Under detta Prousts minnesår har förstås flera utställningar ägt rum i Paris och Lena Kåreland skriver här om tre av dem och presenterar också Jean-Yves Tadiés nya bok Proust et la Société, som behandlar Prousts uppfattning av samhället, politiken, historien och sociala relationer.
Den franske författaren Marcel Proust (1871 – 1922) fortsätter alltjämt att fascinera läsare världen över, 151 år efter sin födelse och 100 år efter sin död. Hans mäktiga romansvit A la recherche du temps perdu (”På spaning efter den tid som flytt”) är ett oslagbart vittnesbörd från en svunnen tid, la belle époque, som präglade decennierna runt sekelskiftet 1900.
Med ett rikt och varierat galleri av karaktärer – drygt 500 personer – av vilka flera har en motsvarighet i verkligheten, kan Prousts verk ses som 1900-talets mänskliga komedi, en motsvarighet till Balzacs skildring av 1800-talets samhälle i dennes omfattande romanbygge La comédie humaine (”Den mänskliga komedin”).
Prousts romaner utmärker sig bland annat genom sin speciella stil. Med sina oändligt långa meningar, i genomsnitt 30 ord per mening, infogade parenteser, tankestreck och sinnrika metaforer ger han texten en säregen musikalitet. Verket, uppbyggt som en katedral, har en språkligt komplex komposition, men ett ordval som mestadels inte är särskilt komplicerat.
Handlingen utgörs huvudsakligen av författarens reflektioner över tiden och minnet och över konstens funktion. Proust skriver även med stort vemod om kärleken, inte minst om svartsjukan, och hans romansvit är en tidig och viktig skildring av homosexualiteten.
Till det yttre var Proust en dandy och snobb, alltid klädd enligt senaste modet. Han var själv en del av dåtidens parisiska högre ståndsvärld, den som han så bitskt och ironiskt levandegör i sitt sjubandsverk på närmare 3000 sidor. Romanerna utgavs under åren 1913 – 1927, men han fick kämpa för att få ut vad som skulle bli en av 1900-talets mest betydelsefulla litterära skapelser. Flera förläggare sa nej, däribland NRF (Nouvelle revue Francaise), sedermera känt som Gallimards förlag.
När Proust, som var förmögen och i det närmaste ekonomiskt oberoende, erbjöd sig att själv stå för tryckkostnaderna ställde förläggaren Bernard Grasset upp och lät 1913 trycka Du côté de chez Swann (Swanns värld). Det sägs att Grasset aldrig tog sig tid att läsa Proust verk. Han var mest angelägen om att få pengarna.
På Gallimard ångrade man djupt sin refusering. 1918 kunde förlaget rehabilitera sig och ge ut À l’ombre des jeunes filles en fleurs (I skuggan av unga flickor i blom) som fick 1919 års Goncourtpris. Den litterära vänstern hade dock hellre sett att Roland Dorgelès fått priset för sin krigsroman, Les Croix de bois, den första franska litterära skildring som ägnats första världskriget.
Proust ansågs vara både för gammal och för rik för att komma i fråga för priset. Romanseriens tre sista band kom ut postumt, och så sent som 1952 utgavs ännu en roman av Proust, den fragmentariska Jean Santeuil, som författaren påbörjat redan 1895 men aldrig fullbordade. Den har aldrig översatts till svenska.
Hela detta år har Proust uppmärksammats världen över. Mest naturligtvis i sitt hemland Frankrike, där aktiviteterna duggat tätt under jubileumsåret. På Musée Carnavalet, staden Paris historiska museum, har man kunnat se utställningen Marcel Proust, un roman parisien som visat den viktiga roll den franska huvudstaden haft i författarens liv och verk. (Den som inte haft tillfälle att bese utställningen kan ta del av den innehållsrika katalogen med ett magnifikt bildmaterial och informativa texter).
Större delen av författarens liv var också knutet till Paris, staden där Proust både föddes och dog. På utställningen gavs intressanta inblickar i de olika kulturella miljöer där han vistades, exempelvis de många aristokratiska salonger som var av betydelse för hans litterära och sociala utveckling.
Som barn lekte Proust i Parc Monceau, och några år senare blev han tillsammans med kompositören Georges Bizet elev vid lycée Condorcet, ett läroverk som många judiska föräldrar valde för sina barn på grund av dess liberala anda. Marcel Prousts mor var av judisk börd, medan fadern, en berömd läkare, var katolik. Proust studerade sedan vid Sorbonne och vid Sciences Po (Institut d’études politiques de Paris) där Frankrikes ekonomiska och politiska elit i regel fått sin utbildning.
På grund av sin svårartade astma tvingades Proust mer och mer att isolera sig i sitt sovrum, försett med korkbeklädda väggar för att hindra alla störande ljud. Men det var under dagtid han vistades där, skrivande på sina romaner. Åtskilliga kvällar deltog han i Paris nöjesliv. En rekonstruktion av hans sov- och arbetsrum hör till den permanenta utställningen på Musée Carnavalet.
På Paris judiska museum, Musée d’art et d’histoire du judaisme, har man tidigare i år kunnat ta del av en utställning som lyfter fram Prousts judiska arv, Marcel Proust. Du côte de la mère. Här finns likaså en intressant katalog att studera.
Fram till den 22 januari 2023 kan man på Bibliothèque nationale de France, det franska nationalbiblioteket, se utställningen Marcel Proust, la fabrique de l’oeuvre. Där visas delar av bibliotekets olika manuskript till På spaning efter den tid som flytt. Vad som tydliggörs är hur mycket Proust ändrade i sina manus, skrev om, prövade sig fram och i det oändliga sökte nya sätt att uttrycka sig.
Utställningen ger även prov på Prousts rika korrespondens, som finns utgiven i 21 volymer av Philip Kolb. Den innehåller 12 000 personnamn, 6000 ortnamn och 8000 namn på konstnärliga och litterära verk samt namn på tidningar. Breven som belyser Prousts encyklopediska vetande kan ses som en del av författandet och bidrar till att öka förståelsen för själva skrivprocessen. Ständigt sökte han hos vänner och bekanta upplysningar som han behövde för sina romaner. Skrivandet var tätt sammanflätat med livet och man slås av hur noggrann Proust var som författare. Han lämnade inte något åt slumpen.
Naturligtvis har det under senare år också publicerats artiklar och skrifter om Prousts verk. Här vill jag uppmärksamma Proust et la Société av Jean-Yves Tadié, professor em vid Sorbonne och en av Frankrikes och världens mest kända Proustspecialister. Han har bland annat 1996 utgivit en berömd biografi över Proust och ett flertal andra arbeten om den store författaren. Han var också ansvarig för utgivningen av Proust i Pléiade-serien.
Tidigare har majoriteten av Tadiés arbeten varit biografiskt eller psykoanalytiskt inriktade. De har dröjt vid formella och språkliga aspekter eller behandlat musikens och konstens roll i romanerna. Nu är det Prousts uppfattning av samhället, politiken, historien och sociala relationer som står i centrum, det vill säga hans hållning till den yttre världen. Prousts inre värld, präglad av hans starka passioner och stora känslighet, är redan välkänd genom ett otal studier.
I sin skrift, där Tadié kombinerar biografiska iakttagelser med analyser av de litterära texterna, nyanserar han på många sätt den traditionella bilden av Proust. Denne var inte bara en skildrare av det förflutna och av det oberäkneliga minnet. Han levde i hög grad med sin tid, tog del av aktuella debatter – han läste inte mindre än sju dagstidningar – och var inte enbart den överlägsne snobb han ofta framställts som.
Liksom Charles Baudelaire var han angelägen om att skildra det moderna livet, exempelvis alla de tekniska framsteg som skedde under hans livstid: Elektriciteten, radion, bilen och flyget samt också mindre iögonenfallande nya kommunikationsmedel som telegrammet och telefonen. Och han nöjer sig inte med att enbart beskriva dem utan låter dem integreras i handlingen. Porträttet av romangestalten Albertine visar en ung flicka som fullt ut anammat den moderna livsstilen. Cykeln är det färdmedel hon i första hand använder, när hon snabbt susar fram på gatorna i Balbec och – som författaren skriver – ”sprider skräck” omkring sig.
Proust hade blick för betydelsen av samtidens omvälvande händelser både nationellt och internationellt. Till exempel var han från början klar över vilka konsekvenserna kunde bli av det ödesdigra Versaillesfördraget efter första världskrigets slut. Han förstod också att det var samhällets minoriteter som dramatiskt drabbades av massakern av armenierna 1895, processen mot Oscar Wilde 1895 och den tyska Eulenbourgaffären 1907 och 1909, en serie rättsprocesser gällande anklagelser om homosexualitet. Proust var också mycket berörd av Dreyfusaffären, något som även återspeglas i hans verk.
Prousts förhållande till verkligheten skiljer sig enligt Tadié från exempelvis Zolas och bröderna Goncourts. Han vandrade inte som de runt i Paris försedd med penna och anteckningsbok. Det hindrar inte att han skarpt iakttog vad som skedde i salonger, på restauranter och bordeller.
Han såg de övergripande strukturerna i samhället och var inte bara en skildrare av societeten utan lyfte fram också folket. Av Frankrikes 40 miljoner invånare år 1900 var tre miljoner arbetare och en miljon tjänstefolk. Antalet tjänstefolk man hade var ett tecken på var i samhällets hierarki man befann sig.
Proust grundade sin kännedom om de lägre klasserna främst på sina erfarenheter av det egna tjänstefolket. I familjen Proust hade man inte mindre än fem personer anställda som svarade för olika sysslor i hemmet. Proust behandlade sina anställda väl och betalade dem generöst, och de har alla på olika sätt tjänat som modeller för hans författande. I romanerna fäster man sig särskilt vid skildringen av Françoise som fanns vid huvudpersonens sida ända fram till slutet.
Tadié ägnar likaså uppmärksamhet åt hotellmiljöns betydelse för Proust. Han skiljer på de hotell som Proust uppsökte i Paris och dem han besökte under sina resor. Proust fascinerades av dåtidens hotell, en speciell värld och ett samhälle i sig där aristokrater och borgare blandades med utländska turister och ställets personal. Under första världskriget begav sig Proust ofta till hotell Ritz i Paris för att studera gästernas reaktioner på krigshändelserna.
Ett genomgående tema i romansviten är sovrummets betydelse. Det står för ensamhet och övergivenhet såsom i den välkända scenen i romansvitens inledning, då berättarjaget ångestfyllt väntar på moderns godnattkyss. Men med tiden blir sovrummet en rogivande plats som huvudpersonen ogärna vill lämna.
Två av bokens kapitel ägnas det ekonomiska. Tadié redogör för författarens utgifter och hantering av pengar, dels i verkligheten, dels i fiktionen. Proust hade ingen känsla för pengar och ingen uppfattning om vad saker och ting kostade. År 1914 hade han förlorat hälften av de pengar han ärvt efter sina föräldrar. Under krigsåren försämrades han ekonomi gradvis – utan att han på något sätt blev fattig. Samtidigt började nu även hans inkomster från författarskapet att bli betydande.
Tadié tar likaså upp Prousts börsaffärer vilka inte alltid var så lyckade. Men Proust älskade att spela på börsen i Paris eller på Casinot i Cabourg, inte i första hand för att berika sig utan för att han njöt av spelets tjusning. I sina romaner låter han dock – till skillnad från Balzac – aldrig penningen och ekonomiska transaktioner bli berättelsernas drivande kraft.
Tadiés verk lyfter utmärkt fram mångsidigheten hos Proust, författaren som skildrar den moderna världen men hela tiden är stadigt förankrad i historien. Nyckeln till Prousts värld är dock, menar Tadié, främst stilen, det språk som gör det möjligt att tränga in i den tid som flytt, Prousts unika universum.
- Klicka här för att läsa Bo Gustavsson om Barthes och hans relation till Proust
- Klicka här för att läsa om staden Paris betydelse för en annan av de stora franska författarena, Balzac