångar inte diskuteras eller sätts i ett vidare sammanhang. Det finns få kommentarer om demokraternas politik utöver att inte heller den har prioriterat att stå upp för vetenskapen. En reflektion är att bokens budskap hade vunnit på resonemang om den sociala oro som föregått den antivetenskapliga rörelsen med pandemi och wokeism, ökad fattigdom i kontrast till ökat antal miljardärer, en radikal ökning av autismdiagnoser och pågående motsättningar i flera delstater.
I sin helhet är Science under Siege en rasande uppgörelse med Trump-administrationen, de högerkonservativa som drivs av onda motiv och skumma finansiärer, de okunniga och obildade som vilseledda söker sig till fel media, litar på falska profeter och misstror det vetenskapen visar. Läsare som redan delar författarnas politiska grundsyn och önskar konkreta exempel på hur illa ställt det är får här ett rikt material att begrunda och möjligen handla utifrån. De mer tvivlande ifrågasätter kanske både den bild av det tidigare vetenskapshyllande Amerika och den okritiska syn på det demokratiska partiet som skildras. Oavsett vilket funderar man över de sammansatta orsaker som lett fram till situationen; kort sagt hur hamnade USA här?
- Klicka här för att läsa Margareta Hallberg om boken Ignorance and Bliss som ställer frågan hur det kan komma sig att vi är varelser som både vill och inte vill lära
- Ett samtal med författarna om boken