Céline

porträtt

Louis-Ferdinand Céline

Av LENA KÅRELAND
För femtio år sedan avled den franske författaren Céline, vars egentliga namn var Louis-Ferdinand Destouches. Hans författarskap är ytterst särpräglat, och den bild av världen och tillvaron som träder fram i hans verk utmärks av främlingskap och nihilism. Språkligt och stilistiskt räknas han till det tjugonde århundradets främsta franska författare, som vid sidan av Camus och Sartre skildrat människolivets absurditet. Näst efter Proust hör han också till de franska 1900-talsförfattare som är mest översatt till andra språk,.

Céline föddes 1894 och växte upp under fattiga förhållanden. Han deltog i första världskriget, där han blev sårad och förklarades vara invalid till 75 %. Han återhämtade sig aldrig från krigets prövningar men fick möjlighet att på 1920-talet utbilda sig till läkare.

Kring Célines person har det uppstått en mängd myter, och man tar antingen avstånd från honom eller beundrar honom. Vilka starka känslor denne författare väcker har man märkt inte minst i år, då det franska kulturministeriet placerade honom bland de 500 författare som man vill uppmärksamma vid jubileer av skilda slag.

Beslutet väckte omedelbart debatt. Advokaten Serge Klarfeld, som vid ett antal rättegångar fört de deporterade judarnas talan, hävdade att det är mot all anständighet att hylla en person som gett uttryck för ett sådant hat mot judarna som Céline. På hans grav bör man lika litet som på general Pétains lägga några kransar. Klarfeld fick kulturministern att backa. Med hänvisning till Célines antisemitiska skriverier förklarades det olämpligt med statliga hedersbetygelser, ett beslut som även det föranledde protester.

Hur än åsikterna går isär kan man lätt konstatera att det skrivits åtskilligt om Céline i Frankrike denna vår. En rad böcker har kommit ut, och flera kulturtidskrifter har ägnat honom artiklar och kommentarer.

omslag

Klicka på omslaget för att komam till bokhandeln

En som intresserat sig mycket för Céline är den judiske författaren Emile Brami. Hans biografi från 2003 Céline à rebours föreligger nu i pocketutgåva.

Som titeln anger är boken upplagd så att Brami börjar med Célines död och begravning i juli 1961 och slutar med hans barndom och uppväxt. När Céline gick bort var han tämligen bortglömd, och det skrevs mycket litet om honom i tidningarna. De stora rubrikerna fick istället Hemingway som då nyss hade begått självmord. Bramis biografi är rik på citat ur Célines olika skrifter liksom ur hans korrespondens och ger en mycket levande blid av denne komplexe författares liv och verk.

Célines samlade verk ingår i Pléiade-serien, där också ett urval av hans korrespondens publicerades 2009. Man har dock i Pléiade-utgåvan uteslutit de böcker eller snarare pamfletter med våldsamma angrepp på judarna som Céline skrev på 1930-talet. Han medverkade även i en del tyskvänliga tidningar under andra världskriget och uttryckte öppet sitt stöd för det nazistiska Tyskland.

Då Céline när krigsslutet närmade sig insåg att hans liv var i fara, lämnade han Frankrike och kom så småningom till Danmark. År 1950 dömdes han till ett års fängelse och böter på 50 000 francs för samröre med fienden. Ett år senare benådades han och återvände till hemlandet, där han bosatte sig i Meudon utanför Paris.

omslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Célines böcker kan ses som ett slags krönikor om en katastroffylld värld, på väg att vittra sönder. Hans främsta verk anses vara debutromanen Voyage au bout de la nuit (på sv. Resa till världens ände), som utkom 1932 och bygger på minnen från första världskrigets fasor.

Den karakteriserades av en kritiker som ett av de mest ”outhärdliga skrik som människan någonsin har utstött”. Historien påminner i sin svartsyn om Schopenhauer. I berättelsens centrum finns Célines alterego, antihjälten Ferdinand Bardamu, som dels anser att människorna förslavar varandra, dels hävdar att kärleken är omöjlig såsom världen ser ut. Men egentligen är det själva språket som är bokens huvudperson, skulle man kunna säga. Kritiken var blandad och delvis oförstående.

I Célines andra roman Mort à credit (1936) skildras med ett veritabelt ursinne en svår barndom, kännetecknad av fattigdom och umbäranden. Kritikerna fann boken obscen och dömde ut den, något som Céline inte kunde glömma. Han såg sig som ett offer, ständigt utsatt för förföljelse. De separat utgivna romanerna D’un château l’autre (1957), Nord (1960) och den posthumt publicerade Rigodon (1969) hänger ihop i så måtto att Céline där är både huvudperson och berättare. Dessa tre böcker brukar benämnas Célines tyska trilogi.

Célines stil blev något av en litterär revolution när hans första romaner kom ut. Hans språk grundar sig på det muntliga talet och på slangen. Författaren iscensätter med språkets hjälp en långt driven lek med syntaxens regler och med ordens rytm och ljudvärde.

I sin burleska grovkornighet och i det lekfulla nyskapandet av ord och uttryck påminner hans språk om Rabelais’ prosa. Både beträffande stil och innehåll väcker Célines romaner känslor mer än de talar till förnuftet. I sin livshållning pendlar han mellan vanmakt och humor, våld och ömhet.

Han är en misantrop och pessimist utan tro på lycka eller möjligheter till framsteg för det mänskliga släktet. Hans skrifter röjer en stark fascination inför döden, en fascination där det även finns utrymme för ett makabert skratt. ”Döden bebor mig, och den får mig att skratta”, har han sagt.

______________

– Klicka här för att läsa Peter Landelius ”Céline går igen”

– Se en video med en intervju med Céline i samband med utgivningen av D’un château l’autre

Kommentera: