Anna Jansson återkommer här till egyptisk litteratur före och efter den arabiska våren 2011 och om de förhoppningar och drömmar den väckte – och släckte – och tar särskilt upp författarna Ahmed Naji, Nael Eltoukhy, Mohammed Rabie och Youssef Rakha.
Om vi inte vaknade av muezzins utrop till gryningsbön klockan fem vaknade vi definitivt när en man med en träkärra fullastad med stora gastuber gick förbi vårt hus i Mohandiseen, slog med en skiftnyckel på metallbehållarna och ropade: ”Gas! Gas! Gas!” Grannarna gick ut och bytte sina gamla tuber mot nya och vi stod i fönstren och tittade på. En annan dag kom brödförsäljaren med sin kärra, ”Bröd! Bröd! Bröd!”, och grannarna hissade ner korgar i rep från balkongerna, där pengar byttes mot fluffiga brödkakor och korgarna hissades upp igen. Vi hade ingen korg men stod gärna och betraktade transaktionen, alla sådana scener fick det att kännas som om vi ”bodde i Kairo”, ju mer främmande desto bättre.
I minibussen ut mot Röda havet efter torsdagens sista lektion släckte chauffören alla billyktor mitt ute i Sinaiöknen och vi susade fram genom mörkret med stjärnhimlen tätt ovanför som om vi satt i ett rymdskepp, Karlavagnen hängde på sniskan ovanför horisonten. När vi tog tåget till Alexandria skymtade höga metallställningar genom diset ute i det sandgula öde landskapet, i toppen flammade knallröda eldar upp med ojämna mellanrum, det såg ut som en panorering ur en gammal scifi-film.
*
En lika ödesmättad scen inleder Ahmed Najis roman Istikhdam al-hayat (”Att använda livet”) från 2014. En rad ökenstormar blåser in över Kairo och begraver staden i sand. Därpå följer jordbävningar, slukhål, värmebölja och en luftfuktighet långt över det normala som ger folk ögonsjukdomar och fatala andningsproblem. Många kvävs till döds inne i sina lägenheter där AC-apparaterna täppts igen av sot och smuts. Pyramiderna förvandlas till spillror, Nilen svämmar över, det är som om Gud skickat ytterligare ett gäng bibliska plågor till Egypten.
Myndigheterna låtsas först som ingenting, men efter ytterligare sandstormar och jordskalv måste till och med staten erkänna sig besegrad och låter hela huvudstaden flytta ut till Nya Kairo några mil därifrån. Sedan fortsätter den surrealistiska och mörkt humoristiska berättelsen i ett uppskruvat tempo där vi hoppar tillbaka till tiden före stadens undergång och följer den unge reklamfilmaren Bassam som anlitas av ett hemligt arkitektursällskap för att göra en dokumentärfilmserie om stadsplanering och byggnadskonst i Kairo och sedan dras in i kampen kring stadens framtid. Romanen är hans ”rapport” om händelserna.
Striden står mellan sällskapets ledare Ihab Hassan, som vill ”rehabilitera” staden genom att öppna upp och demokratisera offentliga platser, och Paprika, det blonda bombnedslaget som glider runt i en svart blank limousin och vill jämna hela stället med marken. Allt ackompanjerat av Ayman al-Zorkanys obehagliga svartvita illustrationer och seriestrippar.
Vad man ska använda livet till är frågan som både ställs och besvaras i romanen. Romanfigurerna knarkar, knullar och konspirerar, läser, skriver och skapar, alltmedan de rör sig genom Kairos olika stadsdelar och subkulturer. I slutet av boken har Bassam låst in sig i sin lägenhet där han ägnar sig åt ”andlig onani” medan staden, landet och världen förändras utanför hans fönster. Han orkar inte engagera sig i striden mellan Ihab och Paprika, orkar knappt existera, ”jag hade tränat mig i att hålla sorgen på en nivå som tillät mig att fortsätta leva”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Även om boken är full av humor är det en dyster bild av framtiden-samtiden Naji målar upp. Allting, både i allmänhet och i synnerhet, är hopplöst: ”Synnerheten speglar allmänheten medan allmänheten knullar synnerheten, och båda två drunknar i misär.”
Illustratören al-Zorkany gjorde senare en kortfilm utifrån kapitlet ”Den blå anusflugans sista dans”, där en uppfinnare utan bidé, som valt bort toapapper av miljöskäl, skapar robotflugor med artificiell intelligens för att ta hand om hans avföring. Flugorna får till slut nog av sitt skitjobb och dödar sin skapare och fortsätter sedan med att utplåna resten av mänskligheten, bara för att inse att det innebär slutet även för dem eftersom de nu inte har någon att torka, vilket utgjorde hela deras existensberättigande. Vad ska man egentligen använda livet till?
Ett par år efter att Istikhdam al-hayat kom ut i Egypten publicerade litteraturmagasinet Akhbar al-Adab ett utdrag ur romanen, varpå en läsare beskyllde författaren för att ha orsakat hans hjärtattack med det grova språket och alla obscena scener. Naji dömdes till fängelse, den första författaren i Egyptens historia som fängslats på grund av ett skönlitterärt verk. Han valde (”valde”) till slut att lämna hemlandet och lever numera i Las Vegas, ”drömmarnas stad”. I essän ”Reading and Writing in an Egyptian Prison” reflekterar Naji över publiceringen av boken och följderna av den, och skildrar månaderna i fängelset (som på vissa sätt påminner om scener ur hans egen roman).
*
”Jag drömde att jag satt i en minibuss med min flickvän och chauffören trakasserade henne, så vi klev ur bussen och slog ihjäl honom och beslöt oss sen för att fly och starta något nytt någon helt annanstans. När jag vaknade insåg jag att det skulle vara en bra inledning på en roman!”
Så säger författaren Nael Eltoukhy i en intervju om idén bakom romanen Nisa’ al-Karantina (”Karantinas kvinnor”) från 2013, som berättar historien om det mordanklagade kärleksparet Ali och Inji som flyr Kairo för att starta ett nytt liv i Alexandrias förorter – Karmouz, Camp Cesar, Karantina – och som ödet sedan vill det – i Alexandrias undre värld.
Romanen är en framtidskrönika och tragikomisk skröna om tre generationer knarklangare, hallickar och mördare samt ett gäng andra figurer som verkligen är riktiga figurer. Den är också en motvikt till alla Kairocentrerade egyptiska romaner. Författaren tar tillfället i akt att berätta exakt hur hamnstaden Alexandria skiljer sig från huvudstaden, på gott och ont.
Den allvetande berättaren leder oss genom den snåriga historien till slutet då förorten blivit jämnad med marken och det till sist bara är brottssyndikatets kvinnor som står kvar (inte ens gatuhundarna klarade sig). Men legenden om Karantina, ”ett alexandrinskt anarkistsamhälle som trotsar all överhet”, lever och frodas.
*
Om en dröm inspirerade Mohammed Rabie till att skriva sin tredje roman så måste det ha varit en mardröm. Otared från 2014 blev författarens genombrott i hemlandet och skulle kunna beskrivas som ett slags utdragen vandring genom inferno. Enligt författaren själv är boken ett svar på frågan om vad som skulle hända om egyptierna blev kuvade och förtryckta ”till max”.
I Otared har egyptierna gett upp allt hopp om frihet och en bättre framtid, förlorat allt slags förtroende för en inkompetent statsapparat och hemfallit åt hård cynism, depressiv apati och diverse destruktiva strategier för verklighetsflykt (för att inte tala om olika lukrativa brottsliga verksamheter).
När romanen börjar är det 2026 (femton år efter den misslyckade revolutionen, i romanen kallad ”januarikravallerna” och hånad av polisen) och Egypten befinner sig under utländsk ockupation. De enda som inte gett upp och som faktiskt protesterar mot ockupationen är en liten grupp före detta poliser, bland dem titelns Ahmed Otared, en krypskytt som får i uppdrag att skjuta ihjäl ockupanter och medlöpare.
På sin post uppe i Kairotornet där han är befälhavare för en grupp ”dödsänglar med ljuddämpare” förlorar han snart greppet om verkligheten och får allt svårare att ta av sig sin skyddsmask. Att blotta sitt riktiga ansikte fyller honom med mer skräck än morden han villigt utför. (En rolig detalj är att Otared får en låtsaskompis i form av en minidrönare som av någon anledning fäster sig vid honom. Drönaren heter ”Burhan”, vilket är det arabiska namnet på Alfons Åberg som ju i sin tur hade en egen låtsaskompis.)
Detaljerat beskrivna mordscener, blodigt våld, fantasier om våldtäktsdrönare … ”Finns det något slags hopp i Otared?” är frågan författaren enligt egen utsago oftast får i intervjuer. ”Nej” är det korta svaret. ”Vi befinner oss inte i verkligheten, vi befinner oss i helvetet.”
*
Vad är helvetet? Det är att vara törstig men bara få kokande vatten att dricka, att vara utsvulten men bara få smält metall att äta (Koranen). Helvetet är så djupt att om du kastar en sten tar det sjuttio år för den att landa på botten (hadith). I Underjorden finns brinnande floder omgivna av flammande babianer (de gamla egyptierna). Att drömma om att träda in i helvetet betyder att man kommer att bli känd (ibn Sirin). Helvetet är andra människor (Sartre).
”[T]here was the look Baba gave me a few hours before he died: I was on my way out, I chose not to be with him though I could intuit he would die; and there was something humiliating about this. For the rest of my life I would have to accept being a person who preferred going out to sitting by his father’s deathbed. It was a brief, vacant look – you could argue it meant nothing – but it taught how hell could really be someone else’s eyes.”
I essän Sartre, my father and me skriver författaren, journalisten och kritikern Youssef Rakha om sorg och förlusten av en far och ger samtidigt en kort inblick i faderns generation av ”so-called intellectuals” och deras politiska utveckling under nittonhundratalet med allt vad de genomlevt under ett flertal statskupper och revolutioner (både lyckade och misslyckade) och hur deras innerliga marxism till slut reducerats till att insistera på att använda kollektivtrafiken snarare än att åka taxi.
Essän är bara en av ett flertal intressanta texter som man kan läsa på sultansseal.com, en webbsida där Rakha i över ett decennium publicerade egna essäer (på både arabiska och engelska) och foton tillsammans med dikter, översättningar, artiklar och andra texter från ett hundratal andra skribenter – en slags samlingplats för Rakhas personligt kurerade urval konstnärliga alster online, eller som han själv kallar den: Cairo’s Coolest Cosmopolitan Hotel.
Webbsidan har fått sitt namn från Rakhas debutroman Kitab al-Tughra från 2011, översatt som The Book of the Sultan’s Seal – Strange Incidents from History in the City of Mars (av Paul Starkey). I nio kapitel/epistlar (eller ”nio resor och nio incidenter”) följer vi journalisten Mustafa Çorbacıs strapatser runtom i den egyptiska huvudstaden med omnejd 2007 efter att hans äktenskap fallit samman och han i en dröm mött den siste osmanske sultanen. Çorbacıs rörelser genom staden formar själva sigillet i titeln, den osmanske sultanens namnchiffer.
Varje kapitel bygger på en text eller genre ur den arabiska kanon och de syftar enligt författaren till att en gång för alla på ett uttömmande sätt skildra det Kairo han känner, att rita upp en ”postmuslimsk kartografi” över staden. Rakha ville också använda arabiska källor för att rikta sig till de icke-arabiska samtida författare han själv läst.
”I wanted to say something to Pamuk about the Ottomans and post-Muslim identity, to Eco about the convergence of the thriller and conspiracy theory, to Murakami about madness and I-driven, first-person narration, and—yes—even to Houellebecq about Arabness-Islam and the fantastical imagination.” 1
Författaren ville proppa romanen full av allt sådant han skrivit tidigare – poesi, reportage, satir, filosofi, historia, geografi – och romanen är verkligen proppfull, så full att jag inte läst ut den än … Först fastnade jag i den arabiska originaltexten, sedan i den engelska översättningen.
Çorbacı beskriver i detalj sina färder genom staden med diverse utvikningar och långsökta associationer, detaljerade rekapitulationer av historiska händelser, långa malande, ältande, analyserande stycken om allt från Kairos gamla stadsmur och hans kollegor på tidningsredaktionen till en återkommande dröm där han trillar ner i en vulkan och landar i ett moln. Jag gör hundöron, stryker under, avbryter läsningen och börja googla. Till exempel har jag bara under tiden jag bläddrat igenom romanen för att skriva det här sökt på följande: Khan of Secrets, مدينة المريخ, Mars, ”Mars i ascendenten”, القاهرة, fez, Bulaq, Shubra, Radio Nugum FM men fastnar i livesändningen online, sövande radiopratare blandas med gamla egyptiska hitlåtar …
*
I ett veck i tiden hör vi Mohamed Hamakis A7la 7aga Feki spelas om och om igen på radiostationen på strandklubben i Sharm el-Sheikh 2010; raden ”yallah inshallah amout fi hawaki” sitter fortfarande fast i min hjärna. I ett annat veck i tiden går min mormor och morfar in i en souvenirbutik på samma turistort på 90-talet och köper tre Fatimas hand-berlocker till mig och mina systrar (min bror och mina kusiner får varsin skarabé). Mitt i den sirliga handflatan i silver syns ett öga som stirrar ut. Varken mormor eller vi förstod att det var amuletter. Verkar magin ändå?
*
2018 är jag tillbaka i Kairo. Vi anländer sent en torsdagskväll och när vi lämnat våra väskor på hotellet promenerar vi över Qasr el-Nil-bron till Tahrirtorget för att äta kushari. Lysröret på snabbmatstället får oss att se blåa ut i ansiktet, vi dricker Bebsi och dricksar för mycket eftersom vi ännu inte fått någon mindre växel på våra krispiga egyptiska pund framplockade ur det gula kuvertet från Forex på Centralen i Stockholm. Vid basen av den stora obelisken mitt i rondellen sitter tonårspar och hånglar i mörkret.
Det är tomt på torget, de fyrfiliga vägbanorna ligger släta och tomma – det är svårt att föreställa sig att det här är platsen där hundratusentals personer för bara sju år sedan samlades, sov, demonstrerade och drömde tillsammans – och fick se sina gemensamma drömmar krossade. Jag har inte sett en enda svartvit taxi på gatorna, de där skramlande bilarna utan bälte eller taxameter som språkinstitutet varnade oss för, de som kallades ”flying coffins”. Jag går fram till obelisken och lägger händerna på den, blundar och fantiserar om att träda in i en portal och teleporteras tillbaka i tiden, till revolutionen, till när torget var en drömmarnas tummelplats. När jag öppnar ögonen igen råder samma kusliga lugn som förut.
*
I Donia Mahers Fi shaqqa Bab el-Louq (”I lägenheten i Bab el-Louq”) från 2014 beskrivs atmosfären i Kairo efter revolutionen som att staden i alla sina veck och vrår ligger ensam och bortglömd, ”som en övergiven brottsplats”. Stadsdelen Bab el-Louq gränsar till Tahrir och denna noirdoftande grafiska roman utspelar sig i en lägenhet på tionde våningen med utsikt mot torget dit berättaren nyss flyttat.
Det finns ingen direkt intrig men gott om olycksbådande scener som bidrar till den obehagliga stämningen: en stum man står nere på gatan och gör obscena gester mot en granne i samma hus, en papegoja i en bur någonstans upprepar berättarens namn i soluppgång och solnedgång. Halv tolv på förmiddagen och halv elva på kvällen varje dag hörs en hel karavan skällande hundar, hissen skramlar ominöst ute i trapphuset, en faraostaty på taket till huset bredvid står och stirrar ut i tomma luften …
Berättaren spionerar på sina grannar och på gatorna utanför, klottrar på väggarna i lägenheten och möblerar om och om igen. Vid ett tillfälle hör han hur demonstranter samlas på Talaat Harb och bestämmer sig för att ansluta sig till dem, men när han väl kommer ner på torget vandrar han runt i två timmar utan att hitta protesttåget, han hör det bara i fjärran.
Bokens två delar är illustrerade av olika konstnärer, Ganzeer och Ahmad Nady, som använt sig av samma färgskala: svart-vitt och en kall grön färg som får en att associera till sjukhus, till illamående. Berättarens psyke i upplösningstillstånd speglas av den fragmenterade texten och uttrycksfulla designen. Detaljer förstoras upp, texten smälter ihop med bilderna, faller som regn över sidan eller formar sig till silhuetten av en katt.
När huvudpersonen läser i tidningen om ett tragiskt familjemord trillar han omkull av skratt och ”HA HA HAAAA HI HI HAAA HA HA” breder hysteriskt ut sig över sidan. Skildrar boken en mardröm eller vad som visat sig vara en sanndröm eller borde man kanske sluta kalla realistiska porträtt av det egyptiska samhället efter arabiska våren för dystopier, surrealism eller satir?
*
I natt låg jag på min högra arm, jag sov och fick den att somna. När jag vaknade rusade blodet in i den, det brusade i armen. Blodådrorna på handen är smala och mörkblå när jag håller upp handen framför ansiktet, men när jag vilar handen i knät är ådrorna tjocka med en läskig ljusgrön färg. Det finns några olika metoder man kan ta till för att öka chanserna att drömma en klardröm, alltså en dröm där man är medveten om att man drömmer. En metod är att ta för vana att under den vakna dagen titta ner på sin hand och räkna fingrarna. Om denna vana följer med in i sömnen kommer det till slut hända att man tittar på sin hand i drömmen och har sex fingrar, har ett öga mitt i handflatan eller ingen hand alls, och då vet man att det är en dröm. Och när man vet att det är en dröm kan man förhoppningsvis börja styra drömmen. Det är drömmen. Jag tittar ner på handen som skriver det här och räknar fingrarna.
- Denna essä i tre delar, varav detta är den andra, har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond. Den tredje och avslutande delen publiceras inom kort.
- Klicka här för att läsa första delen av essän
- Klicka här för att läsa en intervju på svenska med Ahmed Naji i Svenska Pens tidskrift
- Youssef Rakha läser på engelska sin essä Sartre, My Father and Me: Life, Death, and Being a Marxist Intellectual’s Son in Egypt:
Andra texter som figurerar i den här essän fast i en parallell dimension:
Donia Kamal, Sijara sabi’ (”Sjunde cigaretten”), 2012
Khairi Shalaby, Pickles- och godisförsäljarens tidsresor (översatt av Hesham Bahari 2021), 1991
Youssef Rakha, al-Tamasih (”Krokodilerna”), 1999
Deena Mohamed, Shubeik Lubeik (ungefär ”Din önskan är min lag”), 2018