Myten om Atlantis, staden som för 9000 år sedan först blomstrade och sedan gick under, sjönk i havet och försvann, har under de 2300 år som gått sedan Platons skrev sina dialoger givits oändligt många tolkningar. Många har tagit myten för sann och letat efter den sjunkna staden och i nationalistisk stormaktsyra gjorde Olof Rudbeck en gång myten till en berättelse om Sverige. Jan Stolpe berättar om det mytiska riket vars imperiedrömmar blev dess öde.
 
Berättelsen om Atlantis är en av Platons mest kända myter. Atlantis ska ha legat väster om Gibraltar, ute i Atlanten, och när riket gick under och sjönk i havet slammades farvattnen utanför de europeiska och nordafrikanska kusterna igen av dy så att vattnen där inte blev segelbara.
Historien om Atlantis berättas i två olika dialoger av Platon, Timaios och Kritias, som hänger nära samman. När Timaios börjar sitter Sokrates och samtalar med tre andra män. Det är andra dagen som de umgås, dagen innan har Sokrates skissat på en framtida idealstat där grunddragen stämmer väl med vad Platon tidigare har sagt om ett tänkt föredömligt samhälle i dialogen Staten.
Nu ber Sokrates sina vänner att fortsätta på den inslagna vägen och berätta för honom hur en sådan stat kan te sig in action, i en verklig konflikt. En av de tre, Kritias, nappar och berättar om hur hans farfar en gång mötte den legendariske grekiske statsmannen och diktaren Solon, som levde i början av 500-talet fvt. Solon berättade då för Kritias farfar att han en gång hade varit i Egypten och där träffat personer som hade skriftliga uppteckningar om ett forntida Athen – ett Athen som vid Solons besök ska ha varit niotusen år gammalt och som i mycket tycks ha motsvarat den idealbild som Sokrates har tecknat.
Detta urgamla Athen har enligt Solons referat en kärna bestående av en akropol som är oerhört mycket större än dagens Akropolis och som är väl befäst, grönskande och frodig; där finns en källa som ständigt förser befolkningen med friskt vatten. Bakom akropolens befästningar lever en krigarklass helt för sig själv på samma sätt som väktarklassen lever i Platons Staten. Deras enda uppgift är att upprätthålla ordning och försvara riket.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vid sluttningarnas fot lever flitiga och skötsamma arbetare, hantverkare och bönder som odlar den bördiga jorden, och eftersom människorna i denna dygdiga statsbildning ”var sådana att de hela tiden styrde sitt eget land och övriga Grekland på samma rättrådiga sätt blev de berömda i hela Europa och Asien för sin fysiska skönhet och sin allsidiga själsliga duglighet”, som det står i Timaios.
Det råder fullkomlig sämja i detta land, vilket förklaras med hur det har uppkommit: två gudar, Athena och Hefaistos, har i fullständig endräkt grundat denna forntida stad – i radikal motsats till det reellt existerande antika Athen, där grundarmyten ju vet att berätta att Poseidon och Athena strider med varandra om inflytandet över området – en kamp som fanns gestaltad i Parthenontemplets ena gavelfält på Akropolis.

Framför allt är detta mytiska Athen ett inåtvänt land, en sluten och självförsörjande landmakt som inte expanderar och inte ger sig ut på erövringar över haven. Någon flotta finns inte. Allt i motsats till Athen på Platons tid, som ju var en expansiv sjömakt, helt beroende av spannmålsimport från andra delar av den grekiska världen.
Sokrates ville se sin idealstat invecklad i konflikt, och nu får han höra av Kritias att det väldiga öriket Atlantis ute i Atlanten för niotusen år sedan samlade alla sina resurser och gav sig in på ett anfall mot Athen och det övriga Grekland, och att det var då som den athenska staten
visade sin makt för alla människor och fick den att lysa i sin duglighet och kraft, för den överträffade alla i själsstyrka och krigiska konster. Först stod den i spetsen för grekerna, sedan nödgades den stå ensam då övriga greker föll av; den mötte de yttersta faror, besegrade angriparna, reste ett segertecken och såg till att de som ännu inte hade förslavats undslapp detta öde. (…) Men sedan inträffade våldsamma jordbävningar och översvämningar, på ett enda fasansfullt dygn uppslukades hela er [athenarnas] armé av jorden, och på samma sätt sjönk ön Atlantis i havet och försvann.
Detta lysande Athen utplånas alltså, och likaså Atlantis. Vad var nu Atlantis för ett rike? En mer utförlig beskrivning får vi i Platons följande dialog Kritias. Det är en kort dialog som slutar abrupt mitt i en sats.
Atlantis grundas av guden Poseidon, som befolkar ön med barn som han har avlat med en dödlig kvinna. I mitten finns ett platt berg som omges av fruktbar slättmark, men Poseidon modellerar om landskapet så att höjden i mitten omges av en bred kanal med havsvatten; utanför denna finns ytterligare ringar av jord och vatten så att ett system med tre koncentriska kanaler med land emellan till slut omger ett mäktigt centrum.
På berget i mitten finns det två källor, en med varmt och en med kallt vatten, och guden ”lät närande växter av alla slag växa upp ur jorden i betryggande mängd”. Poseidon avlar fem manliga tvillingpar som han uppfostrar till framtida ledare. När de växer upp får de var sin del av ön att styra över, alltså tio distrikt, och med tiden växer riket så att Atlantis härskare kommer att styra över flera andra öar och stora delar av Nordafrika och Sydeuropa.

Enorma rikedomar hopas, man utvinner dyrbara metaller genom gruvdrift, ön producerar alla träslag som snickare behöver och här odlas spannmål och frukter av alla tänkbara slag. Man bygger broar över de ringformade kanalerna, uppför ett gigantiskt palats och ett praktfullt Poseidontempel. Båda byggnaderna dignar av utsmyckningar och dyrbara metaller och stenar. Man bygger upp en jättelik flotta och en stor armé.
Men allt eftersom generationerna avlöser varandra uttunnas det gudomliga elementet i befolkningen och degenerationen tar fart:
Nu kunde de inte bära sin rikedom, de började vanhedra sig själva, och för den som hade ögon att se med var de fula att skåda eftersom de förlorade det skönaste av det verkligt ädla, men för dem som inte kunde se hur ett sant liv inriktat på lycka skulle se ut framstod de nu som allra vackrast och saligast fast de bara var uppfyllda av girighet och makt.
Detta dekadenta rike beseglar sitt öde genom att ge sig ut på erövrarstråt och utmana Athen. Och nu visar det ideala Athen som vi redan har beskrivit sin inneboende själsstyrka och kraft och ställer sig i spetsen för alla greker i ett försvarskrig. När övriga greker har fallit av och Athen ensamt håller ut besegrar man de urartade atlantiderna och befriar alla områden som fienden har kontrollerat. Och på ett enda dygn inträffar så katastrofen och athenarnas armé uppslukas av jorden och Atlantis försvinner i havet. Båda rikena upphör att existera.
Många har spekulerat om Atlantis existens. Mindre vanligt är det att man spekulerar om det förträffliga Athen som Platon beskriver i samma text. Naturligtvis har inget av dessa riken existerat över tolvtusen år före vår tideräkning. Ändå finns det folk som har dykt efter Atlantis.
Exakt vilka slutsatser som Platon själv ville dra av sin mytiska berättelse vet vi ju inte. Dialogen Kritias är som sagt bara ett fragment, och vi vet inte ens om författaren nånsin fullbordade verket eller om det bara blev en torso. Men en sak är väl rätt klar – och här följer jag nu den franske antikexperten Pierre Vidal-Naquets resonemang: Platon ställer ett idealt Athen – det forntida Athen i berättelsen – mot ett reellt existerande och samtida Athen så som han värderar det, alltså berättelsens Atlantis. Och när författaren beskriver detta Atlantis har har lånat drag, dels från det samtida Athen (indelningen i tio distrikt, den aggressiva flottan), dels från det samtida perserriket, som var vida berömt för sin överdådiga lyx.
Det är således fråga om en negativ utopi, där författaren målar upp en fördömande bild av sin egen hemstad, den imperialistiska och makthungriga sjömakten Athen efter perserkrigen, och ställer den mot ett tänkt ideal, som här inte förläggs till en drömd framtid utan till en längesen svunnen forntid.
Det är närmast svindlande vilket öde som Platons berättelse har genomgått under seklernas gång. I sin bok om Atlantismyten ger Vidal-Naquet en översikt över de spekulationer och drömmar som denna provokativa berättelse har gett upphov till – inklusive Olof Rudbecks försök att göra myten om det sjunkna riket till en berättelse om vårt eget land. Den dystra sanningen är nog rätt enkel. Något Atlantis har aldrig existerat. Vi kan sluta dyka. Det är därför ingen meningslös berättelse.
 
- Platons Timaios och Kritias finns i svensk översättning av Jan Stolpe i Platon, Skrifter, Bok 4, 2006.
- Pierre Vidal-Naquets bok Atlantide: Petite histoire d’un mythe platonicien (2005) finns i svensk översättning av Lars Nyberg: Atlantis – historien om en dröm (Agerings förlag, Malmö 2010).
 
- Klicka här för att läsa om perserkungen Xerxes misslyckade försök att vidga sitt imperium genom att invadera Athen via en pontonbro över Hellesponten
- Klicka här för att läsa om Orlando Figes The Story of Russia som tar upp Rysslands historia från Kievrus till Putin och kriget i Ukraina och den ryska ”identitetspolitiska sagan” om det ryska imperiet