I en förskräckande studie i medlöperi berättas i polska boken Ptaki krzyczą nieustannie (”Fåglarna skriker oavbrutet”) om den tyske vetenskapsmannen och ornitologen Günther Niethammer som med stöd av kommendanten Höss och i vetenskapens namn skapade ett naturreservat i anslutning till förintelselägret Auschwitz.
I likhet med stora delar av det tyska vetenskapssamfundet var också ornitologerna i Tyskland djupt insyltade i det nazistiska samhället under 1930- och 1940-talen. En av dem var Günther Niethammer, en framstående tysk ornitolog, vars fascinerande och förskräckande levnadsbana nu skildrats av de två polska journalisterna Beata Dżon-Ozimek och Michał Olszewski i boken Ptaki krzyczą nieustannie (”Fåglarna skriker oavbrutet” från 2023).
Niethammer föddes 1908 i en mindre ort i Sachsen. Familjen var välbärgad – ägde ett stort pappersbruk – och alla var praktiserande protestanter. Man bekände sig till konservatism, patriotism och monarkism och hade stolta militära traditioner och hade svårt att acceptera nederlaget i första världskriget och var ivriga motståndare till Versaillesfredens förödmjukande villkor.
Också Rasism och antisemitism var självklara beståndsdelar i deras världsåskådning. Günther hade, som den yngste i syskonskaran om åtta, ingen framtid inom familjeföretaget. Han studerade istället zoologi vid det anrika universitetet i Tübingen, där han också disputerade för doktorsgrad 1932. Hans tre bröder var då redan medlemmar i nazistpartiet NSDAP och året därpå gick två av dem med i SA medan den tredje tillhörde SS.
Günther blev den siste i familjen att bli medlem i nazistpartiet, det skedde först 1937. Möjligen berodde dröjsmålet på hans omfattande forskningsresor i Europa, Asien och Afrika. Förutom i studiesyfte skedde resorna för att kartlägga och stärka de tyska koloniala strävandena, en självklarhet för nationalkonservativa tyskar, och ett viktigt uppdrag efter förlusten av tyska kolonier i Afrika efter första världskriget.
En del av resorna gjorde Niethammer i sällskap med Hans Kummerlöwe, som var några år äldre och redan ett etablerat namn i ornitologkretsar. Kummerlöwe var också övertygad nazist, partimedlem redan 1925, och sedermera djupt engagerad i nazifieringen av museerna i Tyskland och Österrike. Deras vänskap kom att vara livet ut.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ingenting tyder på att vare sig Günther eller någon annan inom familjen hade något som helst att invända mot den nazistiska politiken, upphävandet av demokratin, förtrycket och antisemitismen eller mot annekteringen av Österrike och Sudetlandet. Med det sistnämnda var det snarare tvärtom: Günther Niethammer hade varit där på en forskningsresa och hyllade begeistrat den genuint tyska anda som rådde där.
I september 1939 anföll Tyskland Polen och andra världskriget tog sin början. Günthers två äldre bröder deltog i striderna (den äldste stannade hemma och skötte företaget, också det en vital uppgift för krigsekonomin). Günther, som ansökt om att bli antagen i armén, fick till sin stora förtvivlan avslag, utan att det tydligt framkom vad orsaken var.
Större framgångar hade han inom den akademiska sfären. Efter att ha publicerat en lång rad uppmärksammade artiklar i vetenskapliga tidskrifter, blev han ett uppskattat namn i ornitologiska och zoologiska kretsar. Han umgicks på vänskaplig fot med personer som Konrad Lorenz, och hans mentor och beskyddare var ingen mindre än Erwin Stresemann, känd som den tyska ornitologins ”påve”, ursprungligen antinazist, men snart fascinerad av systemets effektivitet och alla militära segrar. Niethammer utsågs till chef för fågelavdelningen vid Naturhistoriska museet i Wien, och fick det prestigefyllda uppdraget att vara redaktör för en handbok i flera band över tyska fåglar.
De tyska framgångarna i kriget fortsatte på flera fronter, Danmark, Norge och Frankrike kapitulerade. Till sist fick också Günther Niethammer sin efterlängtade inkallelseorder, dock inte till armén som han hoppats på, utan till Waffen-SS. Han placerades i oktober 1940 som vakt vid koncentrationslägret Auschwitz.
Till en början vantrivdes han med att bevaka dessa ”tunga förbrytare”, som han kallade dem, och inte heller var han vidare förtjust i sina kamrater eller i den hierarkiskt detaljstyrda disciplinen. Men snart vände det och hans situation förbättrades avsevärt. Det är oklart hur Niethammer trots sin relativt låga grad kunde avancera till lägrets elit och på vilket sätt han blev bekant med kommendanten Höss och vann dennes förtroende. Men faktum är att han fick i uppdrag att skapa ett naturreservat i anslutning till lägret, och dessutom en obegränsad licens för jakt på fågel, något som annars var tillåtet endast för Höss och hans prominenta gäster.
Klicka på bilden för att se filmens trailer
Kan något verka mer absurt än ett naturreservat i Auschwitz? Inte mindre bisarrt var det museum som skapades i lägret – ett slags kuriosakabinett – och som tack vare Niethammer begåvades med en ornitologisk avdelning. Niethammer tog dessa sina nya uppgifter på verkligt allvar och skickade mängder av fåglar som han skjutit till olika naturhistoriska museer i Tyskland och Österrike. Han förde noggranna anteckningar om sin verksamhet, och publicerade så småningom en vetenskaplig artikel om ankor i Auschwitztrakten.
Så medan mördarmaskinen accelererade och Förintelsen tog fart på allvar, då gaskammare och krematorier arbetade för högtryck, gifter från massgravar sipprade ut i naturen, stanken av bränt kött lade sig som ett lock över området, ägnade sig Günther Niethammer åt jakt och ornitologiska studier. Koncentrations- och förintelselägret Auschwitz, där över en miljon människor mördades, som en plats för vetenskapliga ornitologiska studier – kan man tänka sig en större vetenskapsskandal?
I oktober 1942 förflyttades Niethammer till lägret i Dachau och under de senare, återstående krigsåren – med undantag för en kortare tid då han äntligen fick tjänstgöra som soldat i ett infanteriregemente – ägnade han sig åt att upptäcka nya fågelarter i Tyskland och på Balkan och åt att studera giftiga ormar i Grekland för att senare kunna framställa ett nytt serum. Tillbaka i Polen utvecklade han nya jordbruksmetoder åt ett Tyskland som då var på reträtt med en allt svårare försörjningssituation.
Efter att ha gömt sig i Hessen efter kapitulationen överlämnade han sig våren 1946 till de brittiska ockupationsstyrkorna. Britterna lät sig dock inte imponeras utan utlämnade Günther Niethammer till Polen, där han tillsammans med flera andra av manskapet från lägret i Auschwitz ställdes inför rätta. I likhet med alla de andra mindes Niethammer nu ingenting. Han förnekade allt, hade inte sett, inte hört något, enbart varit en enkel vakt som lytt order.
Men Polen hade redan sommaren 1944 antagit en lag som gjorde själva medlemskapet i NSDAP, SS, SD och Gestapo brottsligt. Flera dödsdomar avkunnades medan Niethammer – trots ett starkt stöd hemifrån, framför allt från vetenskapskretsar – dömdes till åtta års fängelse. Hans polska advokat (det hölls hårt på rättsstatens principer!) överklagade och anförde en rad förmildrande omständigheter. Domen ändrades till tre års fängelse, och i november 1949 blev Günther Niethammer en fri man och kunde återvända till det dåvarande Västtyskland.
Han var där noga med att dölja sitt förflutna, att aldrig berätta att han suttit i fängelse utan att han varit ”internerad”. Han begärde också kompensation för förlorade tillhörigheter från Wien, trots att lägenheten där han och familjen bodde hade konfiskerats från judiska ägare. Den amnestilag som antogs 1957 gav honom en sådan rätt. Han återfick också möjligheten att undervisa på universitet och andra lärosäten. Familjen fann sig väl till rätta i Västtyskland, där Niethammer inte bara kunde fortsätta sin akademiska karriär, utan också kröna sin vetenskapliga bana med att väljas till ordförande i Tyska Ornitologsällskapet. Trots att flera yngre förmågor protesterade och krävde hans avgång, kunde han med stöd av sina äldre kollegor bli kvar kvar på sin post. Han avled 1974.
Günther Niethammer var en framstående ornitolog, men också en nazistisk medlöpare och förbrytare. Det handlade förvisso inte om några stora brott, men det var just människor som han, små kuggar med eller utan doktorsgrad, som fick det nazistiska dödsmaskineriet att fungera.
- Klicka här för att läsa Gregor Flakierski om överlevande barn efter Förintelsen