Kommunistpartiet i Kina, som insett den politiska potentialen i science fiction och dess inflytande på naturvetenskapens status i samhället, har inlett en storskalig, kulturpolitisk satsning på den litteraturen. Med en artikel om den kinesiske författaren Liu Cixin och hans trilogi om trisolarierna (på engelska Remembrance of Earth’s Past) – inleder Vincent Amble-Naess här en essä om kinesisk science fiction och om satsningen på ett center för den litteraturen i Chengdu.
Under kulturrevolutionen i 1960-talets Kina anordnades så kallade “kampsessioner” , där de som utpekades som revolutionens fiender tvingades till offentlig avbön 1. I en roman av den kinesiske författaren Liu Cixin skildras just ett sådant möte. En professor i fysik blir beordrad att “erkänna” att de föreläsningar han hållit om Einsteins relativitetsteori var ett försök att undergräva klasskampen genom att sprida falska läror. Man har klätt av honom och hängt en skylt av järn kring hans hals där hans namn står överstruket med röda streck. Han blir slagen blodig.
Bland våldsverkarna finns hans egen hustru. Hon påminner sin man om att Einsteins tankar är “idealistiska” och därför står i förbund med kapitalismen, till skillnad från den klassiska, Newtonska mekaniken, som hon anser är “materialistisk” och därför kommunistisk. Tyvärr går mötet inte som revolutionärerna har tänkt sig. Professorn vägrar nämligen erkänna. Följaktligen blir han ihjälslagen.
I publiken står parets gemensamma dotter, Ye Wenjie, som har följt i faderns fotspår och studerar fysik vid universitetet. Eftersom hon är släkt med en förrädare blir hon dömd till arbetsläger. Där hamnar hon i knipa eftersom hon påträffas med en insmugglad, engelskspråkig bok om miljöförstöringen, ett fenomen som anses vara en kapitalistisk myt för att urholka den socialistiska ekonomin. Hon riskerar dödsstraff.
Räddningen kommer när ledningen inser att de kan dra nytta av Wenjies vetenskapliga kunnande. Istället för avrättning blir hon skickad på livstid för att delta i ett projekt med kodnamnet Röd kust. Där sätts hon att manövrera en väldig parabol, som byggts mitt ute i vildmarken. Länge svävar Wenjie i ovisshet om vad projektets syfte egentligen är. Tids nog visar det sig att uppgiften är att hitta tecken på intelligent liv i yttre rymden. Dessa livsformer, tänker sig ledningen, kan bistå partiet i dess kamp mot världskapitalismen.
Arbetet går trögt. Men just som projektet håller på att läggas ner uppfinner Wenjie ett sätt att skicka ett meddelande, genom att använda solen som förstärkare. Utan ledningens kännedom skickar hon ett kort meddelande om människorna och livet på jorden. Några år senare upptäcker hon en oväntad signal. Efter att hon har dechiffrerat innehållet, visar det sig vara ett svar från en utomjordisk civilisation, trisolarierna 2
Det är en varning. Människorna ombeds att upphöra med sina signaler, för att inte andra i utomjordingarnas civilisation ska få reda på var de befinner sig. Annars, låter han hälsa, kommer den jordiska civilisationen att förstöras. Wenjie inser att han menar allvar. Men händelserna under kulturrevolutionen har gjort henne bitter. Hon när ett hat mot människorna, och det samhälle hon lever i, som tycks syfta enbart till att kväva allt som är värt att bevara: all sanning, all godhet, all skönhet. Hon väljer därför att skicka ännu ett meddelande, i hopp om att andra varelser ska göra bättre bruk av planeten.
Liu Cixin – som ibland skriver sitt namn Cixin Liu, enligt västerländsk konvention med familjenamnet sist – har skrivit tre böcker om trisolarierna. Bokserien har på engelska fått den Proustianska titeln Remembrance of Earth’s Past, men heter direktöversatt från kinesiska endast “Jordens förflutna” (地球往事, Dìqiú Wǎngshì). Blott den första boken, Trekropparsproblemet, finns översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen. Resten har tyvärr låtit vänta på sig.
De engelska översättningarna av Lius böcker har emellertid fått stort genomslag. Bland annat beror det på att åtskilliga berömda personer tidigt fick upp ögonen för dem i och med att Liu år 2015 tilldelades det inom science fiction-litteraturen mycket prestigefulla Hugopriset och förra året släpptes första säsongen av Netflix tv-serie Three-Body Problem, vilket gjorde berättelsen känd också i Sverige.
En stor del av tilltalet i boken utgörs av de ständiga skiftningarna mellan 1960-talets kulturrevolution och dagens kinesiska samhälle. Berättelsen är präglad av kinesiska kulturuttryck, vilket är en viktig del av verket. Man äter vitlöksfrästa gristarmar, man skålar i det alkoholstarka risbrännvinet erguotou och man lindar in sina åsikter för att undkomma maktens vakande öga. Berättelsen äger nästan helt rum i Kina, både kulturellt och geografiskt. Netflix-serien utspelar sig emellertid i London och New York. Därför är allt detta utbytt, men inte – som man skulle kunna tro – till brittiska eller amerikanska motsvarigheter, utan till den anonyma, transatlantiska anywhere-kultur som har kommit att utmärka estetiken i de flesta av streamingjättens alster.
Den luttrade och oförglömliga huvudpersonen Wang Miao är utbytt mot hela fem individer: En ung kvinna från Mexico som ser ut som en fotomodell, men forskar om nanovetenskap; en fetlagd engelsman som driver ett internationellt godisföretag; en mellanstadielärare som brottas med psykisk ohälsa; en ung kvinna vars föräldrar utvandrade till London från Kina; och slutligen en forskningsassistent som snart visar sig vara den smartaste av dem alla.
De fem är kamrater från studietiden på Oxford, där alla läste fysik för professor Vera Ye – Ye Wenjies dotter, som i början av berättelsen begår självmord. De umgås som unga människor gör mest, och tycks märkligt ointresserade av de vetenskapliga och existentiella frågor som är bokens ämne. Deras samvaro består huvudsakligen av “deep talks” präglade av psykoterapeutiskt lingo, och putslustiga skämt, som hämtade från en sämre, amerikansk sitcom. Det är, kort sagt, en urusel tv-serie, som jag inte rekommenderar någon att se. Dessa “anpassningar” till tv-mediet gör nämligen att en stor del av böckernas charm går förlorad. Också budskapet fördunklas avsevärt.
Lius roman är en uppgörelse med de övergrepp som ägde rum under kulturrevolutionen, och som har färgat den kinesiska självförståelsen. I berättelsen leder bitterheten och hatet som byggs upp till en katastrof: Ye Wenjies åkallan av de mordiska trisolarierna. De hotar att utplåna hela mänskligheten, men – får man en känsla av – framför allt det kinesiska samhället. Försvaret av den jordiska civilisationen framställs nämligen som en i första hand kinesisk affär – en förvisso helt orimlig tanke, som i boken ändå framstår som märkligt självklar; sådan är litteraturens makt. Det krävs ingen stor psykolog för att förstå den allegori Liu tecknar: Om den kinesiska kulturen inte förmår göra upp med sitt förflutna riskerar den att gå under.
Faktum är att författaren själv har vissa saker gemensamt med misantropen Ye Wenjie. Under det kinesiska inbördeskrigets andra fas (1945-1950), samarbetade Lius farbror med det kinesiska nationalistpartiet.3 Det fick till följd att Lius föräldrar under 60-talet dömdes till straffarbete i gruvorna utanför staden Yangquan. Deras 4-årige son fick därför bo hos sina släktingar i Luoshan.
Trots den politiska turbulensen växte Liu upp i en miljö där teknik och vetenskap hade en stark närvaro. Hans far – som några år senare skulle återförenas med sin son – arbetade inom kolindustrin, och Lius tidiga fascination för maskiner och teknologi reflekteras i hans senare författarskap. Efter att ha studerat teknik och fysik vid North China University arbetade han under en period som ingenjör vid ett kraftverk. Denna tekniska bakgrund ger hans böcker en känsla av trovärdighet, som – upplever jag – är mera ovanlig hos sådana science fiction-författare som saknar praktisk bakgrund inom de vetenskaper de nyttjar till substrat för sitt skrivande.
Det var också under barndomen som Liu tillgodogjorde sig de flesta av sina litterära influenser. Som barn läste han inte minst Zheng Wenguang (mer om honom i nästa del av denna essä), men också västerländska science fiction-klassiker som Arthur C. Clarke och Isaac Asimov. Det är svårt att överskatta vilket inflytande dessa två västerlänningar har haft på Lius berättarstil. Jag tänker inte minst på Isaac Asimov, vars förkärlek för att bygga storskaliga, litterära system ekar genom trilogin om trisolarierna. Samtidigt integrerar Liu kinesiska kulturella och historiska element i sina berättelser. Hans gestalter är ofta färgade av konfucianska tankar om ansvar och harmoni, på ett sätt som skiljer hans verk från hans västerländska kollegors.
På vissa sätt är alltså Liu ett offer för samma händelser under kulturrevolutionen som hans huvudperson Ye Wenjie. Ändå har han i åtskilliga intervjuer förnekat att hans bokserie skulle ha några politiska undertoner. Man kan förstås spekulera i huruvida detta är ett försök att undkomma repressalier från kommunistpartiet. Jag själv är, måste jag säga, något kritisk till den teorin, och tar hellre författaren på orden. Som läsare är det hur som helst svårt att inte finna viss kritik i hans böcker, åtminstone mot partiets historiska ledning, om än inte på ett lika självklart sätt mot den nuvarande. Det samtida Kina framställs som en trygg och säker plats, till skillnad från under 60-talet.
Det råder heller knappast något tvivel om att den typiska kinesen idag har ett bättre liv än sina far- och morföräldrar, och att skillnaden är större än för oss i västvärlden. Detta tycks också vara Lius övertygelse. Han hör inte till de författare som riktar öppen kritik mot ledningen. Hans ärende tycks inte vara att förändra samhället, utan att spegla det i sina säregna fiktioner. Klart är i varje fall att Liu är medveten om den inverkan som berättelser – och i synnerhet science fiction – kan ha på samhället och dess självförståelse. Faktum är att han i en kortare passage av Trekropparsproblemet själv tar upp just detta.
När trisolarierna upptäcker jorden är de en tekniskt avancerad civilisation, långt mer avancerad än Jorden. Mänskligheten skulle inte ha någon chans att försvara sig vid en eventuell invasion. Som tur är befinner sig trisolarierna extremt långt bort, och även med deras avancerade farkoster är färden till jorden tidskrävande, den beräknas ta drygt 400 år. Trisolarierna har också noterat att människornas utvecklingstakt är högre än deras egen, och därtill ökar exponentiellt. De fruktar därför att människorna när de möts, redan ska ha passerat dem i vetenskap och teknologi. Deras enda hopp blir att till varje pris försöka sabotera forskningen och den vetenskapliga utvecklingen. Det sker med hjälp av allierade bland jordborna, en form av femtekolonnare som tillber utomjordingarna som gudar.
Detta stråk i berättelsen ger upphov till en absurd och ofta komisk skildring av hur pseudovetenskaplig information sprids i syfte att undergräva förtroendet för naturvetenskapen. Man kritiserar genmodifierade grödor, som man påstår alstrar sjukdomar, man sprider litteratur om astrologi och man formar teknikfientliga sekter. Det är med stor ironi Liu skildrar hur dessa förvillare – som ju själva plägar framställa vetenskapen och näringslivet som en sammansvärjning – i själva verket ingår i en egen konspiration, närmare bestämt en konspiration mot mänskligheten. En av strategierna som omnämns i boken bygger på att manipulera kulturuttryck som film och litteratur:
“De flesta storfilmer senaste tiden har utspelats ute i naturen. Gröna berg och rent vatten och snygga män och kvinnor som lever i harmoni med naturen i någon obestämd tidsålder. Och regissören påstår att de ‘visar det vackra livet innan vetenskapen förstörde naturen’. […] Eller den där science fiction-tävlingen där den som kunde framställa den allra värsta framtiden vann 5 miljoner. De lade flera hundra miljoner till på att göra film av de bästa bidragen.”
(Översättning av Anna Chen)
Tankarna går till tecknare av fiktiva dystopier som Orwell, Huxley och – för all del – till Liu Cixin själv. Kanske innehåller passagen i själva verket ett mått av självkritik?
Liu är inte ensam om att inse den politiska potentialen i science fiction, och dess inflytande på naturvetenskapens status i samhället. Det har också det kinesiska kommunistpartiet gjort. Faktum är att det har givit upphov till en kulturpolitisk satsning i stor skala. Till det återkommer jag i en senare del, medan jag i nästa del presenterar två andra författarskap ur den kinesiska science fiction-litteraturen: Liang Qichao och Zheng Wenguang.
- Denna essä i tre delar har gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregions essäfond
- Klicka här för att läsa del 2 av denna essä
- Den andra delen i Liu Cixin serie kommer i höst ut i svensk översättning som Den mörka skogen
- Newtons trekropparproblem förklarat för den nyfikne
- En kortfattad resumé från BBC News om kulturrevolutionen i Kina
- Den kinesiska filmen The Wandering Earth av Frant Gwo bygger löst på en novell av Liu Cixin