Under andra halvan av 1800-talet och ett knappt sekel framåt kom den australiska så kallade bushpoesin – med poeter som Henry Lawson och Banjo Paterson (välkänd för sin Waltzing Matilda) – att spela en avgörande roll för den framväxande nationens identitet. Torgny Nordin berättar i en avslutande del av sin essä om ytterligare bushpoeter, men också om Heidelbergskolan inom måleriet och den förvandling av den ursprungliga naturen som koloniseringen av Australien förde med sig.
Erfarenheterna från straffångetiden och minnena av de brutala korrektionsanstalterna på Norfolk Island och Van Diemens land var ingen vidare grogrund för framväxten av en ny nationell identitet. Snarare var det väl något att skämmas över. Visserligen lades de ökända fängelserna på Norfolk Island småningom ner och Van Diemens land bytte namn till Tasmanien, fast det ändrade inte mycket. Förutom bilden av Australien som ett fångläger befolkat av förhärdade och vanartiga britter ruvade även den djupare, och ständigt nedtystade historien om övergreppen mot sydkontinentens urfolk, aboriginerna. Den ville ytterst få kännas vid.
Istället var det erfarenheterna från det nya livet på landet – långt från städerna och stränderna – som kom att skapa en av Australiens konstitutiva legender, den om bushen och dess hårt arbetande nybyggare. Många av dem skrev om sina upplevelser och dessa så kallade bushbarders lyrik lade grunden, ofta tack vare sin sångbarhet, till befolkningens självförståelse.
De första böckerna i Australien skrevs väsentligen för läsare i moderlandet, men de nya bushförfattarna riktade sig direkt till befolkningen i de australiska kolonierna. De slog an en helt annan moralisk ton och såväl slummen i Dickens London som Austens engelska herrgårdsmiljöer var borta. Och borta, långt borta, var också rävjakterna där överklassens ynglingar visade sitt mod alltmedan allmogen fungerade som lydiga drevkarlar.
.jpg)
Istället artikulerades mustiga kortnoveller och realistisk poesi på lokal dialekt om folklig gemenskap och karaktärsdanande vildmarksupplevelser. På dessa möjligen inte helt glasklara grunder skulle ett nytt, fritt och hederligt land byggas, fjärran gamla världens orättvisor och klasstänkande.
Det var och är en i flera avseenden rätt fantastisk tanke att kamratskapet och slitet i bushen på kort tid skulle kunna utveckla en sådan parad med hedervärda dygder som den enligt legenden gjorde. Snarare var det nog så, skulle jag påstå, att en medhavd europeisk ideologi formade människorna i bushen snarare än tvärtom.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
För det handlade om viktorianer med en utilitaristisk och kolonial syn på omgivningen och sig själva. Inte minst bland de skotska invandrarna som främst sökte sig till Tasmanien, Queensland och regionen Riverina i sydvästra New South Wales rådde en protestantisk arbetsetik som betonade självuppoffring, uthållighet och hårt arbete. Mot bakgrund av detta fälldes de stora skogarna, våtmarkerna dikades ut och tåglinjer samt kanaler genomskar landskapet i alla riktningar.
Bushpoeterna skildrade utvecklingen utifrån olika perspektiv. Även om de var eniga i att bushen utgjorde en källa för det framväxande, moderna Australien, var de inte överens om vad som var värdefullt. Dessutom, och nog så viktigt, rådde redan från början genuin oenighet om det alls gick att samförverkliga de olika förhållningssätten och visionerna om bushen.
Bushen gestaltades inte bara av bushpoeter som de kända och produktiva Banjo Paterson och Henry Lawson. Även många konstnärer arbetade med bushen som främsta motiv och bidrog därmed till att stärka dess nationella särställning. Det var särskilt målare i Heidelbergskolan som anförde denna nationalromantiska inriktning, som emellertid inte hade med Tyskland att göra, utan hämtar namnet från en dåtida förort till Melbourne.
Jag besöker konstmuseet Art Gallery of New South Wales i Sydney för att titta på några av Heidelbergskolans kända tavlor. En är Tom Roberts tidstypiska målning av fårklippare vilka arbetar tillsammans för ett gemensamt syfte och idealiseringen av kroppsarbetet är lika tydlig som frånvaron av konflikter; inga giriga uppköpare eller nitiska tidsstudiemän håller någonsin uppsikt här.
Samtidigt refererar titeln, The golden fleece, till myten om det gyllene skinnet som Jason och argonauterna for till Kolchis för att finna, ett skinn som för övrigt hade tillhört en bagge med päls av guldtråd som offrats till Zeus. Med Roberts tavla har fårklipparna blivit nationella hjältar samtidigt som den frammanar ett sydligt lyckorike, Felix Australia.
Strax intill hänger kollegan Fredrick McCubbins On the wallaby track som målades två år senare, 1896. En familj tar rast utmed en antydd stig mellan träden. Den unga modern med barn i famnen vilar mot en stam medan mannen tänt en eld en bit bort. Titeln är nyckeln eftersom wallaby track var vad man kallade arbetsvandringarna genom bushen som fattigt folk tvingades ut på i sökandet efter tillfälliga påhugg.
I likhet med Roberts fårklippare är McCubbins unga par porträtterade med empati och ett nationalistiskt etos som även blir tydlig i ljuset och inte minst i vegetationen; nu är vi inte längre i Englands gröna och sköna land – den självklara referenspunkten för de tidigare konstnärerna – utan bland eukalyptusträd på andra sidan jorden.
Kvinnorna på Heidelbergskolans tavlor må ha skildrats med inlevelse, men oftare än så i ett slags sentimentalt ljus och inte sällan iförda opraktiska kläder, i synnerhet för uteliv. Den mest omtalade kvinnoskildringen från bushen är istället Henry Lawsons korta berättelse The Drover’s wife som först publicerade i tidningen The Bulletin 1892 och några år sedan i hans prosasamling While the Billy Boils.
The Drover’s wife blev snart en australisk ikon, och den skissartade berättelsen om kvinnan som i armod lever med barnen i bushen medan mannen månadsvis driver boskap kom att sammanfatta livet i bushen utifrån en kvinnas perspektiv. Vi får aldrig veta hennes namn, hon förblir the drover’s wife, och den koncentrerade historien kretsar kring en giftorm som slingrar sig in i stugan med jordgolv till småbarnens skräckblandade förtjusning.
Berättelsen samt Russell Drysdales förmenta målning av the drover’s wife från 1945 har blivit Australiens svar på Mona Lisa eller Friheten på barrikaderna av Eugène Delacroix. På typiskt australiskt manér har berättelsen och tavlan dessutom blivit ett slags nationellt skämt; så parafraserat, ironiserat och postkolonialt dekonstruerat att det numera är svårt att förbehållslöst nalkas ursprunget.
Såväl Henry Lawsons poesi som prosa är adjektivfattig och mestadels lakonisk och när jag tagit mig igenom huvuddelen av hans produktion får jag återkommande en förnimmelse av att den snarare strävar efter ett slags fotografisk realism än ett djuplodande författande. Men han är ingen journalist och förmågan att skildra livet i bushen är stundom fenomenal. Inte minst gäller det upplevelser av frustration och orättfärdighet – vilka långtifrån är begränsade till bushen.
I dikten To Hannah, tonsatt av flera av dagens bushbarder, är ämnet förlorad kärlek. Hannah Thornburn var om inte Lawsons livskärlek så i alla fall hans idealkvinna och hennes bortgång drabbade honom mycket hårt. Här några strofer:
Spirit girl to whom ’twas given
To revisit scenes of pain,
From the hell I thought was Heaven
You have lifted me again;
Through the world that I inherit,
Where I loved her ere she died,
I am walking with the spirit
Of a dead girl by my side.Spirit girl, the good is in me,
But the flesh you know is weak,
And with no pure soul to win me,
I might miss the path I seek;
Lead me by the love you bore me,
Till the light is clear before me
And my spirit too is free.
De ledande bushpoeterna var inte överens huruvida bushen var sagolik, skrämmande eller både ock, men så var de också framför allt intresserade av människorna som levde där och deras öden. I tidiga skildringar och vetenskapliga rapporter från Australien slås man emellertid av hur positivt landskapet beskrivs, något som även kännetecknar vad många av de första nybyggarna upplevde. Naturen framstod som parklikt grönskande och vacker, inte alls så enformig och dyster som många senare skulle hävda. Varför denna skillnad?
Svaret, vilket först under senare tid blivit klarlagt, är att den australiska urbefolkningen på många ställen tog väl vara på omgivningarna de levde i. Det kunde handla om selektiv bränning av gräs och iordningsställande av bäckar och små dammar som behöll vatten under torrtiderna – för att nu nämna bara två exempel. Resultatet var skogar som liknade ljuvliga parker och bryn fulla med vackert blommande och väldoftande buskar och träd.
Tidiga konstnärer som John Glover målade för knappt två sekler sedan sådana landskap på Tasmanien. Han trodde förstås att det var vild natur han stod inför, men i själva verket var det en av urbefolkningen selekterad och åtminstone delvis hävdad miljö som porträtterades. Idag är den i stort sett helt försvunnen.
Den särdeles märkliga och synnerligen intelligenta flöjtkråkan, vilken kallas för Magpie i Australien, är bushens härold framför andra. Den har många sällsamma och polyfona stycken på sin repertoar och mest fascinerade är en gemensam sångstil som kallas för carolling.
Mollie McNutt, 1885–1919, som var lärare i bushen i New South Wales är en av de mindre kända bushpoeterna. Hon publicerade dock diktsamlingen Songs of Bushland året före sin förtida död och är en i raden av nyzeeländska och australiska poeter som inkännande skildrat flöjtkråkan. Alla som haft förmånen att lyssna till deras gryningskonserter och carolling känner igen sig i Mollie McNutts The Song of the Magpies, här två strofer:
There’s a ripple in their calling
They have caught from woodland rills,
With their silver waters falling,
Purple shadowed by the hills;
And the sunshine of the valleys
Lends its gladness to their notes,
And the gurgle of the gullies
Is imprisoned in their throats.Have you strained your ears a-listening
For their distant sweet refrain,
As in dusky robes star-glistering
Night came down o’er hill and plain?
Then perhaps you’d own the sweetness
Of their dear wild gurgling call,
For its memory twined completeness,
Is for bush folks after all.
Mollie McNutt kan i likhet med Mary Fullerton, som vi strax återkommer till, och Dorothea Mackellar föras till en grupp av bushpoeter där landskapet med sin flora och fauna framstår som intressantare och viktigare än aldrig så häftiga långlopp till häst eller skogshuggarnas och fårklipparnas otvungna kamratskap. De blev kanske inte lika omtalade, men deras poesi har sällan åldrats lika snabbt som många andras.
En poet som bland annat skrev om bushen med ambitionen att bli den nya Paterson eller Lawson var Clarence James Dennis, vanligtvis kallas C. J. Dennis, 1876–1938. Han var en flyhänt och rapp skribent som höjdes till skyarna med sina nationalistiska berättelser om The Sentimental Bloke och Ginger Mick. I nekrologerna hyllades han för att han fångat den rätta australiska andan och landets premiärminister gick så lång att han kallade Dennis för Australiens Robert Burns. Det var nog många som blev förbluffade över den magnifika liknelsen, och eftervärlden har heller inte varit nådig över Dennis litterära kvalitéer. Men han hade en ovanlig, högst personlig stil som åren runt första världskriget var mycket uppskattad.
Dennis hyllade utvecklingen och brydde sig betydligt mindre om flöjtkråkor än jordbruksbefolkningens insatser och villkor, som i dikten Wheat där en av verserna lyder:
“Sowing’ things an’ growin’ things, an’ watchin’ of ‘em grow;
That’s the game,” my father said, an’ father ought to know.
“Settin’ things an’ gettin’ things to grow for folks to eat:
That’s the life,” my father said, “that’s very hard to beat.”
For my father was a farmer, as his father was before,
Just sowin’ things an’ growin’ things in far-off days of yore,
In the far-off land of England, till my father found his feet
In the new land, in the true land, where he took to growin’ wheat.
Wheat, Wheat, Wheat! Oh, the sound of it is sweet!
I’ve been praisin’ it an’ raisin’ it in rain an’ wind an’ heat
Since the time I learned to toddle, till it’s beatin’ in my noddle,
Is the little song I’m singin’ you of Wheat, Wheat, Wheat.
Legenden om bushen med sina antiauktoritära, kamratliga och kollektivistiska dygder handlar också om en grundmurad framstegsideologi som i princip tagit livet av den bush som var – och alltjämt är – så central och hyllad i australisk identitet.
En av dem som tidigt såg vart det bar hän var bushpoeten Mary E. Fullerton 1868–1946. Hon var ytterligare en av dem som publicerade sina alster på röda sidorna i The Bulletin, alltså vad vi idag skulle kalla kultursidan. Fullerton var mycket aktiv inom rösträttsdebatten; kvinnor fick för övrigt full rösträtt i Nya Zeeland 1893 och nio år senare i Australien – urbefolkningen fick däremot vänta ända till 1967.
Mary E. Fullerton vände sig indignerad mot ödeläggelsen av bushen; mot ringbarkningen av träden och allt vackert som under hennes egen levnad var dömt att försvinna som en konsekvens av den nyttomoralistiska framstegsnormen. I sin dikt Vandal skrev hon bland annat:
The farmer, on the river, by the bend,
Has killed the wattles that I loved last spring!
The thrush, too, loved them, and the quick fantail.
The warbling magpie, and the shy bronzewing.The birds are gone, and on the landscape’s face
The sun strikes down, unmitigably stark,
And in his wagon on the road near by
The farmer bears his load of vandalled bark.Contented with his pipe, he bumps along,
Unwitting that amongst those withered sheaves
He bears bird twitters, and golden dreams
My dry heart gathered under golden eaves.
Ytterligare en av de viktiga bushpoeterna var John Shaw Neilson 1872–1942. Han var född i Australien av skotska föräldrar och drog sig huvudsakligen fram som diversearbetare, vilket innebar slit med markröjning och skogshuggning för att ge plats åt ständigt expanderade vetefält. Någon utbildning blev det aldrig frågan om och synen blev med åren allt sämre, men efter uppmuntran från redaktören skickade han ändå in dikter till röda sidorna på The Bulletin.
Vid en första anblick framstår de som tämligen banala och naiva, men det är uppenbart att de rymmer mer än så. Till skillnad från majoriteten av bushpoeterna vars lyskraft avtagit väsentligt sedan tiden runt första världskriget, torde John Shaw Neilson åtminstone delvis ha behållit sin. Skälet, tror jag, är främst hans kombination av social medvetenhet kombinerad med avfärdande av att materiella värden alltid ska komma först.
Det är kanske en föga originell hållning, men Neilsons egen liv vittnar om att den var i högsta grad uppriktig, vilket anas i den självbiografiska dikten The Poor, Poor Country. Fåglarna han med ett gammalt namn kallar blue cranes är dock inga tranor utan vithuvade hägrar:
My wealth it was the glow that lives forever in the young,
’T was on the brown water, in the green leaves it hung.
The blue cranes fed their young all day – how far in a tall tree!
And the poor, poor country made no pauper of me.My riches all went into dreams that never yet came home,
They touched upon the wild cherries and the slabs of honeycomb,
They were not of the desolate brood that men can sell or buy,
Down in that poor country no paper was I.
Jag lämnar konstmuseet, passerar statyn av Robert Burns och viker sedan av österut vid S:t James anglikanska kyrka vars dörrar står på vid gavel så att psalmsången flödar ut över nejden och förbipasserande söndagsflanörer för att fortsätta ner mot finanskvarteren där den slutligen dränks i trafiken.
Jag går in. Den sjungande församlingen står upp i bänkarna och tar ingen notis när jag går fram till minnestavlan över engelske ornitologen John Gilbert som under en expedition till Kap York år 1845 dog av ett spjut i nacken, trettiotre år gammal. Texten lyder: Dulce et decorum est pro scientia mori – Skönt och ärorikt är att dö för vetenskapen. Ingen bushpoesi precis, men några av John Gilberts viktigaste insatser är ändå förknippade med bushen.
I Darling Downs i Queensland, dit många skotska nybyggare sökte sig, sköt Gilbert en bedårande papegoja som kom att få namnet paradisparakit. Inom några år hade den dock blivit Australiens sällsyntaste fågel och snart nog hade berättelserna om den förvandlats från hågkomster och minnen till legender och myter.
Den hörde hemma i ett böljande landskap med slätter bevuxna av ursprungliga, perenna gräsarter och glesa skogar. Visst svedjebruk bedrevs av urbefolkningen vilket förstärkte landskapets parkkaraktär, något som gynnade paradisparakiterna.
Så skulle bushen utvecklas. Skogarna föll, ängsmarkerna brändes, klövar från tiotusentals råmande biffkor slet upp marken och hundratusentals får tuggade sig igenom landskapet vilket snart hade förändrats till oigenkännlighet. Den paradisiska naturen transformerades till beteslandskap som visserligen hade produktionspotential, men vars motståndskraft reducerades av förlorad förmåga att stå emot långvarig torka.
Och så försvann paradisparakiten. Det gick aldrig att samförverkliga de hårt arbetande nybyggarnas bushdrömmar om ett Felix Australia med en levande och rik natur. Av det forna paradiset är det bara namnet och en handfull uppstoppade exemplar i naturhistoriska museer som finns kvar.
Kath Walker, 1920–1993, tillhörde noonuccal, en grupp av ursprungsbefolkningen som levde i närheten av Brisbane i mellersta Queensland, faktiskt inte så långt från paradisparakitens forna boplatser. Hon var en av de första politiska aktivisterna och dito poeterna från aboriginbefolkningen. När Australien 1988 skulle fira tvåhundraårsminnet av de första straffångarnas ankomst, the First Fleet, bytte hon i protest namn till Oodgeroo Noonuccal. Hon var mer än bushpoet och skrev väsentligen om ursprungsbefolkningens svåra situation, vilken hon ömsom artikulerade i politiska krav och skildrade i nostalgiska återblickar.
En av hennes mest kända, åtminstone flitigast citerade dikter är We are Going som ingår i hennes diktsamling med samma namn från 1964. Den handlar om förlorad identitet, men öppnar för möjligheten till förändring om bara viljan finns. Förstådd som bushpoesi ansluter den till bekanta teman vilket samtidigt antyder att bushpoesin ingalunda har gått samma väg som paradisparakiten. We are Going avslutas med följande rader:
The scrubs are gone, the hunting and the laughter.
The eagle is gone, the emu and the kangaroo are gone from this place.
The bora ring is gone.
The corroboree is gone.
And we are going.
- Klicka här för att komma till första delen av essän
- Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionens essäfond
- Lyssna här på The Drover´s wife