Ola Sigurdson har läst tre böcker där författarna på olika sätt och med olika accenter söker formulera en motberättelse till standardberättelsen om sekulariseringen – om hur religion, vetenskap och politik kommit att skiljas åt i det moderna väst – men ändå förenas i uppfattningen att det här åtskiljandet inte är givet, utan tvärtom har en mycket specifik historia, som också den kan ifrågasättas.
Den hittills rådande standardberättelsen om västerlandets sekularisering har väsentligen gått ut på att någonstans från och med 1700-talet har religion och kultur skiljts åt alltmer för att till sist resultera i att kultur – i betydelsen det sätt som vi människor skapar mening i våra liv – nu separerats helt från religion. I tre relativt nyutgivna böcker påpekas att en sådan berättelse bortser från hur beroende även vår omedelbara samtid är av nedärvda föreställningar, hämtade från kristendomen i form av tänkande, institutionella former, konstnärliga uttryck, värderingar och kultur i allmänhet. Tom Holland heter en bästsäljande brittisk historiker som gjort sig ett namn som författare till långa, översiktliga och mycket läsvänliga verk om antiken. 
Hans senaste bok från 2019, Dominion: The Making of the Western Mind, vänder emellertid blicken mot den kristendom som han, tills för ett tag sedan, inte funderat så mycket på sedan han var barn. På drygt 500 sidor lyckas han i en ganska målande och scenisk prosa beskriva kristendomens utveckling från dess ursprung till The Beatles, #metoo och woke. Den röda tråden i hans berättande är de chockerande påståenden, som var unika för den tidiga kristna rörelsen, att ”de sista skall bli först och de första sist” (Matt. 20:16) eller att ”Gud utvalde det som är dåraktigt för världen för att låta de visa stå där med skam” (1 Kor. 1:27). Det handlar med andra ord om den föreställning, som vände upp och ned på den antika världen, och som också senare har genomsyrat en kristen kultur även vid de tillfällen då densamma misslyckats med att efterleva insikten att Gud, genom Kristi död på korset, tar parti för det misslyckade och svaga. Också när kristendomen mist sin institutionella makt i västerlandet är dess efterklang tydlig, menar Holland. Han ger exempel alltifrån The Beatles – ”All you need is love”; kyrkofadern Augustinus skulle inte kunna ha uttryckt det bättre – #metoo – kravet att män skall kunna tygla sina lustar delades till fulla av munken Bernhard av Clairvaux – och woke – där Martin Luther King är en föregångare för kampen för etnisk och social rättvisa.
Hollands poäng är emellertid inte främst anekdotisk utan att hela sättet att tänka om rättvisa mellan människor utgår från ett kristet fundament där människan är skapad till Guds avbild och Gud själv på korset gör sig solidarisk med människans synd och lidande. Tanken på alla människors lika värde finns inte bara där som ett faktum att upptäcka, utan är en historiskt framvuxen värdering som har sitt ursprung inom kristendomen som gjort sig gällande över snart sagt hela världen:
”Att mänskliga varelser har rättigheter; att de är födda lika; att de har rätt till uppehälle, hem och skydd mot förtryck: det är inte några självevidenta sanningar.”
Men Holland skriver inte ett slags triumfalistisk historia. Dominion är kryddad med historiska ironier: hur den kristna kyrkan själv lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller att leva upp till sitt ideal och hur senare förment ickekristna eller ickereligiösa rörelser inte förmår inse hur beroende de är av ett teologiskt ramverk. Det som i allmänt tal kallas sekularisering är på sätt och vis bara en variant av kristendomens universalistiska ärende, att den har ett budskap som gäller alla människor. I relation till den här berättelsen försöker Holland, som han själv skriver, vara objektiv men inte neutral: han vill skildra berättelsen om västerlandets kulturhistoria, såsom han förstår den, med alla dess motsägelser, men samtidigt visa att det finns ett arv som inte får gå förlorat, även om det mycket väl kan göra det: människans värde och värdighet.
Redan 2014 kom den tyske, protestantiske teologen Jörg Lausters monumentala bok Die Verzauberung der Welt: Eine Kulturgeschichte des Christentums på drygt 700 sidor. Också här är ärendet att försöka förstå de uttryck, drivkrafter och erfarenheter som har präglat vår kultur och därigenom göra det begripligt varifrån vi kommer: ”Kristendomens kulturhistoria är berättelsen om vår härkomst.” Lauster tar mer än Holland fasta på att den kristna erfarenheten av världen är en erfarenhet av ett överskott och att världen rymmer ett djup som går utöver vad som endast ser ut att vara för handen. Detta överskott kan ta sig många olika uttryck: en dröm om en bättre värld, en strävan efter skönhet, ett sökande efter kunskap, en upplevelse av Guds närhet till individen.
Så satsade, som Lauster påpekar, en krigisk kejsare som Karl den store på 800-talet sådana summor på bildning och kultur att vilken bildningspolitiker som helst från vårt eget århundrade skulle hamna i skuggan. Historien är sällan särskilt entydig.
Västerlandets historia präglas av ständiga förvandlingar där erfarenheten av överskott tvingar fram nya former av kristendom men också av samhället i stort. Lauster själv är en reformatorisk teolog, och den kristendomens kulturhistoria han skriver är en framställning av en ständigt reformerande kyrka. På ett sätt är detta själva kristendomens signum, nämligen hur erfarenheten av överskott leder till ständiga uppbrott. Här anknyter han till Max Webers påstående om världens avförtrollning – att världen i och med moderniteten mist sitt djup och sina hemligheter – men menar å sin sida att förtrollningen istället dyker upp i andra former än tidigare och att de blir tydliga först om västerlandets kulturhistoria rullas upp. Den kristna erfarenheten av världen har alltid tagit sig i uttryck i konst, arkitektur, musik, litteratur, naturupplevelser, relationer, förhoppningar och politisk kamp. Dess olika former genom historien, också i vår tid, är djupt präglade av att ha kommit till ur denna erfarenhet, och det är genom denna kultur som vi finner och skapar mening i sitt liv. Lausters poäng är att vi för att finna betydelsen av en så genomgripande erfarenhet av världen inte bara kan ägna oss åt de institutionella formernas historia eller en intellektuell historia i snäv mening som bara koncentrerar sig på filosofi och teologi. De genuina uttrycken med livsorienterande funktion finner vi minst lika mycket i kulturen i stort.
Om man börjar en kulturhistoria med Jesus och landar 600 sidor senare i vad Lauster kallar det korta 1900-talet och Berlinmurens fall 1989, måste den självklart bestå av ett urval av historiska händelser och fenomen. I praktiken håller sig Lauster till den västliga kristendomen, men så var också den uppgift han föresatt sig. Bättre att misslyckas med något stort än att bemästra något litet urskuldar han sig. 1900-talet var ett århundrade som rymde både stor framstegsoptimism och djup pessimism. Dess totalitära rörelser – kommunismen och nazismen – har båda bidragit till att skymma förhållandet mellan kristendom och kultur. När Bekännelsekyrkan i Tyskland 1934 formulerade Barmendeklarationen, som tog avstånd från Nationalsocialismen och dess politik, innebar det ett både ödesdigert och nödvändigt steg bort från syntesen mellan kristendom och kultur. Den västliga sekulariseringen har också inneburit en minnesförlust av hur förknippad västerlandets historia varit med den kristna kyrkans historia. Det betyder inte att den kristna kyrkans tid som kulturell producent är över, endast att dess tyngdpunkt verkar ha flyttat till andra kontinenter: Asien, Afrika och Sydamerika. Men också Europa verkar runt sekelskiftet ha fått upp ögonen för religionens betydelse, om än ofta i dess mer negativa form.
Se och hör författaren Tom Holland föreläsa om sin bok ”Dominion – The Making of the Western Mind”.
Det rör sig därmed knappast om en tydlig och stadigt framåtskridande avförtrollning som Max Weber hävdade (om han nu verkligen hävdade det, vilket nog kan betvivlas). Snarare rör det sig om en process där kristendomen inte längre – i Europa – har samma kulturella självklarhet som tidigare. Samtiden präglas av parallella tendenser av av- och återförtrollning; erfarenheten av världens överskott verkar tvinga till ständigt nya uppbrott. Liksom Holland gör sig Lauster till tolk för ett slags kulturkristendom, men där Holland mer betonar kultur i sammansättningen är det kristendom som utgör Lausters emfas.
Den amerikanske litteraturvetaren Eugene McCarraher ägnar ungefär 800 sidor i The Enchantments of Mammon: How Capitalism Became the Religion of Modernity åt att försöka visa att den moderna avförtrollningen egentligen inte alls är någon avförtrollning utan snarare ett slags förflyttning av det heliga från ett område till ett annat. Hos McCarraher är det inte som hos Holland och Lauster hela historien från Jesus till vår tid som är ämnet, utan endast den moderna tiden och framför allt hur den har förståtts i USA. McCarraher intar ett mer kritiskt perspektiv på samtiden än de två andra författarna. Standardberättelsen om hur världen en gång var förtrollad men sedan kom att förlora sin förtrollning genom naturvetenskapernas framväxten och deras förklaring av världen, är intimt förknippad med kapitalismens framväxt, menar McCarraher. När de naturkrafter vi tidigare vördat istället kommer att bemästras genom teknologi och pengar förvandlas girigheten från en av de sju dödssynderna till en dygd. Även Karl Marx och Friedrich Engels var inne på en liknande tankegång när de 1848 hävdade att ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” i den moderna världen. Vad den här profaneringen av det heliga lämnar plats för är möjligheten att använda både människor och natur för egna, vinstdrivande syften.
Men McCarraher är som sagt inte övertygad om att detta rör sig om en ”avförtrollning”, utan snarare om en ”omförtrollning”. Också Marx och Engels var medvetna om kapitalets förtrollande förmåga när de liknar kapitalismen vid ”häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit”. Även senare i Kapitalet talar Marx om ”varufetischismen” med ord som vittnar om att tingen, även under kapitalismen, omges av ett förtrollat skimmer. McCarrahers egen analys är emellertid inte marxistisk – åtminstone inte i någon renlärig form – utan handlar snarare om hur en sakramental förståelse av världen, där världen erfars som helig snarare än som potentiell egendom, ger vika för ett annat slags förtrollning; kapitalismen är sin egen religion, med sina egna riter, sitt eget evangelium, sin egen teologi (i form av ekonomi); kapitalismen är ”en parodi eller perversion av vår längtan efter ett sakramentalt sätt att vara i världen”.
The Enchantments of Mammon är en essä om hur vi kommer att förstå vårt eget själv liksom det allmänna goda utifrån ett visst sätt att förstå hur kosmos är konstituerat. Standardberättelsen om avförtrollning blir enligt McCarraher en undanmanöver som försöker dölja hur kapitalismen förvandlar människor likaväl som naturen till passiva resurser för visionen om en undantagslös exploatering. I likhet med Max Weber menar han att det inte främst är naturvetenskapen som stått för denna (förmenta) avförtrollning, utan kapitalismen med hjälp av protestantismen. Det rör sig emellertid inte om en avförtrollning av världen utan om en omförhandling av villkoren för förtrollningen som resulterar i vad den kanadensiske statsvetaren C. B. Macpherson kallade för en ”possessiv individualism”.
Genom att berätta en annan berättelse än den gängse vill McCarraher också erbjuda en möjlighet att ta sig ur den kapitalistiska religionens järngrepp, särskilt när den visar tecken på att vittra sönder inifrån. Själva söndervittringen ger en möjlighet till ånger och förnyelse, men en bestående förändring blir svår att åstadkomma utan en berättelse som visar vägen. Målet med den alternativa berättelsen är således inte ”återförtrollning” utan att visa hur vi aldrig varit ”avförtrollade”. Om kapitalismen snarare är en form för ”omförtrollning”, är också en annan ”omförtrollning” möjlig. En omförtrollning där våra begär genomgår en reningsprocess och åter upptäcker hur Guds närvaro i och genom skapelsen leder till att vi åter betraktar både människan och naturen som heliga, snarare än som handelsvaror.
Vilken berättelse är det då McCarraher berättar? Dess detaljrikedom gör den svår att sammanfatta. Låt det vara nog sagt att han vänder sig till en mängd författare, arkitekter, ekonomer, konstnärer, filosofer, politiker, predikanter – F. Scott Fitzgerald, Ayn Rand, Frank Lloyd Wright, Milton Friedman, Walt Disney, John Dewey, C. G. Finney och många andra – för att analysera hur det heliga inte försvinner utan förskjuts. Utgångspunkten för berättelsen är en alternativ vision som han finner bland annat hos den irländske poeten Gerald Manley Hopkins, men också hos representanter för den brittiska Arts and Crafts-rörelsen mot slutet av 1800-talet, framför allt John Ruskin och William Morris. Den sakramentala visionen hittar han med andra ord också utanför den kristna kyrkan.
Framställningen följer ganska nära inpå dem McCarraher undersöker och vad de faktiskt har skrivit, något som också gör det svårt att utan större kunskaper om alla dem han behandlar kunna säga emot. Tyngdpunkten ligger på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med framväxten av fabriken, maskinen och massproduktionen, innan McCarraher till sist landar i vad han kallar för ”den nyliberala förtrollningens förhistoria 1945–1975” och hur kapitalismen då träder i förbund med den organiserade religionen. McCarraher vill återupptäcka en alternativ modernitet, en ”romantisk, radikal sakramentalism”, som föreställer sig världen på ett annorlunda sätt och referenser till denna tradition går därför som en röd tråd genom hela hans berättelse.
Av de tre böckerna uppskattar jag The Enchantments of Mammon mest, inte för att jag håller med om allt, men för att McCarraher är mer tydlig med sin egen poäng, varför han vill berätta en alternativ berättelse, och är mer kritisk till sin egen samtid. De tre författarnas respektive försök att skriva en alternativ historia – en motberättelse till standardberättelsen om hur religion, vetenskap och politik skiljs åt i det moderna väst – har förvisso olika accenter, men förenas av att inte utgå från att det här åtskiljandet är givet sedan evinnerliga tider utan har en mycket specifik historia som kan ifrågasättas. Med så omfångsrika försök att berätta en alternativ berättelse finns naturligtvis en risk att detaljerna blir lidande. Frågan är om predikanten Finney – som blev rektor för betydelsefulla Oberlin college i Ohio – inte tagit större intryck av det gemensamma livet vid Oberlin, där fakulteten och studenterna arbetar manuellt sida vid sida? När Karl Marx kallar religion för folkets opium, uppfattade han då inte opium som en medicin med farliga biverkningar snarare än som blott ett rusmedel? Och var ”avförtrollning” verkligen ett så entydigt begrepp för Max Weber som det senare blivit i den nämnda standardberättelsen?
Å andra sidan är själva försöket att skapa en syntes på det här sättet viktigt, eftersom det hjälper oss att förstå historien. Alternativet är knappast att reducera historia till ”one damn thing after another” utan att själva berättelsen, som alla historiska fakta infogas i, förblir osynlig. Vid sidan av behovet av att reflektera över människovärdets och naturens genealogi är en av de stora förtjänsterna med dessa tre böcker att de synliggör behovet av en historietolkning, och särskilt då en mer sammansatt sådan som inte osynliggör viktiga drag i berättelsen om hur vi har blivit dem vi har blivit. Det finns andra sätt att förstå vilka vi är än de som ibland torgförs av en hegemonisk berättelse om modernitet.
- Klicka här för att läsa Ola Sigurdson om Avförtrollningen av Avförtrollningen? Hans Joas – Die Macht des Heiligen