Paris – ögats gastronomi
HAZAN OM BALZAC OCH PARIS

Lena Kåreland skriver om staden Paris betydelse för Balzac själv och för hans författarskap i anledning av en nyutkommen bok av Eric Hazan, Balzac, Paris. Staden var navet i hans eget liv – den framträdde alltid i ny dager och att flanera där var en ”vetenskap, det är ögats gastronomi” – och hade samtidigt en central roll i hans författarskap.

 

1800-talsförfattaren Honoré de Balzac höll sig med många älskarinnor och skrev rader av kärleksbrev. Men staden Paris var tveklöst hans största kärleksobjekt. ”För mig är Paris en ung flicka, en vän, en hustru, vars utseende alltid förnöjer mig, därför att det alltid framträder i ny dager. Än är hon majestätisk eller vardaglig, än stormig eller lugn”, uttrycker han sina känslor 1830.

Staden utgjorde navet i Balzacs eget liv. Att ströva runt i Paris var för honom en njutning. ”Att flanera är en vetenskap, det är ögats gastronomi”, formulerar han det i Physiologie du mariage (1829). Man kan dock fråga sig hur han fick tid att strosa runt i den franska huvudstaden och låta ögat fånga in boulevardernas folkliv. Hans verk omfattar hela tretton volymer i Pléiade-serien och dessutom sju volymer korrespondens, och han blev inte mer än femtioett år gammal. Men uppenbarligen var hans blick uppmärksam inför omgivningen när han rörde sig i staden mellan tryckerier, förläggare, kaffehandlare, älskarinnor och vänner.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Går vi till fiktionen kan vi se hur Balzac i sitt monumentala verk La Comédie humaine dels har porträtterat flera kvinnliga skönheter, dels har låtit Paris få en central roll i skildringen. Eric Hazan, författare, förläggare och politisk debattör, visar i Balzac, Paris (2018) hur Paris är knutpunkten för handlingen i La Comédie humaine. I ett första kapitel får vi ta del av Balzacs egna förflyttningar i den franska huvudstaden. Därefter följer kapitel om gatan, kvarteret, pressen, förläggarna och teatern samt en avslutande del om Balzacs realism. I de senare avsnitten hämtar Hazan huvudsakligen sina exempel från Balzacs romaner.

Balzac bodde trettiofem år i Paris och under den tiden flyttade han tio gånger. Som längst var han bosatt sju år i samma lägenhet. Detta gäller hans officiella adresser och inte de många tillfälliga boenden han hade hos sin syster och hos vänner.

Balzacs flyttningar skedde oftast i stor brådska i syfte att undkomma alla de som krävde honom på pengar. Han hade inget sinne för affärer, och efter den konkurs han gjorde vid trettio år ålder (han hade då ett tryckeri) lyckades han aldrig bli fri från skulder. Hans liv var inte sällan krisartat just med tanke på att han ständigt var skuldsatt och ständigt befann sig på flykt undan sina fordringsägare.

När Balzac var fjorton år flyttade han med sina föräldrar från Tours till Paris. Familjen bosatte sig i Marais-kvarteren och för Honoré blev det skolgång i en pension. Något år studerade han sedan juridik men blev snabbt uttråkad av lagböckerna. Han ville bli författare, och lyckades få några kortare texter publicerade. För att förbättra sin ekonomi lanserade han sig också som förläggare. Men verksamheten blev inte inkomstbringande, och 1828 tog han åter upp pennan. Det var nu han började skriva sina mest betydande verk som La Peau de chagrin, Eugénie Grandet och Le Père Goriot. Men trots att nu var ett känt namn och omtalades som ”den store Balzac” löste det inte hans ekonomiska bekymmer.

När Balzac i sina romaner skriver om Paris och dess gator skiljer han sig från flertalet andra författare. I majoriteten romaner är gatan en dekor, en kuliss för de fiktiva personernas vandringar och möten i staden. Hos Balzac kan man däremot se att gatan blir en del av karaktärernas personlighet, den definierar dem på samma sätt som deras fysionomi och klädsel. Vissa gator beskrivs rentav i moraliska termer. ”La rue Traversière-Saint-Honoré, är det inte en tarvlig gata?”, frågar sig Balzac i Ferragus (1833). Andra gator tycks vara gjorda för att förhöja de kvinnliga personernas skönhet. De flesta Parisgator på Balzacs tid var smutsiga och leriga, vilket berodde på att de saknade trottoarer. Rue de l’Odéon var den första som 1817 fick en trottoar. I romanerna beskrivs ofta hur det stinker på de fuktiga gatorna, där vattnet rinner i strida strömmar mot Seine.

Charles Marville – Rue de Constantine

De olika kvarteren i Paris får i Balzacs romaner markera personernas sociala status. Faubourg Saint-Germain är penningens och aristokratins kvarter. Men det är också ett sinnestillstånd och en känsla. Det framgår av La Duchesse de Langeais (1834), en roman om en kärlekshistoria men framförallt en roman om en aristokrati som mer och mer tappar sina moraliska värderingar. De i dag så chica Marais-kvarteren var på Balzacs tid både mörka och smutsiga och beboddes av de fattiga och mindre välsituerade. När personerna lämnar sitt kvarter för ett annat är det vanligen exempel på ett socialt klättrande eller nedåtstigande. Balzac beskriver hur nya bostadsmiljöer uppstår i staden. Han iakttar tidens penningspekulationer och beskriver uppkomsten av de nyrika vid sidan av framväxten av en mer strävsam borgarklass. Han har också blick för lastens Paris, dolt i nattens mörker. Det finns de som menar att La Comédie humaine säger betydligt mer än statistiken och arkivens dokument om samhället och människornas förhållanden och livsvillkor.

Samtidigt som Balzac skrev sina romaner utvecklades pressen med tidningar och tidskrifter av olika slag. Det fanns med ens flera publiceringsmöjligheter, och Balzac var förstås inte sen att hoppa på tåget, ivrig att själv ta del av de nya kanalerna ut till läsarna. Under ett år i början av 1830-talet verkade han mer som journalist än som författare. Han medverkade dock mer aktivt i de många tidskrifter som dök upp på marknaden än i dagspressen. I de förstnämnda gick hans romaner som följetonger innan de gavs ut i bokform. Men snart ville Balzac även pröva sin lycka som redaktör och ägare av en tidskrift. Han blev 1835 ansvarig för La Chronique de Paris, journal politique et littéraire som grundats ett år tidigare. Men inte heller denna affär blev någon framgång. Redan efter ett år svek prenumeranterna, företaget gick omkull och Balzacs skulder ökades än mer. Även om Balzac själv flitigt utnyttjade pressen uttalade han sig ofta kritiskt om den. Den var cynisk och saknade såväl kultur som verklig övertygelse. Man sålde sig till högstbjudande.

När man läser Hazans bok inser man vilken kämpe Balzac var. Han arbetade nästan dag och natt, han kastade sig oförtrutet in i nya affärer och företag och samtidigt höll han sin penna i gång och skapade verk som ger oöverträffade skildringar av det franska samhället under 1800-talets första hälft. I sin skarpa kritik av mänskliga brister och tillkortakommanden, av förljugenhet och korruption överträffar han författare som Victor Hugo, Eugène Sue och Alexandre Dumas. Som person bröt Balzac av mot tidens normer, både i sitt sätt att klä sig och i sitt uppträdande. Enligt Hazan var han en storskrävlare som trots sin dåliga ekonomi tillät sig dyra och exklusiva vanor. Denna hans excentricitet bidrog säkert till att han aldrig valdes in i Franska Akademien.

I sin kärlek till Paris var dock Balzac trofast. Han kände sig ha en äganderätt till staden vilket framgår av följande citat:

”Boulevarderna tillhör mig liksom Tuileriernas skugga, syrenerna i Luxembourgträdgården och pelargångarna i Palais-Royal. Åh, ingen känner så väl som jag de ljuvliga timmar då Paris kommer till ro och man hör ekot från den sista hästdroskan.”

Han kunde stadens historia som få och lät inte någon av dess förändringar gå honom förbi. Inte en enda fasad restes och inte en enda byggnad revs utan att han noterade det och följde förloppet.

 

  • Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Gérard Gengembres bok Balzac. Le forçat des lettres
  • Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Alain Montandons bok om Balzacs samtida Théophile Gautier
  • Ett samtal med Hazan om hans bok:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!