Marcel Proust avled för i år hundra år sedan efter att samma år, 1922, avslutat sin romansvit På spaning efter den tid som flytt. Roland Barthes kom att identifiera sig med Proust och hans projekt att avkoda Prousts romansvit blev därför också en sorts självanalys. När Barthes lägger pusslet Proust, lägger han samtidigt pusslet om sitt eget liv och verk, skriver här Bo Gustavsson.
Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt är det senaste århundradets mest omtalade och kommenterade verk. Det har uppstått en kritisk industri kring de sju romandelarna. Även i Sverige är studierna många, senast Carl-Johan Malmbergs omfångsrika Lyckans gåta från 2022.
Finns det då egentligen något nytt att säga? Roland Barthes lyckades med det. Genom att göra tiden till den styrande principen för sina läsningar, utvecklade han en läsart som speglar romansvitens metod och tematik.
Barthes läste På spaning efter den tid som flytt under hela sitt liv från tonåren fram till sin död. Han hade för vana att återvända till verket och läsa passager här och där som en långdikt. Ändå skrev han relativt lite om romanen. Det var nog avsiktligt eftersom han inte ville fixera sin läsart utan såg den som en fortgående kreativ process.
Hans tolkning skiftade beroende på det stadium som han befann sig i sin karriär. Han gjorde strukturalistiska, semiotiska och postmoderistiska läsningar av verket. Tolkningsarbetet utvecklade sig till delar av ett pussel som aldrig blev klart. Också det var nog avsiktligt.
I Marcel Proust – Mélanges utgiven 2020 har de texter som Barthes publicerade om den moderne författaren och hans verk samlats i en volym. Den första texten är från 1960-talet och den sista från 1980, året när Barthes dog i sviterna efter en trafikolycka.
Boken avslutas med ett urval om Proust ur Barthes ”stora kartotek” som fungerade som idébank för författarskapet. De flesta korten om Proust skrevs efter 1977 när Barthes mor hade dött. Kartotekskorten visade hur han sökte en ny praktik som författare som varken var teoribunden eller essäistisk. Han ville skriva sin egen På spaning efter den tid som flytt.
Det gjorde han i boken om fotografikonsten La Chambre claire som publicerades 1980 (i svensk översättning av Mats Löfgren, Det ljusa rummet, 1986). Fokus i boken är ett fotografi av modern som liten flicka. Det blir Barthes madeleinekaka eller punctum med hans egen term. Fotots sanning smärtar som ett nålstick. Det gör det möjligt att minnas modern i essensen av hennes vara. Samtidigt ger fotot upphov till en meditation över döden som kärlekens tragiska villkor.
Barthes identifierade sig med Proust. Därför blev hans projekt att avkoda Prousts romansvit även en sorts självanalys. Barthes såg moderns död 1905 som startpunkten för Prousts romanprojekt och när Barthes egen mor dog, skrev han en dagbok om sin sorg.
Det blir där uppenbart att hon hade spelat en avgörande roll för hans författarskap. De hade en symbiotisk relation och bodde tillsammans i 60 år. Då han lägger pusslet Proust, lägger han samtidigt pusslet om sitt eget liv och verk.
Två huvudidéer styr Barthes läsningar av På spaning efter den tid som flytt. För det första ser han verket som en ”roman om skrivandet”, det vill säga den långa vägen mot att påbörja författandet av verket. Slutet blir därför början: att upptäcka och inleda skrivakten utgör målet. Proust praktiserar en ”bio-grafi”, en skrift om livet som skrift. Barthes talar om en initiation i likhet med antika mysteriereligioner. Det gäller då att lära sig tyda tecken för att bli invigd i livsmysteriet.
För det andra, menar Barthes, kan inte Prousts biografi förklara romansviten, eftersom verket är det som förklarar inte bara författarens liv utan allas liv. Romanen handlar om sökandet efter livsmeningens metod som kan beskrivas som faser av ett insiktsarbete.
Verket utgör ett uppenbarande av platonska essenser i livet. Prousts tänkande influeras därför inte av Bergson, som man brukar påstå, utan av Platon. De tidlösa epifanierna i boken sker genom en platonsk anamnesis eller återerinring som är både medveten och intuitiv.
Först gör Barthes en strukturalistisk och semiotisk läsning av Proust för att i slutet av sitt liv tillämpa en poststrukturalistisk och zenbuddhistisk läsart. Det sker i en kurs på Collège de France om japansk haikudiktning där luckorna i dikten blir det betydelsebärande elementet.
Barthes menar att de epifaniska upplevelserna kan beskrivas som satori-insikter då zenlärjungen plötslig blir upplyst. Barthes intresserade sig speciellt för japansk kultur. 1966 gjorde han en resa till Japan och skrev sedan L’Empire des signes (Teckenriket i svensk översättning av Johan Dahlbäck, 1999).
På 1970-talet kom Barthes att ägna sig åt Prousts biografi tvärt emot de tidiga läsarterna då han fördömt biografiska tolkningar. Hösten 1978 medverkade han i tre radioprogram om platser i Prousts verk och många av de noteringar som han gjorde för sitt kartotek handlade om den moderne författarens person och liv. Barthes säger sig i ett av radioprogrammen ha en tacksamhetsskuld till Proust att skriva om hans verk eftersom det varit så viktigt för honom. Han känner en stark personlig relation till honom som till en nära vän.
Men det enda sättet att skriva om Proust är att skriva som Proust genom brottstycken eller pusselbitar. Det var den metod som Proust själv använde – att skriva fram verket genom fragment som skrivprocessen smälte samman. På spaning efter den tid som flytt representerar därför Prousts pusseldeckare om sitt liv. Eller rättare sagt om tidens gåta.
Han försökte lösa gåtan genom skrivakten i en eremitliknande tillbakadragenhet från världen i det ljudisolerade rummet i våningen vid Boulevard Haussmann. Det var en kamp med döden som avslutades först när Proust dog. Därför utgör verket enligt Barthes ett testamente. Men det är också en kärleksgåva till modern. Genom fullbordandet av romanen kan han sägas gå fram till henne på dödsbädden och återgälda den godnattkyss i barndomen som inleder berättelsen.
I slutet av 1970-talet skrev Barthes två nyckeltexter om Proust. Den första var föreläsningen som han höll vid Collège de France den 19 oktober 1978 med titeln Longtemps, je me suis couché de bonne heure. Titeln återger den inledande meningen till På spaning efter den tid som flytt som i Gunnel Vallquists översättning lyder ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”.
Än en gång betonar Barthes att Prousts roman handlar om önskan att skriva och upptäckten av förmågan att skriva. Den påbörjades 1909 och hade en förhistoria av tvekan och obeslutsamhet, då Proust skrev översättningar, artiklar och den refuserade essäboken Contre Sainte-Beuve. Där definierade han den sorts roman han inte ville skriva, den vill säga den traditionella realistiska roman som Sainte-Beuve förespråkade. Prousts nya romanform representerar en tredje genre som utgör en blandning av essä och roman.
Episoden i inledningen av På spaning efter den tid som flytt – då berättarjaget ligger och väntar på sin mors godnattkyss, ”fridskyssen”, som befriar från ångest – kan ses som en sorts tibetansk mandala som sammanfattar hela verket. Han somnar eller rättare sagt slumrar till.
Just en sådan halvsömn bildar ett nytt medvetande som har kontakt med det undermedvetna och som bryter upp tidens logik. Men det rör sig inte om det freudianskt undermedvetna utan snarare om ett existentiellt. Det är med hjälp av detta nya medvetande som Proust skriver sitt verk genom rapsodiska fragment som fogas samman till den helhet som är På spaning efter den tid som flytt.
Strukturen i romanen styrs därför av en oordning i tiden i syfte att nå dess djupdimension, och på så vis befrias från falskt medvetande, det vill säga det vardagliga medvetandet. Tidigare var det religionens uppgift att befria människor från falskt medvetande men i det moderna sekulära samhället får konsten ta på sig den uppgiften. Därför blev konsten för många moderna författare ett substitut för religionen och Proust var inget undantag.
För Barthes personligen innebär Proust roman ett memento mori – insikten att tiden är knapp, att man är dödlig och därför måste förändra sitt liv. Sorgen efter modern är det som får Barthes att vilja finna en ny livsväg, en Vita Nuova genom ett nytt sätt att skriva som i likhet med Dante eller Proust ger uttryck åt affekternas sanning snarare än idéernas. Skrivandet blir en räddning som svarar på frågan ”Hur kan jag överleva den älskades (moderns) död?”
Den andra nyckeltexten om Proust var Ça prend (Det tar sig, eller Det går) som trycktes i tidskriften Le Magazine littéraire i januari 1979. Barthes menar att den avgörande brytpunkten för författandet av det stora verket var september 1909 när Contre Sainte-Beuve hade blivit refuserad och Proust lämnade sitt mondäna liv för att i avskildhet ägna all kraft och tid åt skrivandet. Plötsligt släppte blockeringen. Vad hände?
Ingredienserna fanns där, allt han tidigare hade skrivit, men förmågan att omvandla det essäistiska och diskontinuerliga till romanens storform saknades. Så skedde den alkemiska förvandlingen och det korta formatet blev till den långa sammanflätade romanformen. Orsaken var en kreativ upptäckt av olika tekniker att få verket att fungera, att ta fart. Ça prend med Prousts formulering.
Barthes listar fyra tekniker som möjliggjorde skrivandet av På spaning efter den tid som flytt. För det första användningen av ett jag som omfattar på en och samma gång författaren, berättaren och huvudpersonen. För det andra bruket av egennamn som tjänar som motor i berättelsen genom att alstra stoffet. För det tredje en förändring av proportioner, vilket sker genom det episka berättandet och för det fjärde att i likhet med Balzac låta samma karaktärer återkomma som strukturprincip i verket. Det var en teknik som Sainte-Beuve var speciellt kritisk mot men som Proust ansåg vara ett snilledrag från Balzacs sida.
Roland Barthes läsningar av Proust är speciellt aktuella denna höst eftersom det den 18 november är 100 år sedan Proust dog. Hans roman kan ses som emblematisk för det gångna seklet då tidens problematik har stått i centrum inte bara för litteratur utan även filosofi och teologi. Den moderna människan definieras framför allt av sin existens i tiden.
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Tiphanie Samoyaults stora verk om Barthes, betitlat kort och gott Roland Barthes
- Klicka här för att höra Barthes tala om Proust i ett radioprogram från 1963 (med länkar också till andra program i serien med franska författare som Duras, Butor och Nathalie Sarraute)