Kriget i Ukraina är inne på sitt femte år och vittnesmålen därifrån är många. Men hur tar man sig som journalist eller författare an uppgiften att förmedla dem på bästa sätt? Den ukrainska författaren och fotografen Katja Petrowskaja har i sin bok Als wäre es vorbei funnit ett sätt att i text och bild beskriva krigets vardag, utan att för den skull lämna ut dem som fångats av kameraögat.
Vladimir Putins angreppskrig mot Ukraina är inne på sitt femte år, med oändligt lidande för den ukrainska befolkningen som följd. Att kriget i allt väsentligt drivs för att han ska kunna behålla sin egen kleptokratiska makt står klart för envar som följer nyhetsanalyserna. Varje härskare som vill regera oinskränkt letar med fördel upp en yttre fiende som ett lämpligt hot mot nationen och ett skäl till att stympa den egna befolkningens frihet och starta anfallskrig. I Putins fall har samma logik tillämpats i Tjetjenien, Georgien, Syrien och Ukraina, något som skördat – och skördar – stora offer både bland de egna och i de anfallna länderna.
Hos många av de drabbade väcks ett behov av att vittna om upplevelserna, och vittnesmålen är många. Men hur tar man sig som journalist eller författare an uppgiften på bästa sätt? Den ukrainska författaren Katja Petrowskaja är en av dem som försökt att i text och bild beskriva krigets vardag, men utan att lämna ut dem som fångats av kameraögat.
Många Dixikonläsare är redan bekanta med den enastående fotoboken Das Foto schaute mich an (Fotot såg på mig) och med hennes roman Esther kanske (Vielleicht Esther), i vilken hon skönlitterärt lämnade ett mycket personligt bidrag till samtidens diskussion om personlig härkomst och historiens inverkan på individen. I båda böckerna framträder hon som europeisk intellektuell med en metod som hjälper oss att avläsa de stora skeendenas avtryck i den enskilda människans liv.
Med sin senaste bok, Als wäre es vorbei. Texte aus dem Krieg (Som om det vore över. Texter från kriget), även den en fotobok, tar Katja Petrowskaja sitt talang ännu ett steg framåt.
Även här rör det sig om en sammanställning av texter som stått att läsa i hennes kolumn i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung. Även om hon själv bor i Berlin har hon omfattande förstahandserfarenheter av kriget från täta besök i Ukraina, och det är människorna där, de som lever under ständigt dödshot, hon vill skiva om. Det är alltså ett mycket angeläget uppdrag hon ger sig själv. Att bokens tillkomst inte var någon självklarhet inser man efter att ha läst efterordets inledande fras: ”Jag ville inte skriva den här boken”. Ändå blev den av. Att skriva om bilder från kriget blev en motståndshandling, ett sätt att upprätthålla och förmedla en känsla av närvaro. Men här rör det sig inte om foton från stridsmiljöer, utan om bilder från en krigsvardag som visar vad människor i dagens Ukraina ständigt genomlever.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Bokens första foto, som illustrerar den inledande texten och publicerades i tidningen någon vecka före invasionen, är det enda fotot utan en direkt koppling till kriget. Det är taget i bergsområdet runt Trussodalen mellan Georgien och Ryssland och visar en fårflock, vars enda svarta medlem sträcker sig ut i ett skutt över en bäck. Det är djurets rörelse som gett texten dess titel: ”Ett språng”, som om den förebådade det ödesdigra steg som Putin just då var på väg att ta.
Nästa text – ”Det ofattbara” – är skriven dagen efter invasionen. Den är inte försedd med något foto, i stället finns där, som en sorts materialiserad mållöshet, en helt svart sida där bilden skulle ha visats. Likaså skiljer sig textens mörkare ton från den lätta och associationsrika stil som dittills varit Katja Petrowskajas.
Ännu någon dag senare konstaterar hon att ”genom Ukraina drar det en namn- och ansiktslös armé som inte ens tar hand om sina döda, utan lämnar dem som avskräde utefter vägkanten”. Här möts vi av en vredens röst, som inte bara riktar sig mot angriparen utan med tydlig politisk tendens också mot den eftergiftspolitik som Väst fört visavi Putin trots hans upprepade krigsförbrytelser i Tjetjenien, Georgien, Krim, Syrien och Ukraina.
Det är alltså starka känslor inför en ofattbar situation som är drivkraften bakom Als wäre es vorbei, men ändå är det Katja Petrowskajas kritiska tänkande som genomsyrar behandlingen av bokens ärende. Visserligen får bilderna själva komma till tals, men inte som bevismaterial med en förutbestämd innebörd, utan som utgångspunkt för en associationsrik dialog i mötet med hennes texter.
Genom sin analytiska hållning problematiserar Petrowskaja bildmediet, bl.a. med frågor om vilka fotografier man faktiskt kan tillåta sig visa. Har hon verkligen rätt att publicera en del av de mycket explicita bilder som hon får från Ukraina? Svaret är nej, så för att undvika ”krigskonsumtion” väljer hon ut vardagsfoton, utsnitt och närbilder, som i kraft av just sin alldaglighet förmedlar en insikt i krigets förstörelsekraft.
Bilderna ovan illustrerar texten Nachrufen i boken och avbildar delar av den Niobegrupp som uppförts i Villa Medicis trädgård i Rom och som avbildar ögonblicket då alla Niobes 14 barn dödas för att hon förhävt sig mot gudinnan Leto, som bara hade två barn
De är som bilder där någonting inte stämmer, eftersom det invanda förvrids just där kriget dragit fram. En man står i en grop mitt i vägen, bara överkroppen syns, och ögonblicket innan man inser att han befinner sig i en bombkrater, kan man som Katja Petrowskaja själv tycka sig se en konstinstallation. Eller fotot av en sammanbiten pojke i texten ”Kom och se” – med en anspelning på Elem Klimovs krigsfilm med samma titel – som togs efter befrielsen av Cherson i november 2022, då man bl.a. påträffade en tortyrkammare för barn inrättad av ryssarna.
Lika gripande, men på ett annat sätt, är fotot av en hund som för sitt liv klamrar sig fast vid en hjälparbetares ben efter att på ett trästycke ha färdats 16 mil på flodvågen efter den ryska sprängningen av Kachovadammen. Eller fotot av den unga författaren Victoria Amelina framför ett sönderskjutet bibliotek, som togs en tid innan hon dödades tillsammans med tolv andra civilister på en pizzeria som träffades av en rysk bomb.
En av samlingens mest omvälvande bidrag är texten ”Isjum” om de män, fotograferade i sina blåa sanitetsrockar, som frivilligt utför den tunga uppgiften att gräva ut ryska arméns massgravar: ”Först härom dagen var utgrävningen i Isjum klar: 447 människor, nästan hälften kvinnor, flera av dem utsatta för tortyr, händerna bakbundna. […] Bara 22 offer var soldater, alla de andra civilister. I den här graven fanns det även fem barn.” Genom sitt arbete möjliggör de här männen en sista ärebetygelse för offren: en riktig begravning. ”Dessa bilder” heter det mot slutet av texten, ”visar vad rysk erövring betyder: det finns inget annat mål än förintelse.”
Als wäre es vorbei är en på många sätt omskakande bok, men främst därför att Katja Petrowskaja lyckas med det riktigt svåra: hon får läsaren att börja ana vad kriget i sin stumma och förintande obönhörlighet egentligen är. Lika lite som andra människor kan hon presentera någon lösning på en situation som helt styrs av den ryska ledningens beslutsamhet att fortsätta kriget, och därför blir också grundstämningen i boken mörk.
Men likväl framskymtar en strimma av hopp, en strimma som kommer från människors inre, från den stora medmänsklighet som spontant visar sig varje dag i hjälparbetarnas insatser, i människors omtanken om varandra och den längtan efter normalitet som är deras starkaste drivkraft.
- Klicka här för att läsa Håkan Lindgren om journalisten Vladislav Davidzons From Odessa with Love
- Klicka här för att läsa Sofia Nyblom om Gudinnan och kosacken, ukrainarnas svar på ryska hot