Enheduanna, prinsessa och prästinna 
Världens första författare

Danske Sophus Helle, som tidigare nyöversatt Gilgamesheposet till danska, har nu i boken Enheduana, The Complete Poems of the World’s First Author till engelska översatt det som finns att översätta av Enheduanna, en kungadotter – och överprästinna åt månguden Nanna – som levde i staden Ur i Mesopotamien 2285 – 2250 f.Kr. och som därmed är den första författaren i världslitteraturen, som man känner namnet på.

 

Allt började i Grekland. Så har vi tänkt i århundraden när vi har funderat på tänkandets och litteraturens historia. När jag 2022 försökte mig på att skriva Lyrikens historia var det självklart att jag skulle börja med Sapfo. Men nu har det dykt upp en stark konkurrent: Enheduanna.

Så hette en mesopotamisk kungadotter som levde runt 2300 år f. Kr. i staden Ur. Hon var prästinna i ett viktigt tempel som låg ungefär där det nu ligger ett amerikanskt flygfält i ett hörn av Irak. Hon skrev dikter på sumeriska – dvs man vet inte om hon skrev, men dikter i hennes namn nedtecknades på lertavlor några hundra år senare då sumeriskan var bortglömd. Dikterna blev ändå underlag för undervisning och diskussion i den babyloniska kulturen.

Efter ytterligare några hundra år försvann också den kulturen och med den lertavlorna. Det dröjde till 1920-talet då engelska grävare hittade de skärvor som kunde pusslas ihop till tavlor med Enheduannas dikter. Efter ytterligare några årtionden kunde man tyda kilskriften och den viktigaste dikten , ”Inannas upphöjelse”, översattes första gången 1968. På 1990-talet fick den inleda en antologi med kvinnliga poeter och Enheduanna började bli ett namn bland feminister, också på svenska.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

De inledande sidorna i Hundra skrivande kvinnor I, av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström från 1995, ägnas Enheduanna, inklusive översättningar (från engelskan) av några fragment. Man har också funnit en fragmentariskt bevarad ”Hymn till Inanna” samt 42 ”Tempelhymner”, också dessa fragmentariska – de gavs ut av den svenska assyriologen Åke W. Sjöberg 1969.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Jag har dessa uppgifter från en nyligen utkommen bok av Sophus Helle, Enheduana, The Complete Poems of the World’s First Author (2023). Helle, som är en ung dansk forskare verksam i USA, har, som titeln visar, översatt det som finns att översätta och driver dessutom en tes som kullkastar den inrotade föreställningen om Grekland som alltings begynnelse: Enheduanna var den första kända författaren i världshistorien, ”idén om författarskap inleds av en kvinna.”

Nu går det förstås inte att veta om hennes dikter verkligen var skrivna av henne själv eller av en eller flera babyloniska lärde, Helle lutar åt båda och finner en nyckel i slutraderna i den sista av Tempelhymnerna (Jag kan förstås inte sumeriska så jag återger dem efter Helles engelska översättning):

”Tavlan vävdes av Enheduanna.
Min kung! Någonting har fötts som inte tidigare fötts.”

Märkliga rader på flera sätt: dels för att poeten pekar på sig själv med sitt namn. Dels för att hon använder metaforerna ”väva” och ”föda” när hon beskriver det hon gjort. Både väven och födandet blir ju vanliga ord när moderna poeter ska beskriva sin verksamhet – ”väv” går dessutom tillbaka på latinets ”textus”, därmed ”text”. Enheduanna blir märkvärdigt modern!

Men ändå inte. Den babyloniska synen på en ”författare” var förstås inte densamma som vår,  men så är också den moderna uppfattningen om poeten som skapar ur sig själv eller ur tomma intet bara några hundra år gammal. Tidigare såg man författarskap – skriver Helle – som att ”ta sig an en redan existerande berättelse, text eller tradition och göra någonting nytt därav. Författarskap uppfattades som att väva in gamla trådar i nya textiler”.

Enheduannas författarskap kan ses som ett kollektivt åtagande med flera stationer på vägen: först prästinnan som sjöng sina dikter och därefter – några hundra år senare – babylonierna, som ristade in dikterna på lertavlor. Enheduanna var då redan en legend och legender kan man ju hantera på många sätt. Därefter så ett jättekliv fram till den moderna filologin, där man mödosamt försöker rekonstruera någonting ursprungligt. Dessutom kan man tänka sig flera senare moderna stationer: feminister som i Enheduanna hittar en ur-moder och lyrikhistoriker (som jag) som upplever att historien vidgas i tid och miljö. Författarskap är, kort sagt, inte bara en individuell utan också en både kollektiv och tidsbunden angelägenhet. Under en inte alltför avlägsen period i litteraturvetenskapen kallades en sådan syn på författare och verk för ”receptionsestetik”.

Med detta sagt insisterar Helle likväl på att Enheduanna är först: med henne ”uppfinns idén om författarskap”. Inte minst beror det på att hon skriver in sig själv i sin dikt och att hon skriver om diktens tillkomst, inte bara i slutraden till den sista Tempelhymnen utan också i den bäst bevarade dikten, den 154 versrader långa hymnen ”Inannas upphöjelse”. Helle översätter till ”The Exaltation of Inana” (läs den i en kommenterad översättning till engelska här) men upplyser också att titeln är modern och att den borde heta ”Drottning av allt me” – me som en svåröversatt term som signalerar makt och egendom.

Nattens drottning, cirka 1792-1750 f.Kr. en möjlig avbildning av Inanna/Ishtar. Därunder INANA i kilskrift och till höger ett lejon, ofta symbol för Ishtar, här från den berömda Ishtarporten som finns att se i restaurerad form i Pergamonmuseet i Berlin

Dikten har en handling: en manlig konkurrent har berövat prästinnan Enheduanna hennes tempel – man anar avlägsna politiska strider. Allfadern Nanna verkar inte vilja hjälpa henne så Enheduanna vänder sig till Nannas dotter, mångudinnan Inanna, och vädjar om hennes ingripande. Enheduanna ”upphöjer” därmed Inanna över andra – manliga – gudar och diktens första 60 rader är en hyllning till Inanna och hennes makt, inklusive hennes våldsamhet och oförutsägbarhet.

Inanna, som också går under namnet Ishtar, är här något av en destruktiv princip: hon är den som bryter alla regler, som styr över krig, sex, förändring, förstörelse, som gör man till kvinna och kvinna till man. Inanna signalerar någonting som inte känns främmande i dag: att världen styrs av förändring, konflikt, kaos, motsägelse. ”Du stormar fram som en uroxe” skriver/sjunger Enheduanna i en av diktens första 60 rader, där hon ägnar Inanna sin uppvaktning och hyllning. Men hon glömmer inte sig själv: ”Jag är Enheduanna, jag är den främsta prästinnan” – men nu har ordet tagits ifrån mig, ”min honungsmun fylls av fradga, mina blidkande ord blir till aska”. Helle konstaterar att den första kända dikten i världslitteraturen som handlar om diktaren själv också handlar om hur orden sviker.

Dessa klagande eller vädjande ord leder emellertid till räddning. Inanna kommer verkligen till hennes hjälp och i diktens sista tio rader vänds Enheduannas tilltal och bön till en dikt om Enheduanna: vi läser att också ”Nanna upphöjde henne” och att templet återigen ”välkomnade” henne. Därmed avslutas en mäktig dikt där man anar en både politisk och kosmisk strid där manliga och kvinnliga principer står på spel.

Helle har tidigare översatt det babyloniska eposet Gilgamesh till både danska och engelska. I den nya boken profilerar han Enheduannas dikter mot Gilgamesh. Eposet är en kollektiv skapelse där många sångare har bidragit medan Enheduanna är en diktare med individualitet,  hon är författare. Och medan mannen i Gilgamesh tar hand om makt och krig så får kvinnan stå till tjänst med sex och omsorg. I hymnen är detta omkastat: mångudinnan Inanna är den som bryter igenom könsbestämda gränser, hon är ”det gudomliga förkroppsligandet av det omstörtande. Hon överträder de regler som gäller alla andra och genom denna överträdelse gör hon reglerna synliga.” Helle vill visa att vi med hymnen ”Inannas upphöjelse” inte bara möter den första författaren. Vi får också en aning om möjligheten av en annan maktordning.

Detalj från Disk of Enheduanna (Wikimedia commons)

Enheduannas dikter kallas hymner. Hymnens uppgift, skriver Helle, är inte att beskriva världen ”utan att förändra den genom att åkalla gudarna och vädja om deras hjälp.” I den litteraturhistoria jag en gång fick lära mig, är det Pindaros som står för hymnens första stora manifestation i världslitteraturen med hans magnifika åkallande av gudar och hjältar och olympia-segrare i Grekland – men Endehuana föregår således både Sapfo och Pindaros med sådär 1800 år. Vidgar man blicken från det västerländska till det asiatiska så vidgar man således perspektiven och den historiska tiden.

Med detta sagt slås jag ändå av intressanta likheter mellan Enheduanna och grekerna, åtminstone Sapfo. Inte bara är bådas texter fragmentariskt bevarade – Enheduannas faktiskt bättre än Sapfos – och bekanta för oss genom senare nedteckningar, utan också när det gäller innehållet. När Endehuanna klagar i ”Inannas upphöjelse” över att orden sviker, att ”min honungsmun fylls av fradga”, är det lätt att associera till Sapfos mest berömda fragment, nr 31, där hon klagar över att ”rösten går förlorad ”, att ”tungan vägrar lyda” vid åsynen av ”din blick”. Och det bäst bevarade Sapfofragmentet, nr 1, har det gemensamt med ”Inannas upphöjelse” att Sapfo nämner sig själv vid namn som diktens jag – och att hon vänder sig direkt till Afrodite i något som liknar en gudsuppenbarelse, en epifani, som ska göra diktaren, Sapfo, till gudinnans ”syster i striden” (som det står i diktens slutrad).

Jag antog, när jag skrev om Sapfo-dikten, att den ”hade en rituell roll vid något kultiskt tillfälle”. Detsamma gäller förstås ”Inannas upphöjelse”. Också i den dikten uppenbarar poeten gudinnan i en epifani som lyfter diktaren, Enheduanna, från hennes stumma förnedring och gör henne till ett slags ”syster”. Den rituella karaktären har på intet vis hindrat moderna läsare att uppfatta Sapfo som en ”samtida” och rader av kvinnliga poeter har hyllat henne som en ”syster i striden”. Dags nu att upptäcka en annan samtida ”syster”, bara 4300 år borta.

Enheduanna är förbluffande avlägsen och samtida. Att läsa henne stärker den misstanke jag fick i och med det lyrikhistoriska arbetet, att lyriken är en del av människans civilisation i den meningen att lyrik finns i alla kända kulturer. När man utnämner Enheduanna till den första författaren begränsar man författarskap till den skrivna kulturen. I de flesta tidiga kulturer var lyriken förstås muntlig och är därmed borta för oss. Men all den lyrik som bevarats – på lertavlor, papyrus, i handskrift och på boksidor och i dagens moln – är i gengäld samtida i den meningen att den bidrar till något som liknar ett gemensamt projekt. Eller kanske ett delprojekt i det stora projektet människa.

 

  • Klicka här för att läsa John Swedenmark om Sophus Helles ”knäfallande vackra nyöversättning” av Gilgamasheposet och om en uppsättning av eposet på Glyptoteket
  • Klicka här för att läsa Stina Barchan om tre engelska omdiktningar av ett annat av våra äldsta verk, Iliaden, där författarna lyfter fram de många annars bortglömda döda liksom de båda kvinnorna Chryseis och Briseis
  • Sophus Helle presenterar här själv sin bok och läser också delar av den engelska översättningen

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).