Vem kan i det här läget motstå en bok med titeln From Odessa with love? Det kunde i alla fall inte Håkan Lindgren, som här skriver om journalisten Vladislav Davidzons essäsamling med undertiteln Political and literary essays from Post-Soviet Ukraine med texter hämtade från både amerikanska tidskrifter och hans egen The Odessa Review.
2015 flyttar journalisten Vladislav Davidzon till Odessa och startar tidskriften The Odessa Review. Davidzon, som är av rysk-judisk-uzbekisk härkomst, har växt upp i New Yorks ”Little Odessa”, och överger Paris eftersom det verkliga Odessa lockar starkare. Tidskriften blandar kultur och konst med idédebatt och människorättsfrågor; snart har den utvecklats till en av Ukrainas viktigaste.
Med Rysslands annektering av Krim har politiken gått in i postsanningens epok, skriver propagandaspecialisten Peter Pomerantsev i sitt förord. Putin förklarade att han inte har någonting med invasionen att göra, vilket enligt Pomerantsev inte innebär att Putin förnekar fakta, utan att han förnekar att fakta överhuvudtaget spelar någon roll.
Så bedriver man krig och politik idag. Syftet med den propaganda som sprids på nätet är inte att människor ska tro på den, utan att göra människor så cyniska, blaserade och osäkra att de inte tror på någonting alls – framför allt inte på de värderingar som utgör ryggraden i ett icke-korrupt samhälle.
I det läget behövs en kulturtidskrift. En bra tidskrift kommer att ha en läkande och återställande verkan, eftersom den är en plats där orden på nytt betyder vad de betyder.
Hela världen beundrar Ukraina och har lärt sig göra olika vitsar på frasen ”Russian warship, go fuck yourself” – men utöver det är landet lika okänt som den 23 februari. Davidzons tidskriftsartiklar från 2011–2020, som har samlats i boken, gör Ukraina lite mindre avlägset.
Lyckligtvis är Davidzon inte ute efter att romantisera någonting. Utom en sak – det judiska gangsterlivet på 1920-talet, särskilt i den form det beskrivs i Isak Babels roman ”Berättelser från Odessa” (svensk översättning 1960). Deribasivska, som stadens viktigaste boulevard heter, kan låta slaviskt, men har fått sitt namn efter José de Ribas, en spansk äventyrare i tsarens tjänst, som erövrade Odessa från turkarna 1789.
Staden var tsarrysslands fjärde största, en rik, kosmopolitisk hamnstad, vars historia har präglats av de greker, italienare och fransmän som bodde där – samt av dess judar. Den judiska befolkningen uppgick mellan världskrigen till 40 procent. De dödades inte av tyskar utan av rumäner; Rumänien var i allians med Nazityskland och deltog i anfallet på Sovjetunionen 1941.
Korruptionen i Odessa är ökänd, skriver Davidzon. Det är normalt att röster byts mot byggmaterial. En av kandidaterna i borgmästarvalet drog sig tillbaka efter att en handgranat kastats in i hans trädgård. En journalist som Davidzon träffar under en middag är muskulös som en kampsportare och har en pistol i byxorna.
Stadens viktigaste maffialedare Aleksandr Angert har smeknamnet Ängeln, och avslutar sin framgångsrika karriär med att leva ett tillbakadraget liv i London. Han är så hemlig att Davidzons artikel om honom handlar om ryktet att han skulle ha avlidit – fridfullt, av naturliga orsaker. Ingen kan bekräfta att han verkligen är död; kanske är ryktet bara en strategi för att få opålitliga maffiamedlemmar att avslöja sig själva.
Efter den polisreform som genomfördes 2015 för att få bukt med korruptionen visar det sig att många nyrekryterade kvinnliga poliser tidigare jobbade som strippor. I en sådan stad är det omöjligt att inte utveckla en rå humor.
Den danske affärsmannen Thomas Sillesen flyttar till Odessa 2017, och den historia om honom som Davidzon berättar kan illustrera den utbredda korruptionen. Av banken köper Sillesen ett till synes övergivet hotell som han tänker använda som huvudkontor. När affären har gått igenom hör den förre ägaren av sig och påstår att köpet är ogiltigt, eftersom byggnaden har tagits ifrån honom genom ett bedrägeri.
Det är inte sant, men det betyder inte att problemen upphör. Den förre ägaren har förlorat huset eftersom han inte kunde betala sina lån, men han har fortsatt att använda det och betraktar det som sitt.
Sillesen går till domstol, men det tjänar inget till, eftersom den förre ägaren är god vän med en av stadens mäktigaste jurister. Samtidigt har banken ingen lust att lämna ifrån sig Sillesens pengar. Sillesen kan alltså inte använda huset och får inte pengarna tillbaka. Han tar sina klagomål hela vägen upp till den dåvarande presidenten Petro Porosjenko, som tvingas erkänna att han kan hjälpa till med att lösa tvister ”överallt i Ukraina, med undantag för Odessa.”
Sillesen måste skaffa sig egna mäktiga vänner. Han blir den förste utländske affärsman som vinner en tvist i en ukrainsk domstol på årtionden, och låter en dansk runmästare hugga en sex tons runsten, som han placerar utanför byggnaden som tecken på sin seger.
För att rensa upp i staden handplockar Porosjenko den tidigare georgiske presidenten Micheil Saakasjvili, som flygs in som en frälsare, en modern politiker som gjorde slut på korruptionen i Georgien – även om det, som Davidzon visar, inte är riktigt hela sanningen. Saakasjvili blir guvernör i det distrikt som Odessa tillhör, men avgår efter 18 månader, hamnar i bråk med Porosjenko och berövas sitt ukrainska medborgarskap. Han tar sig tillbaka in i Ukraina illegalt, hungerstrejkar, och kastas ut en andra gång.
Det är med andra ord politik som cirkus, men bokens styrka är att Davidzon inte beskriver korrupta politiker och smutsiga intriger som något som enbart hör hemma i Östeuropa. Han förklarar, gång efter gång, hur den ukrainska maffian ingår i ett större sammanhang med trådar till de rikare länderna i Väst. Flera lorder i det brittiska överhuset har så vänskapliga förbindelser med ryska oligarker att den egna säkerhetstjänsten betraktar dem som opålitliga, påminner Davidzon.
Den sport jag helst följer, skriver Davidzon, är att hålla koll på vilka ryska och ukrainska oligarker som hyr olika lobbyingfirmor i Washington för att kriga mot varandra. Trump kallar han ”USA:s första centralasiatiska president” – om det är något som saknas i det uttjatade ämnet Trump är det en analys som utgår från östeuropeiska erfarenheter. Ur en postsovjetisk synvinkel är politiker av Trumps slag inget nytt.
I ett land som Ukraina kommer historia och politik alltid att vara trassliga. Vill man markera självständighet från Ryssland genom att döpa en motorväg efter nationalhjälten Stepan Bandera? Då väcker det raseri i Polen, Ukrainas främsta allierade i Europa, eftersom Bandera låg bakom mordet på en polsk inrikesminister 1934, och tidvis samarbetade med Nazityskland. En nationell hjälte – i ett land som desperat behöver historiska gestalter att idealisera – kan samtidigt vara en skurk, och ingen stor skurk är helt utan hjältemodiga sidor. Det borde lära oss även i Västeuropa att historiska personer inte kan delas in i onda och goda.
Vill man få en inblick i Polens och Ukrainas komplicerade relationer har östeuropahistorikern Timothy Snyder skrivit en utmärkt essä: To resolve the Ukrainian problem once and for all (Journal of Cold War Studies Vol. 1, No. 2 1999). Båda länderna har gjort anspråk på samma territorium och ägnat sig åt etnisk rensning efter första världskriget – och på nytt under det andra. Ukrainska och polska nationalister slogs mot varandra, samtidigt som de slogs med och mot nazityska och sovjetiska ockupanter i olika kombinationer. Det är mot den bakgrunden man ska se Polens beredvillighet att ta emot mer än två miljoner ukrainska flyktingar, bara två generationer senare.
Låter From Odessa with love som spännande läsning? Det är inte hälften så spännande som det kunde ha blivit, tror jag.
Det visar sig nämligen att de flesta texterna inte är hämtade från The Odessa Review, utan från amerikanska tidskrifter som Tablet och Foreign Policy. Ukraina har dragits in i flera amerikanska politiska skandaler. Paul Manafort, Trumps tidigare valstrateg, har trasslat till det rejält för sig i Kyjiv, liksom Joe Bidens son Hunter Biden. Det ger Davidzon anledning till vassa kommentarer om att USA:s politiska liv är lika korrumperat och lika hänsynslöst partiskt som det ukrainska.
Han misstänker att Ukraina försökte påverka presidentvalet när Trump stod mot Clinton, men klumpigt nog satsade på fel häst och läckte besvärande material om Manafort för att hjälpa Clinton. I längden blir det lite för mycket amerikansk utrikespolitik för mig. Kanske har Davidzon eller hans förläggare trott att det är vad som lättast går hem i Väst, men jag får inte lära mig någonting om vardagslivet i Odessa, som jag mycket hellre hade läst om.
Davidzon förklarar för sina läsare att Odessa är fullt av galna, halvkriminella och fascinerande larger than life-personer, och att odessaborna är kända för sin humor – grov, streetsmart och hjärtlig. Av allt detta får vi inte veta mer än de relativt pryda referat som passar i en seriös, politisk tidskriftsartikel.
I förordet målar Pomerantsev upp ett spännande porträtt av Davidzon – han är en extravagant person, ”klädd som en edwardiansk dandy”, en personlighet som alla i rummet genast lägger märke till, men av det märks inget i texterna. De är skrivna på välkammad anglosaxisk tidskriftsprosa. Davidzon är noga med att ge balanserade redogörelser, utan den sensationalism som de groteska eller våldsamma händelserna lätt kunde inspirera till. Han idealiserar inte Zelenskyj, han påminner om att även Obamas politik ibland gick Putins ärenden. Men om jag ska vara uppriktig kunde hans analyser lika gärna ha skrivits av en tillräckligt insatt person i London eller New York. Lite mer extravagans hade inte skadat.
Under mitt eget besök i Odessa 2019 fick jag intrycket att staden var ett turistmål vars ekonomi helt klart var på väg uppåt. Den var ännu lugn, vänlig och långsam, nästan lite sömnig, gjord för stillsamma sommarkvällspromenader. En stad med vackert förfallna sekelskifteshus, turkiska turister, vildkatter vars ungar lekte framför källarfönstren, parker där det var självklart att pensionärer och småbarnsfamiljer vandrade omkring vid midnatt.
Jag kan inte påstå att jag lyckades komma särskilt långt under stadens yta, även om jag klättrade ner i dess katakomber. De är ännu inte helt kartlagda, och påstås sträcka sig 2 500 kilometer. Katakomberna började som ett underjordiskt kalkstensbrott, men blev tidigt populära bland Svarta havets smugglare. Under tsartiden gömde revolutionärerna ett tryckeri där, och under andra världskriget var de skyddsrum åt sovjetiska partisaner. Kanske kommer de på nytt till användning.
Jag hoppas att jag snart får tillfälle att återvända till Odessa. Till en stad som efter så många motgångar får utveckla sina bästa sidor i ett fritt och självständigt Ukraina.
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om kafélivet i Odessa
- Klicka här för att läsa Gregor Flakierski om Sholem Aleichems nyligen återupptäckta kortroman Moshkeleh Ganev (”Moshkele tjuven”) om den kriminella subkulturen i Odessa
- Klicka här för att läsa om Timothy Snyders Black Earth: The Holocaust as History and Warning