De skrattande kosackerna på Ilya Repins målning ”Zaporogkosackernas svar” har en särskild roll i ikonografin kring Ukrainas kamp mot ryska hot. Samtidigt med den finns gudinnekulten som pendang, fragment av tidig, andlig kultur. I den nyutkomna Treasures of Ukraine om ukrainsk kulturhistoria spåras motståndets rötter i denna och andra uråldriga symboler.
Den ryska strategin i Ukraina innefattar inte bara förstörelse av civila mål som sjukhus och bostäder utan också av ukrainska kulturinstitutioner. Ukrainska böcker bränns, ukrainska författare och konstnärer torteras och mördas. Sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har minst 12000 byggnader förstörts av den ryska armén. Av dessa är uppskattningsvis 500-600 kyrkor, museer, konserthus och teatrar, uppger den ukrainska antikorruptionsmyndighet som håller i dokumentationen. Med jämna mellanrum läser jag nya rapporter om ukrainska historiker, dansare och journalister som sårats eller dött i strid.
Attackerna på teatrar och operahus i Mariupol, Sievjerodonetsk och Charkiv, plundringen av konstskatter och skytiskt guld, och beskjutningen av Holocaustmonumentet i Babij Jar är en attack på det sköra, ukrainska historiebygge och den bräckliga samhällskropp som först i samband med självständigheten och Sovjetunionens sammanbrott 1991 kunde börja blomstra. Kriget är, som så många redan sagt, ett folkmord även på ukrainsk kultur, och en upprepning av ett historiskt trauma.
Många har försökt förklara den ukrainska uthålligheten och motståndet. En förklaring finner man i det unga landets långa historia. En ny bok utgiven av ukrainska PEN i samarbete med Thames & Hudson, Treasures of Ukraine, motbevisar Vladimir Putins och den ryska administrationens påstående att ‘Ukraina’ och ukrainsk kultur skulle vara fiktion. Boken är sannolikt en av de första framställningarna i populärvetenskaplig form av ukrainsk konst- och kulturhistoria på ett västerländskt språk.
I en rad korta kapitel som spänner över 10000 år tar sig landets främsta arkeologer, historiker, konstvetare och museiintendenter an ämnet i virvelvindsfart. Bysantinsk och barock prakt, folkkonst och ikoner, broderade vysjyvankas och avantgardets bildstormar illustrerar berättelsen om motståndet och dess symboler i konstnärlig form.
Enstaka bildtexter och kommentarer får läsaren att stanna upp och inse att stora delar i det prunkande kulturliv som beskrivs smulats sönder och blivit historia sedan det fullskaliga krigsutbrottet 2022. Eller kidnappats, och befinner sig nu på andra sidan om den alltmer slutna ryska gränsen.
Striderna mellan Ryssland och ukrainska självständighetssträvanden har sedan lång tid tillbaka antagit mytologiska proportioner, där animistiska föreställningar än i dag lever sida vid sida med kristen tro. En ofta nämnd förklaring är att stora folkmängder länge saknade ett skriftspråk eller var illiterata. Lägg till detta de återkommande förbuden mot att använda det ukrainska språket i tal och skrift såväl under tsar Alexander II som under Sovjettiden. Samtidigt är det fängslande att föreställa sig vilken enande kraft ett symboltyngt bildspråk måste ha utgjort i ett geografiskt område som långt tillbaka härbärgerar folkgrupper från alla väderstreck, alltifrån greker och judar till armenier, krimtatarer, mongoler, ryssar och ukrainare.
Redan föremålen från cucuteni-trypilliska stenålderskulturen för närmare 10000 år sedan vittnar om säregen fantasi hos invånarna i Europas första jordbrukskultur på den bördiga Svarta jorden mellan Karpaterna och dagens Moldavien till Dniproflodens högra strand. Lerflöjter formade som kvinnokroppar, vilka tolkats som gudinnefigurer; och jättelika lerkärl för säd, dekorerade med geometriska mönster vilka med tiden vävs in i det traditionella handarbetet, talar till betraktaren från tidernas gryning.
Samma arkaiska mönster, snurrande solar, spiralformer och evighetssymboler plockas upp i det ukrainska avantgardet under tidigt 1900-tal, som en bekräftelse på estetisk och idémässig kontinuitet mot alla tänkbara odds. Där ukrainska konstnärer ofta undanhölls högre utbildning, blev istället den egna traditionen stilbildande och lade grunden till en formmässig abstraktion som kommit att prägla hela den modernistiska rörelsen – från Vladimir Tatlins konstruktivistiska torn till Vasilij Kandinskij synestetiska färgsymfonier. Dessemellan letar sig de stiliserade mönstren in i den bysantinska konsten, i madonnakultens ikoner och muralmålningarna i Kievrikets helgedomar, och i mer sentida ukrainsk arkitektur.
De arkaiska mönstren, inspirerade av en tidig gudinnekult, samspelar på ett intrikat sätt med sentida, mer maskulin symbolik. Det ukrainska folkets återkommande militära konfrontationer, inte bara med Ryssland utan även med en handfull andra folkslag, har nämligen gjort kosacken till symbol för anarkistiskt uppror. I sitt förord till Treasures of Ukraine pekar författaren Andrei Kurkov på det autonoma Hetmanatet under 1600- och 1700-talen, som embryot till dagens ukrainska motståndskraft. Medan ukrainarna historiskt sett lärt sig att misstro auktoriteter, skriver Kurkov, är ryssarna präglade på ett hierarkiskt, auktoritärt system där stabiliteten vilar på tsarens makt.
Ilya Repins målning “Zaporogkosackernas svar”, daterad 1893, sammanfattar en mytologi som letat sig in i ukrainsk populärkultur. De gapskrattande kosackerna med långa mustascher, markerade ögonbryn och rakade huvuden som avvisar den ottomanske härskarens erbjudande påminner om den ukrainska civilbefolkningens trots mot den ryska ockupationsmakten.
Det var under Katarina den Stora som zaporogkosackernas hetmanat definitivt löstes upp 1775. Det kan därför mycket väl vara så att Repin valde den politiskt korrekta framställning som pekade ut ottomanska imperiet som motståndare, medan den historiskt kunnige betraktaren utan svårighet kan sätta Tsarryssland i dess ställe.
Själva tavlan råkar befinna sig på Eremitaget i Sankt Petersburg, där Repin slutade sitt liv som hovmålare åt den siste tsaren. Enligt rysk historieskrivning definieras Repin – som föddes i Charkiv – som en rysk konstnär. Med hänvisning till de folkliga, ukrainska motiv och underströmmar som genomsyrar hans arbete klassificerar ukrainska historiker honom däremot som ukrainare. I sin målning plockade Repin nämligen upp ett motiv som fanns i varje ukrainskt hem under 1800-talet: naivistiska tolkningar av kosacken Mamaj, antingen till häst eller med banduran, den ukrainska lutan, i knät.
Den halvt snaggade kosacken med hängande hårlock, broderad vyshavanka och ballongbyxor blev också i samband med Majdanupproret 2014 symbol för den väpnade revolten mot proryska krafter. Istället för en luta höll kosacken en kalashnikov i knät. Även i den ikoniska filmen “Folkets tjänare 2” figurerar en scen där seriens huvudperson, spelad av Volodomyr Zelenskiy, i sin roll som nybliven president gör en ilsnabb tidsresa för att rådfråga ett gäng kosacker som samlats i en skogsglänta vid motorvägen. När han väl fått svar av dessa kosackförfäder, löses de upp i tomma luften.
För ukrainska armén och för ukrainska män har kosacken därför sedan det fullskaliga krigsutbrottet 2022 kommit att bli en stark symbol för motståndet och, parallellt med den, en feministisk ikonografi som lånar både från helgonbilder och gudinnemyter för att understryka kvinnornas aktiva roll i civila och militära sammanhang. “Saint Javelin”-gestalten kombinerar maskulin och kvinnlig symbolik i ett internetmeme som fått viral spridning, med en madonnagestalt som likt kosacken bär en kalashnikov i famnen – men här ersätter vapnet förstås Jesusbarnet.
I samtida ukrainsk konst smälter manligt och kvinnligt samman. I fotokonstnären Arsen Savadovs iscensatta svit “Donbass-Chocolate” (1997) poserar halvnakna gruvarbetare med kropparna svärtade av kol i smutsiga tutuer, plirande nyfiket mot kameran. I krigets spår förekommer blodiga, satiriska omtolkningar av den ryska propagandans affischkonst, som bilden ur Vlada Ralkos grafiska svit “Dagbok från Kyiv” (2014) där en kvinnlig, naken lieman i balaklava svingar upp ena foten på Birkutpolisens svarta hjälm, mitt i striden.
Gudinnan och kosacken, symboler för dualiteten i en kulturell nationalism som är väsentligt artfrämmande i jämförelse med den svartvita, endimensionella retorik som präglar den ryska propagandan.
- Klicka här för att läsa om en intressant fransk bok om slavernas ursprung och Rysslands uppkomst, där författaren söker det snarare västerut än österut
- Klicka här för att läsa Ingrid Elam om Trollkarlen i Kreml – en fransk roman om mannen bakom Putin
- Klicka här för att läsa om Rysslands krig och den ukrainska kyrkan