Med sin breda kulturhistoriska utblick och förmåga att reda sig i de stora europeiska språken intar kanadensiske filosofen Charles Taylor, född 1931, en särställning inom anglosaxisk filosofi. Förankrad – fast ingalunda fjättrad – i den analytiska traditionen har han under lång tid arbetat inom det tämligen gränslösa fält som brukar kallas filosofisk antropologi med förgrundsgestalter som bland andra Aristoteles och Kant, Rousseau och Herder. I centrum står tankar om vad det är att vara människa, vad som är centralt för ett etiskt liv, hur vi kan realisera våra möjligheter – och vad vi kan hoppas på.
Charles Taylor har under årens lopp gått holmgång med olika teorier som velat förklara människan i strikt naturvetenskapliga termer eller försökt reducera våra mångdimensionella etiska liv till det enfaldiga kalkylerande som utilitarismen städse erbjuder. Några av hans mer djuplodande verk som Sources of the Self: The Making of the Modern Identity från 1989 och A Secular Age från 2017 kan betraktas som klassiker med sina tankar kring den moderna subjektivitetens och jagbegreppets utveckling, samt sekulariseringens orsaker och filosofiska betydelse. Och de är endast två exempel.
Taylor har även skrivit åtskilliga essäer och andra böcker vilka aldrig, åtminstone såvitt jag känner till, riskerat att utrangeras som meriteringsmakulatur i linje med vad så många andra akademiker och universitetsfilosofer producerar. Faktiskt hör Taylor till den tämligen exklusiva skara som har något nytt och originellt att tillföra samtiden, vilket därmed gör honom till något så rart som filosof på riktigt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I sin senaste och kanhända sista bok, det sexhundrasidiga verket Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment från 2024, fortsätter Charles Taylor delvis den väg han slog in på i A Secular Age. Utgångspunkten är den era som följer med upplysningen och moderniteten från senare delen av sjuttonhundratalet.
Vad som särskilt väckt Taylors intresse är vad den rationalistiska, vetenskapliga världsbilden kom att få för följder för människan, för hennes syn på sig själv, på naturen och på moralens källor. Tidsepoken brukar skissartat beskrivas i termer av ”Entzauberung” och ”Disenchantment”; ett brytande av forna tiders förtrollning, då naturen i allmänhet uppfattades som levande och vi levde i en, för att tala med Taylor, kosmisk meningsfullhet.
Romantikerna gjorde, på lite olika vis, uppror mot den nya uppfattningen om naturen som mekanisk och själlös och strävade istället efter att förena jaget med våra känslor – bort från kartesiansk dualism – och inte minst med naturen inom och runt oss. Deras försök kallades i England för en ”reenchanting the world” och det är om denna rörelses filosofiska och inte minst religionsfilosofiska betydelse som Cosmic Connections handlar.
Det har länge, inom den analytiskfilosofiska traditionen, hävdats att filosofin inte bör tyngas av alltför mycket empiri, inte för många och långa transportsträckor av beskrivningar och förment poänglösa exempel. På det örat har Charles Taylor inte lyssnat tidigare, och han gör det inte heller här. Tvärtom. Sina funderingar och resonemang – snarare än argument – hämtar han från analyser efter närläsningar av romantiker som Hölderlin och Novalis, Shelley och Keats samt den nordamerikanska versionen, transcendentalismen, med Emerson. Betydande kraft ägnas även Baudelaire, besvikna romantiker som Mallarmé och T.S. Eliot samt, kanske något överraskande, Miłosz.
Inledningsvis är det emellertid en annan av romantikerna som Taylor tar fasta på och det är naturligtvis inte vem som helst, utan Wordsworth, den engelska romantikens förgrundsgestalt tillsammans med Coleridge. Wordsworths berömda dikt Tintern Abbey – vars fullständiga namn är Lines Composed a Few Miles above Tintern Abbey, On Revisiting the Banks of the Wye during a Tour. July 13, 1798 – framstår för Taylor närmast som ett paradigmatisk exempel på romantikens sensibilitet och vad det är för slags känslor som lyriken artikulerar. Här ett brottstycke ur den dikten:
And I have felt
A presence that disturbs me with the joy
Of elevated thoughts; a sense sublime
Of something far more deeply interfused,
Whose dwelling is the light of setting suns,
And the round ocean and the living air,
And the blue sky, and in the mind of man:
A motion and a spirit, that impels
All thinking things, all objects of all thought,
And rolls through all things.
Charles Taylors syfte är nu inte litteraturkritik, utan ett gediget försök att utifrån hans uppfattning om språkets möjligheter och den framväxande modernitetens nya uppfattning om det självskapade jaget visa hur romantikens poesi förmådde – och alltjämt förmår – att utforska tillvarons innersta hemligheter. Det kallades alltså för en ”reenchanting of the world” av de romantiska poeterna i England, och ska Taylors synnerligen omfångsrika och djuplodande arbete benämnas något kort och snärtigt kan den lämpligen kallas för en studie i återförtrollningens fenomenologi.
Den gode läsaren bör inte låta sig förledas; stundom skön poesi passerar visserligen förbi, men Taylors avancerade filosofi kräver eftertanke och hans mer djupsinniga analyser utmynnar inte alltid i tydliga argument, snarare är det antydningar och vidarepekningar som gäller. En, misstänker jag, vanlig uppfattning idag om den romantiska poesin är att den på sin höjd säger någonting småkul om den hedervärde, svärmande och ungdomligt berusade författarens psyke – det är ju också den populära bilden som ständigt reproduceras i allehanda dokumentärer och filmer. Däremot anses den romantiska poesin absolut inte ha något att säga om världen författaren skildrar, det vill säga om vad som verkligen finns i världen.
Detta är exakt vad Taylor med emfas vänder sig emot. För tvärtom, menar han, öppnar den romantiska poesin – utan att vara unik, utan snarare ett exempel av många mänskliga uttryck – för erfarenheter av mening; en mening vars betydelse tydliggörs genom artikulation. Dessa erfarenheter är, menade romantikerna och menar också Taylor, något vår empiriskt grundade, naturvetenskapliga världsförklaring inte bör ignorera. För poesin är på samma gång en skapelse och ett slags uppenbarelse och förmodligen kan inte alla sidor av det mänskliga livet – våra värden, etiken, kärleken till musik och poesi et cetera – förstås enbart i strikt naturvetenskapliga termer.
För Wordsworth var saken klar. Det finns, menade han, någonting i naturens ordning som ligger bakom känslan av en kraft som flyter genom allting. Och den insikten kan mycket väl fungera transformativt i etisk mening eftersom den kan få oss att realisera vår mänskliga potential och därmed förändra oss.
Också för Taylor är saken klar. Som katolik hyser han ingen tvekan om de yttersta fundament allt vilar på. Som analytisk filosof hyser han emellertid inte någon äppelkindad gudstro, och i likhet med sin gamle doktorandhandledare, sir Isaiah Berlin, är Taylor mycket väl varse mångfalden av olika mänskliga värden och livsformer – hans slutsatser är dock annorlunda än Berlins, vilket dock är en annan fråga.
Romantikerna var, visar Taylor, ingalunda alltid samstämmiga, men gjorde vissa ontologiska antaganden som trots allt förenade dem. De trodde inte på någon färdig gudomlig plan på platonskt vis, en som existerade i evighet, utan snarare på ett slags riktning som utvecklingen strävar mot. Att förstå den handlar om att ha tillgång ett insiktsfullt, kontaktetablerande och inte objektiverande språk, ett språk som kan rymma epifanier – moment av förståelse – där relationen mellan oss och naturen kan flyta obehindrat.
Charles Taylors omfattande arbete med de romantiska poeterna är imponerande i sin omfattning och här har en endast några få ledmotiv antytts. Samtidigt är det uppenbart att Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment ingalunda är enkel att ta till sig. Bokens genomgång av poeterna är så att säga ett kapitel för sig, fast det här förstås rör sig om många och långa kapitel.
En annan sak är filosofin vilken, skulle jag hävda, gör boken till någonting utöver det förväntade och kastar välkommet ljus över Taylor som originell och högst sympatisk tänkare. Taylors katolska tro är odogmatiskt nyfiken och öppen, men det finns förstås gränser även för den, för hur långt den förmår att sträcka sig. En sådan gräns är filosofen Spinoza vars eleganta panteism rimmar synnerligen väl med de tankar Wordsworth och hans vänner försökte artikulera. I själva verket var romantikerna starkt påverkade av Spinozas tankar om att Gud och världen är ett och detsamma. Fullt så djärv är emellertid inte Charles Taylor.
- Klicka här för att läsa Ola Sigurdson om tre böcker som på olika sätt och med olika accenter söker formulera en motberättelse till standardberättelsen om sekulariseringen, om hur religion, vetenskap och politik kommit att skiljas åt i det moderna väst
- Klicka här för att läsa om den franska filosofen Corine Pelluchon, som engagerat argumenterar för en ny, hänsynens Upplysning
- Charles Taylor föreläser om Disenchantment and Secularity