De flesta Paris-resenärer har säkert lagt märke till Rodins staty av Balzac i korsningen av boulevarderna Raspail och Montparnasse. Där tronar den store författaren, imposant och mäktig, insvept i sin munkkappa och blickar med siarblick ut över huvudstaden. Redan när Balzac gick bort 1850 föreslog Alexandre Dumas att författaren till La comédie humaine skulle hyllas med ett monument. Inget hände dock förrän 1892, då Émile Zola på franska Författarförbundets vägnar 1892 gav den framstående skulptören Rodin i uppdrag att utföra en staty. Rodin tog tid på sig och blev inte klar med sitt verk förrän 1898.
Men när hans staty ställdes ut på Salongen blev det skandal. Den ansågs bryta mot det traditionella sättet att framställa stora män, och Författarförbundets nye president avvisade Rodins verk. Polemik utbröt, och resultatet blev att ett nytt uppdrag gavs åt skulptören Alexandre Falguière. Rodin behöll sin Balzacstaty i sitt hem i Meudon och inte förrän 1939 kom den på plats. En kopia finns på Rodinmuseet. Och vad hände med Falguières staty som föreställer en sittande och mediterande Balzac? Även den finns idag att beskåda i Paris, på plats Georges-Guillaumin, i närheten av Triumfbågen.
Honoré de Balzac är väl förtjänt av sina två statyer. Det hävdar den franske litteraturprofessorn Gérard Gengembre i sin studie Balzac. Le forçat des lettres. Med La comédie humaine har Balzac skapat ett verk som i omfattning knappast liknar något annat. Han var också själv medveten om betydelsen av sin insats. ”Mitt verk är litterärt mer storslaget än vad katedralen i Bourges är arkitektoniskt”, skrev han 1845. Gengembre visar i sitt intressanta arbete hur Balzac i hög grad medverkade både till att forma myten om sig själv och professionalisera romanförfattandet. Oavbrutet reflekterade Balzac över sitt författarskap, dels i förorden till sina romaner, dels i artiklar och brev.
Hur lyckades då Balzac genomföra sitt storslagna projekt och bli ett namn? Som Gengembre konstaterar: man föds inte till romanförfattare, man blir det. Den röda tråden i Le forçat des lettres är hur detta tillblivande skett. Gengembre beskriver hur Balzac i La comédie humaine med hjälp av en rik dokumentation lyckades fånga tidsandan under 1800-talets första hälft, skildra de olika samhällsklasserna och människotyperna – närmare 2500 personer uppträder i verket i dess helhet. Motiven, tematiken och typerna fanns på plats redan i Balzacs första romaner från 1830-talet, Scènes de la vie privée (1830), La Peau de chagrin (1831) och Eugénie Grandet (1832). Själv framhöll Balzac att han såg sig som en samhällets sekreterare. Det gällde bara att noggrant studera det ur alla aspekter.
Barndom och uppväxt blir viktiga pusselbitar när Gengembre skildrar hur Balzacs författarskap växte fram. Om barndomen finns det inte många vittnesbörd, och Balzac har inte skrivit något verk av självbiografisk karaktär. Däremot finns en rik korrespondens. Vad man vet är att relationen till modern var ytterst komplicerad. Balzac tycks inte ha varit något efterlängtat barn. Han lämnades tidigt till en amma, där han fick stanna till fyra års ålder. Därefter var det en guvernant, enligt vittnesbörd en torr, sträng och skräckinjagande kvinna, som tog hand om Honoré och hans syster, något som vid denna tid inte var ovanligt. Men Balzacs mor tycks ha varit påfallande ointresserad av sina barn. När den unge Balzac vid åtta års ålder sattes i pension förlorade han nästan all kontakt med föräldrarna, även på loven. Modern besökte sin son två gånger på sex år. ”Min mor var både ett monster och en monstruositet”, konstaterade Balzac kortfattat.
Balzac, född 1799, startade sitt liv nästan samtidigt med att Napoleon började erövra sin maktställning, och Napoleon upptar en central plats i Balzacs verk. Redan från unga år hade Balzac ambitionen att med pennan uppnå det som Napoleon uppnått med svärdet. Han sammanställde till exempel ett häfte med titeln Maximes et pensées de Napoléon. Enligt Gengembre kan man i många avseenden se Balzac som en skönlitteraturens Napoleon. Även om Napoleon som person inte ofta uppträder i Balzacs romaner finns hans ande i bakgrunden. I Traité de la vie élégante skriver Balzac: Vi ser honom överallt, klädd i sin trekantiga hatt och med korslagda armar. Han är symbolen för sitt sekel och en tanke för framtiden. Romanen Le Colonel Chabert (1832) är starkt präglad av minnet av Napoleon, och även i Le Médecin de campagne (1833) ges stor plats åt legenden kring Napoleon.
Sedan Balzac under några år motvilligt ägnat sig åt juridikstudier gav hans föräldrar med sig och försåg honom med ekonomiska medel så att han under två skulle få pröva på författarskapet. 1820-talet hade just inletts. Romantiken dominerade litteraturen. Författare och konstnärer började framträda som en särskild grupp, en grupp vars ideal och livsstil inte alltid delades av befolkningen i övrigt. Ekonomiskt hade författarna det kärvt. Att leva på sin penna var nästan omöjligt. Man behövde ha något annat vid sidan om: räntor, ett yrke eller en pension, vilket de flesta författare samtida med Balzac hade. Vigny var officer, Chateaubriand diplomat innan han blev minister, och Victor Hugo hade en pension som beviljats honom av Ludvig XVIII. Balzac däremot hade, när bidraget från hans föräldrar var slut, inget annat än sin penna. Men han hade energi och vilja av ansenliga mått. Hur skulle han kunna förverkliga sin önskan att bli både berömd och rik? De båda målen hade Balzac hela livet svårt att förena, och Gengembre som haft tillgång till Balzacs räkenskaper visar hur hans skulder för det mesta översteg inkomsterna.
Den mångsidighet som var Balzacs signum redan från början var ett led i hans strävan att kunna försörja sig. Han gav sig in på den framväxande journalistikens område, och han var inte heller främmande för att engagera sig i förläggarbranschen. Han startade ett tryckeri, vilket dock snart gick i konkurs. Vid 29 års ålder var han ruinerad. Hädanefter kom skulderna att fungera som en drog för hans aktivitet, anser Gengembre. Balzac hade lärt känna penningens magiska makt, och han var också en av de första som förstod dess roll i det moderna samhället. Trots sin dåliga ekonomi levde Balzac på stor fot. När han etablerade sig i den litterära världen i Paris lade han sig till med dyra vanor. Han skaffade sig både häst och vagn och höll sig en tid med en luxuöst inredd femrumslägenhet. Fåfäng och mån om sitt utseende hade han svårt att avstå från sin längtan efter lyx. Han lät sy upp eleganta kläder hos en skräddare på modet och hans juvelförsedda promenadkäpp var omtalad. Men det hektiska liv han levde tärde i längden på hans krafter.
För att nå framgång inom litteraturens område var det under det tidiga 1800-talet säkrast att satsa på poesin eller teatern. Poesin som blivit mer samhällstillvänd hade både anseende och många läsare. Detsamma gällde teatern, vars publik var synnerligen blandad. De pjäser som spelades gav oftast en bild av samtiden. Teatern skulle spegla hela nationen, särskilt folket. Stendhal framhöll i sin 1823 utgivna studie Racine et Shakespeare att teatern borde knyta an till samtiden och på prosa behandla viktiga nationella ämnen. Också Balzac, som gav ut sina första prosaverk under pseudonym, försökte till en början skriva för teatern, dock utan större framgång. Efter 1830 förändrades den litterära marknaden, och romanen blev definitivt den dominerande genren, en genre som inom sig rymde flera möjligheter beträffande ämnesval, intrig och komposition. År 1814 kom det ut 93 romaner i Frankrike, 1825 hade utgivningen ökat till 344 och 1829 till 369. Intressant att notera är att romanen i takt med att den blev alltmer populär bland läsarna angreps kraftfullt av flera kritiker. Till exempel såg Sainte-Beuve med oro på vad han beskrev som en massproduktion, vilken han ansåg hota litteraturens kvalitet.
Historiska romaner var på modet, och inflytandet från Walter Scott var betydande. Balzac, som gärna ville bli en fransk Walter Scott, följde trenden att välja historiska ämnen. Men han skrev också noveller, en litteraturform som började blomstra i början av 1800-talet. Balzac anses ha varit den som myntade begreppet ”scènes” om berättelser med förankring i vardagslivet såsom i Scènes de la vie privée, utgivna i två delar 1830 och 1832. Dessa berättelser var i flera avseenden antiromantiska, utan all sentimentalitet och idealisering. Man kan i dem se början till ett naturalistiskt skrivsätt. Författaren blir observatör, en detektiv som är expert på att avläsa människor och händelser. Balzac gör med hjälp av fiktionen sina skarpa samhällsanalyser. Det är en konservativ livssyn som framträder i romanerna, en upplyst despotism av det slag som Napoleons styre exemplifierar. Balzac kritiserar det framväxande moderna samhället samtidigt som han i sitt leverne ansluter sig till dess principer. Han skriver också bildningsromaner, där den unge hjälten, såsom Rastignac i Le Père Goriot, under sin initieringsprocess i vuxenlivet inser att hans drömmar inte leder annat än till nederlag. Känslor och principer måste lämnas därhän om man ska klara sig i den djungel som storstaden Paris utgör. Där rör sig sida vid sida offer och förgörare, och den makt som oinskränkt härskar är penningens.
På ett spännande sätt kombinerar Gengembre i Le forçat des lettres samhälls- och romananalyser. Han visar hur Balzacs estetik utvecklades, ofta i takt med de litterära trenderna. Hans romaner var uppbyggda på konstraster med dramatiska intriger och inträngande analyser av passioner och lidelser. I vissa av sina romaner skapade han ett arkaiskt språk i stil med den under romantiken nyupptäckte Rabelais’ uttryckssätt. Gemgembre ger dessutom i sitt fängslande arbete många exempel på det litterära fältets förändringar, kritikerrollens utveckling samt pressens och förlagsmarknadens framväxt i Frankrike.
Lena Kåreland