Tio år efter att den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross publicerade sin uppmärksammade bok om morden på judarna i det polska samhället Jedwabne (Grannarna) och fem år efter det att han publicerade sin nästan lika uppmärksammade bok ”Rädslan” som handlade om antisemitismen i efterkrigsårens Polen har nu Gross i samarbete med sin hustru Irena Grudzińska-Gross, också hon känd historiker, kommit med en ny bok som rört upp en ny och kanske än mer djupgående diskussion i Polen om förhållandet mellan polacker och judar under och strax efter andra världskriget.
Den nya boken som kommit ut ungefär samtidigt på engelska och polska bär titeln ”Gyllene skördar”; på engelska Golden harvest, på polska ”Złote żniva” med underrubriken ”om vad som hände i utkanterna av Förintelsen ”.
Utgångspunkten för boken är en bild som för några år sedan publicerades i Polens största dagstidning Gazeta Wyborcza och som förmodligen – någon säkerhet finns i detta fall inte vilket av Gross ständiga kritiker inom Polen tagits till intäkt för att försöka sopa bokens egentliga innehåll under mattan – föreställer en del av ortsbefolkningen från byarna i närheten av utrotningslägret Treblinka ett par år efter världskrigets slut.
De sitter uppradade som vid en bild tagen under skördetiden på fälten. De har yxor och spadar till hands. Framför dem ligger emellertid något makabert – benknotor och kranier från döda människor – som vittnar om att detta inte är någon vanlig skördebild.
Förmodligen föreställer bilden, det är åtminstone den information som Gazeta Wyborczas journalister erhöll när en av ortsbefolkningen överlämnade bilden till dem för några år sedan, gravplundrare uppe på kullarna vid utrotningslägret Treblinka där under femton månader, från juli 1942 till oktober 1943, 800.000 judar gasades ihjäl.
Den skulle enligt denna information vara tagen någon av de första åren efter kriget när polsk polis ingrep mot gravplundrarna. Även om bilden skulle vara tagen under andra omständigheter och till och med vid ett annat utrotningsläger, något Jan Tomasz Gross inte helt utesluter i sin bok, så ändrar detta i sak ingenting i det sorgliga drama som Jan Gross och Irena Grudzińska-Gross beskriver.
I sin bok ”Rädslan” (Fear) beskrev Jan T. Gross hur just rädslan för vad som skulle hända om sanningen uppdagades om vad som hänt under kriget – och framför allt då det polska övertagandet av de judiska egendomarna – var en av orsakerna till den antisemitism som brusade upp i Polen efter kriget och som på ett par ställen till och med ledde till pogromer mot den lilla kvarvarande judiska skaran.
I Gyllene skördar går han först tillbaka till krigsåren och beskriver hur detta systematiska övertagande av såväl lös som fast egendom från den judiska befolkningen ägde rum på den polska landsbygden; i byarna och i de mindre städerna. Han beskriver också hur delar av den lokala polska befolkningen i de små samhällena i utkanten av Treblinka levde i ett slags ohelig och skamlös symbios med bödlarna inne i lägren.
I detta kommer Gross egentligen inte med något nytt och det bör kanske påpekas att han ej heller själv hävdar att han är en banbrytande forskare. Liksom i sina tidigare böcker, också den om morden i Jedwabne, grundar sig Gross på tidigare av forskare känt material samt på andra historikers mera djupgående forskning.
I den offentliga debatten i Polen om förhållandet mellan judar och polacker – en debatt som tog ett ordentligt avstamp i slutet av 1980-talet när Jan Błonski i den liberala katolska veckotidningen Tygodnik Powszechny publicerade en essä under titeln ”Stackars polacker som tittar på ghettot” – är Gross emellertid den person som ställer frågorna på sin spets. Han är publicisten som med sina böcker provocerar till ny och fördjupad offentlig diskussion i denna så ofta infekterade offentliga debatt.
Debatten om förhållandet till Förintelsen är svårare i Polen än den en gång var (är) i länder som Tyskland eller Österrike av det skälet att polackerna själva (också) var offer för Hitlers politik. Den fråga som nu ställs är om offren samtidigt som de var just offer för nazisternas politik också var inte bara medlöpare till morden på judarna utan själva också bödlar.
Det svar som Jan Tomasz Gross och Irena Grudzińska-Gross ger i den nya boken är ett otvetydigt ja och det handlar denna gång inte om ett enstaka fall som i boken om Jedwabne och de där kringliggande samhällena.
”Stölden av de judiska egendomarna och morden på judarna är två handlingar som är nära förbundna med varandra”, skriver Gross som också är noggrann med att påpeka att detta inte var ett fenomen begränsat till Polen.
Fenomenet var mera omfattande i Polen enbart av den anledningen att den judiska befolkningen där var större än i något annat europeiskt land: hur många av de sex miljoner judar som under kriget förintades i hela det ockuperade Europa blev mördade av den ”lokala” befolkningen?, frågar Gross, och konstaterar att historikerna idag uppskattar antalet till runt en och halv miljon människor.
Inom Polens gränser från 1939 uppskattar Gross att flera hundra tusen judar utlämnades eller mördades av representanter för den lokala befolkningen. Den bild som han ger av verkligheten på den polska landsbygden står därmed i skarp kontrast till den under ett halvt århundrade förhärskande bilden i Polen om ett folk som led med den judiska befolkningen men föga kunde göra för att hjälpa sina judiska bröder då Nazityskland för sådan hjälp kunde utmäta dödsstraff för den hjälpande polacken.
Självfallet förnekar Gross inte hjältemodet hos de polacker som mot betalning eller utan ersättning och med risk för sina liv räddade livet på judar. Dessa historier är väl kända och säkert värda att upprepas. Väl kända och utforskade och självfallet värda att uppmärksammas är också de över sju hundra polacker som på grund av att de gömt en eller flera judar i sina hem blev avrättade.
Gross tittar i denna bok på den andra sidan av medaljen och hävdar att orsaken till att dessa polacker, tillsammans med de judar de valt att hjälpa, blev avrättade, ofta var att de blivit angivna av sina egna polska grannar. Han beskriver också hur polacker, speciellt under den fas av Förintelsen som Hitlertyskland själv benämnde ”Judenjagd”, där syftet var att i städerna såväl som på landsbygden leta upp överlevande judar och judar som flytt ut i skogen eller fått ett gömsle hos någon polack, aktivt deltog i denna tyska aktion.
Det var den tyska ockupationsmakten och den tyska nazismen som iscensatte Förintelsen och som bär ansvaret därför. Av den anledningen har Gross bok en undertitel som anger att den handlar om det som hände i ”utkanten” av denna organiserade Förintelse. Ordet ”utkant” behöver därmed inte förstås rent rumsligt: denna ”utkant”, skriver Gross, låg också mitt i den judiska upplevelsen av Förintelsen, det var en ”utkant” som var central för den som försökte överleva. I denna ”utkant” fanns den flyende judens enda chans till överlevnad. Oftast blev han djupt besviken på sin polske granne och medbroder.
Den balansräkning som paret Gross sammanställer för Polens historia är ny och sorgligt uppslitande. Därför är också den nya debatten redan där: en ny offentlig diskussion där antalet judar som mördades under och strax efter kriget av polska medborgare inte längre räknas i några tusental utan i hundratusental. I den diskussionen står de långt ifrån ensamma.
Situationen idag i Polen är på denna punkt annorlunda än för tio år sedan när Gross publicerade sin bok om Jedwabne. Idag finns sedan flera år tillbaka en mycket gedigen historisk forskning på det område där han sätter ned sin eldgaffel för att röra om i debatten.
Ungefär samtidigt som Gross publicerade sin senaste bok låg två böcker på de polska bokhandelsdiskarna som båda utifrån en grundlig källforskning beskriver den lokala polska befolkningens deltagande i morden på sina judiska grannar på den polska landsbygden. Den ena boken är skriven Jan Grabowski och bär titeln ”JUGENJAGD – Polowanie na Żydów 1942 – 1945. Studium dziejów pewnego powiatu” ( JUDENJAGD – jakten på Judar 1942- 1945. En studie över händelserna i en storkommun).
Den andra boken är skriven av Barbara Engelking och bär titeln ”Jest taki piękny słoneczny dzień…Losy Żydów szukający ratunku na wsi polskiej 1942-1945 (Det är en så vacker och solig dag … Ödet för Judar som sökte sin räddning på den polska landsbygden 1942 – 1945).
Båda dessa böcker är utgivna av Polish Center for Holocaust Research som också sedan sex år tillbaka publicerar en utmärkt årsbok med studier och material om Förintelsen (Zagłada Żydów). Det är denna nya polska forskning som utgör den fasta grunden också för Gyllene skördar.
Jan Grabowski har i den forskning vars rön han presenterar i sin bok om Judenjagd gått igenom ett vittomfattande mål från storkommunen Dąbrowa Tarnowska i sydöstra delen av nuvarande Polen. Han källor är vittnesmål nedtecknade strax efter kriget av överlevande judar, material som till stor del finns i Judiska Historiska Muséets arkiv i Warszawa och har så gjort ända sedan 1946, tyskt arkivmaterial och dokument från rättegångar strax efter kriget.
Han redogör noggrant för hur såväl polacker, enskilda och organisationer som exempelvis den polska polisen (Polska Policja Granatowa), systematiskt deltog i jakten och mördandet. Av sammanlagt 239 dokumenterade mord på judar utfördes sju av det tyska gendarmeriet på egen hand, dvs i enbart sju av fallen har tyskarna själva letat upp och tagit livet av judar som gömt sig. I 84 fall har judarna utlämnats till tyskarna av den lokala befolkningen. I sex av fallen har polska bönder på egen hand mördat judar, ibland sådana som de först hållit gömda och därför erhållit ersättning i form av pengar eller värdesaker. I elva av fallen har morden utförts av den polska polisen på egen hand och i 82 av fallen har morden verkställts av tyska gendarmeriet efter det att den polska polisen letat upp judarna och överlämnat dem till tyskarna.
”Det råder inget tvivel om”, skriver Jan Grabowski, ”att den allt överväldigande delen av de judar som försökte hålla sig gömda blev upptäckta och mördade på grund av förräderi” och han kan bara konstatera ”att mörda judar var för den polska polisen (Polska Policja Granatowa) i Tarnów- distriktet en vardagssak”.
Barbara Engelking redovisar i sin bok resultaten från arkivforskning som berör delar av landsbygden i det tyska Generalgouvernementet för de besatta polska provinserna, dvs ett område av Polen som innefattade huvudstaden Warszawa, Lublin i öster och Kraków i söder.
Barbara Engelkings bok är den första som publiceras i ett större projekt som berör hela detta område och hon har i sin forskning, förutom material från ett antal rättegångar efter kriget, gått igenom 473 judiska berättelser nedtecknade omedelbart efter kriget. Det bör påpekas att av dessa befinner sig 391 i Judiska Historiska Institutets arkiv i Warszawa och har så gjort alltsedan 1945/46.
Liksom Jan Grabowski går Barbara Engelking systematiskt igenom sitt material och redovisar hur den polska landsbygdsbefolkningen aktiv deltog i Förintelsen genom att lämna ut judarna till tyskarna eller själva utföra avrättningar. I de drygt femhundra fall som Barbara Engelking undersökt har minst 1.599 judar utlämnats för avrättning till tyskarna och 1.015 avrättats på plats av polska medborgare.
Såväl Jan Grabowskis som Barbara Engelkings bok utgör en skrämmande läsning med sina makabra beskrivningar av hur judar som först omhändertagits av nära polska bekanta sedan antingen utlämnats eller avrättats och Barbara Enkelking närmar sig flera gånger i sin strikt akademiska text frågan om hur denna ofattbara ondska skall förstås eller förklaras. Något svar finner hon ej, utan kan bara konstatera att ”efter avslutat arbete återstår fler frågor än de svar hon givit”.
Med publiceringen av Jan Tomasz Gross provokativa essä, de senaste historiska undersökningarna liksom hela det forskningsprojekt som initierats av det polska Center for Holocaust Research, har troligen en ny och intensifierad debatt inletts i Polen om hur andra världskriget och Nazitysklands Förintelse av judarna i Europa påverkade förhållandet mellan judar och polacker i Polen.
Peter Johnsson