Den amerikanske litteraturforskaren Peter Brooks sammanfattar i två nya böcker sin livslånga fascination inför Balzac och hans författarskap, men gör i dem också upp med sina egna tidigare tankar om the narrative turn och distanserar sig från tanken att ”allt” är berättelse, oroad över att verkligheten och sanningen tycks ha gått förlorad när verkligheten blivit till min berättelse om verkligheten.
1832 kom Balzac på tanken att skildra det franska samhället i dess helhet i en serie romaner: stad och land, alla samhällsklasser, familjer och institutioner. Projektet fick namnet La comédie humaine, ”den mänskliga komedin”, och kom att omfatta uppåt 90 titlar: romaner, noveller, skådespel, essäer, traktater.
1842 hade han kommit så långt att han försåg projektet med en avant-propos¸ ett förord, en deklaration. Han hänvisar där till en rad aktuella storheter inom naturvetenskaperna för att hävda att hans ambition är densamma fast omsatt på samhälle, människor, psykologi: han vill observera och ”dissekera” snarare än uppfinna, skapa. ”Det är det franska samhället som är historikern, jag är bara dess sekreterare”.
Han sorterade så projektet med övergripande titlar för att understryka den vetenskapliga ambitionen: ”Sedeskildringar”, ”Filosofiska studier”, ”Analytiska studier”. Sedeskildringarna fick sex underrubriker, ”Scener ur privatlivet”, ”Scener ur lantlivet”, ”Scener ur Paris-livet” osv. Berättelserna fylldes med inte mindre än 2472 gestalter, varav några är återkommande. Så till exempel Rastignac – en ung man i den erotiska, sociala och politiska karriären – som dyker upp i 28 olika arbeten, ibland i förbifarten, ibland i centrum.
Vautrin är också återkommande: i likhet med Rastignac framträder han första gången i Pappa Goriot (1835), som är en av projektets första romaner. Det visar sig att hans egentliga namn är Jacques Collin och att han är en förrymd brottsling. I slutet av Förlorade illusioner återkommer han som en spansk präst, Carlos Herrera, och får en central roll som intrigant i romanens fortsättning, Kurtisanernas liv. Där blir han ”Trompes-la-mort” – den som lurar döden – eftersom han slingrar sig undan dödsstraff. Det antyds att han slutar sin bana som polischef i Paris.
De återkommande figurerna är ett sätt för Balzac att skapa sammanhang mellan de olika delarna och ge intryck av att allt hänger ihop. Balzac är radikal i detta avseende men inte unik. Varje roman i romanens långa historia konstruerar en berättelse och varje berättelse består av element och detaljer som fogas samman till ett sammanhang – ett sammanhang som därmed kan tänkas framstå som nödvändigt och meningsfullt.
Slumpen och tillfälligheternas spel har mindre utrymme i romanerna än i verkligheten. Det finns förstås exempel på romaner som spelar med slumpen men Balzacs romaner hör inte dit. Istället demonstrerar han en stark vilja till meningsfulla sammanhang som ytterst gäller hela det franska samhället och dess nära historia. Romanen ordnar en tillvaro som annars skulle framstå som bestämd av tillfälligheter. Det var viktigt under 1800-talet, som också var den tid då romanen konsoliderades som genre och samtidigt spreds över världen. Och en av romanens konstitutiva grepp – intrigen – är just till för att skapa sammanhang.
Balzac ”uppfann 1800-talet”, skämtade (men inte bara skämtade) Oscar Wilde. Han citeras av Peter Brooks, amerikansk litteraturforskare, i en ny bok som helt enkelt heter Honoré de Balzac. Brooks summerar där sin livslånga fascination av Balzac som inleddes redan med The Melodramatic Imagination (1976) och fortsatte i Reading for the Plot (1984). I båda spelar Balzac en avgörande roll och båda fick stor spridning på världens litteraturvetenskapliga institutioner, där vi vid denna tid studerade ”narratologi”: läran om berättandets mekanismer.
Narratologin blev ofta teknisk och trist men Brooks bidrog med dynamiska impulser och han öppnade för en diskussion om det som varje litteraturstudent vill diskutera: meningen med litteraturen och meningen med livet. Brooks var dessutom kollega på Yale med Paul de Man, som under 80-talet utvecklade en variant av ”dekonstruktion”. Brooks konstruktiva narratologi gick överraskande väl ihop med ”dekonstruktionen”: båda intresserade sig just för ”mening” om än med motsatta strategier.
Reading for the Plot var ett viktigt bidrag till det som har kallats för en narrativ vändning, the narrative turn. Brooks fortsatte också med att läsa samman berättelse och juridik utifrån gemensamma komponenter som vittnesmål ochi bekännelse. Nu, på sina gamla dagar – Brooks är född 1938 – sammanfattar han inte bara sin Balzac-fascination utan gör också upp med denna narrative turn. Samtidigt med Balzac har han gett ut Seduced by Story. The Use and Abuse of Narrative. Brooks är helt enkelt trött på att höra att ”allt” är ”berättelse”. Och han är djupt oroad över att verkligheten och sanningen tycks ha gått förlorad när verkligheten blir till min berättelse om verkligheten.
Det som vi för 40 år sedan tyckte oss upptäcka – att verkligheten får mening och riktning när den konstrueras som en berättelse – har nu blivit självklarheter också i vår del av världen, också inom juridik, företagande, politik. Också i våra liv.
Vi får hela tiden veta att narrativen konkurrerar och att det gäller att hålla sig med ett övertygande narrativ för att kunna hävda sig själv och armbåga sig fram till en plats i världen och verkligheten. Detta gäller varje individ och det gäller opinionsbildare, företag och politiska partier.
När så verkligheten består av konkurrerande narrativ betyder det att den stora berättelsen inte längre finns – och vi tvingas betvivla att den någonsin funnits. Den stora berättelsen är den som omfattas av fler än av bara mig själv: den omfattas av många, av alla. Och den försvann i och med upptäckten av att ”allt” är berättelse.
I Seduced by Story vill Brooks hålla fast vid det han lanserade för 40 år sen: berättelsen skapar mening. Vi förstår våra liv i och med berättelsen om våra liv. Men han vill absolut distansera sig från att ”allt” är berättelse – det betyder ju en subjektivering av verkligheten så att verkligheten reduceras till min verklighet. Vilket leder till situationer som har blivit alltför välbekanta överallt: att det blir svårt eller omöjligt att komma överens. Att nå en gemensam förståelse.
Jag instämmer helhjärtat i Brooks kritik av denna situation där ”narrativen” överallt tävlar om vår uppmärksamhet och där jag måste åstadkomma en egen berättelse om mig själv för att bli hörd – inte bara av andra utan också av mig själv. Men jag är inte lika säker på att jag håller med om att berättelsen skapar mening i livet. Jag tänker då på Balzac-typen av berättelse, där allt hänger samman. Jag tycker nog att Brooks i alltför hög grad identifierar den meningsskapande berättelsen med just Balzac-berättelsen. Men det finns ju så många andra varianter: Joyce upplöser berättelsen. Virginia Woolf reducerar berättelsen, Kafka vänder berättelsen mot sig själv – för att nu bara nämna modernismens påfallande exempel på motsträviga och motstridiga berättelser. Sådana som snarare komplicerar mening än installerar den.
Men när Brooks håller sig till Balzac är han suverän. Hans nya bok är bästa tänkbara ingång till La comédie humaine. Brooks rör sig obesvärat i Balzacs storslagna värld när han vill slå fast att Balzac inte bara ”uppfann 1800-talet” utan att han är alldeles nödvändig för att förstå vår nutid, att han ger oss ”a first sketch of our own world.” Här demonstreras hur sexualiteten utnyttjas till karriär och social position. Rastignac är paradexemplet på detta när han avancerar från fattig student till en man i Staten.
Här finns hämningslösa exempel på det som blivit allt vanligare idag – fiktiviserade fakta – som i En dunkel historia, där en politisk och erotisk intrig utvecklas runt Napoleon. Här kan vi studera uppkomsten av fake news, som när Lucien, huvudpersonen i Förlorade illusioner, kommer till Paris från sin lantliga idyll, där han odlat romantiskt-litterära ideal, som han genast överger för att slå sig på journalistiken och gör succé med ondsinta porträtt av lätt igenkända samtida insatta i påhittade sammanhang. Ja, Lucien blir raskt en influencer men hans succé slår lika snabbt om i sin motsats när hans motståndare använder fake news till ett narrativ som nu går emot honom.
Där har vi bankiren Nucingen, som går igen i ett antal romaner för att inte bara visa allt som kan göras för och med pengar. Utan också som en illustration till Marx’ observation i Kommunistiska manifestet: allt allt som verkar fast är förgängligt. Här finns den melodramatiska fantasi, som Brooks skrev om redan 1976, nu återigen i Kusin Bette, där svartsjuka, girighet och sex samspelar i sådana groteska förvecklingar att de kunnat platsa på kvällspressens löpsedlar.
Det finns väl bara en modernitet som inte förebådas av Balzac: internet. Om nu inte hela Komedin ska ses just som ett nät av sammanhang, där alla och allt hör samman med alla och allt. Brooks gör inga sådana kopplingar men hans grundläggande iakttagelse är ändå att allt hänger samman. Allt har mening. Och han öppnar därmed för den misstanke som verkar driva Balzacs hektiska skrivande, att meningslösheten hotar. Att inget narrativ är tillräckligt eftersom dess mening förgår lika snabbt som begäret och pengarna. Att mening och sammanhang är något som måste skapas, ständigt på nytt.
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Gérard Gengembres Balzac. Le forçat des lettres
- Se ett längre samtal med Peter Brooks här