Vandraren
Om Michel Ekmans Lyckliga slut

I Dixikons serie om några finlandssvenska författare skriver Anders Björnsson här om kritikern, litteraturforskaren och essäisten Michel Ekmans senaste bok, Lyckliga slut, en samling lärda essäer blandade med självreflektioner, rik på iakttagelser och innebörder.

 

Michel Ekman står i sin nya bok stadigt på fyra ben: musiken, filmen, böckerna och familjehistorien. Han är en ledande finsk akademiker och intellektuell, med svenska som modersmål och ryska språket och kulturen i släktträdet. I sin läsning, sitt lyssnande och sitt seende tycks han attraheras i första hand av tyskt, franskt och, i det cineastiska, även japanskt.

Det som är nära är Helsingfors med omgivningar. Där finns platser, byggnader och naturområden, där han har levt och lever och som beskrivs i detalj, för att inte säga dissekeras. Men också den unge mannens färder ut i ett okänt Europa framkallar en sällsam närhet, på liknande sätt som kvällspromenader på sedan länge trampade stigar. Han skapar sig hemhörigheter.

Vandringstemat följer honom. Den spejande blicken liksom vibrerar i denna bok som kan karakteriseras som en minnesresa. Man förflyttar sig, genom snabba scenväxlingar, från en tid till en annan. Ekman beskriver, genom erfarenheter och tillbakablickar, en social mobilitet på det privata planet, en nedåtgående sådan. Där finns inte mera paradvåningar och tjänstefolk. Han landar lugnt i ett modernt välfärdsnu.

Han är en vänstersinnad människa, men ingalunda dogmatisk och trosviss, det är sådant som han tidigt övergav, utan lyssnande och just spejande.

Vandringstemat är centralt i denna samling av lärda essäer blandade med självreflektioner. Hans klangbotten är närmast impressionistisk, tilltalet jämlikt. Bokens viktigaste person är hustrun och arbetskamraten, Pia Ingström, a woman of letters in her own right.

Porträttet av mormodern, från ett annat tidevarv, blir ömsint och kärvänligt. Morföräldrarna flyttade under andra världskrigets bombningar av huvudstaden ut till en sommarbostad de ägde, just nordväst om Helsingfors, vid Bredvikens strand.

Den besökte författaren under de första åtta åren av sitt liv (1956–64). Där ”rådde en stämning av lätt förfall och avklingande”, skriver han. Man kommer, naturligt nog, att tänka på Körsbärsträdgården. Lyssna nu, det är som balsam för själen (ursäkta klyschan!):

”Inget av det här störde mig. Den tjechovska nedgångens andra pol var kärleken och omsorgen som utstrålade från min mormor när min syster och jag besökte henne. Lång och smal, klädd i lila klänning och vit solhatt promenerade hon med sprutkannan bland blomsterodlingarna. Ibland tog hon på sig en surrealistisk skyddsutrustning och gick till sina tre bikupor för att göra något obegripligt medan vi höll oss inomhus och tryckte näsan mot fönsterrutan.

Annars sköttes det praktiska av trotjänarinnan Anna som tillbringat sitt vuxna liv med min mormor som hon kallade ’rouva’ (frun) med ett tonfall av lika delar respekt och spefullhet, och av gårdskarlen Matschaloff från grannhuset, en av min morfars ryska emigrantskyddslingar. Min mormor hade ofta besök av sina bröder, åldriga män i vita sommarkostymer som satt på den gamla ångbåtsbryggan, rökande och talande ryska.”

Vandrandet, som inte är ett irrande, lika litet som vilandet nödvändigtvis är ett vegeterande, behöver inte leda framåt. Man kan anstränga sig för att undfly utan att komma ur fläcken, som Ekman noterar i anslutning till Franz Schuberts sångcykel Winterreise (1827).

Detta verk tillkom i ett Österrike, där rörelsefriheten och yttrandefriheten var ytterst begränsade. Man samlades i värdshusens skrymslen och duckade för polisspionerna. Mycket blev ofullbordat, oavslutat, också oförklarat. I en Schubertlied, Der Wanderer, säger poeten (med en referens till Petrarca), att han överallt är främling, i eget land. Och kanske handlar det lika mycket, som hos Gunnar Ekelöf, om att detta landet ”beter sig som hemma i mig”. Undergången är också den en resa.

Det blir man varse i Agnes Vardas film från 1985, Sans toit ni loi. Den ägnar Ekman en briljant analys. Här skildras en kvinna, som väljer att gå mot botten. Hon blir en tiggare, en luffare, en liftare. Luktar illa, är otacksam mot alla. Har inget mål för sin färd. Hon, Mona, vill ha avstånd, inte närhet. Hennes närmast nyliberala frihetsideal är asocialt, säger Ekman.

Hur många Mona ser man inte på stadens gator i stora städer som inte är så välordnade, som de en gång var? Jag har dem strax utanför mitt arbetsrum. De återkommer dag efter dag – innan de plötsligt är försvunna. De griper efter något men räcker inte till. Mona får ett påhugg hos en före detta universitetsfilosof, Sylvain, och hans familj. De har köpt en getfarm:

”Han ger Mona husrum och ett eget potatisland mot att hon ska hjälpa till i arbetet på gården. Hon tar emot erbjudandet men vägrar ändå arbeta. I en av filmens mest emblematiska scener ser vi henne sitta bakom ett fönster, passivt iakttagande sina värdar som stretar med de dagliga sysslorna. Innan Sylvain kastar ut henne förklarar han pedagogiskt vad det är för fel på hennes hållning: hennes frihetsideal är rent negativt och går ut på att vägra samröre med andra människor.”

Också Peter Handke, Nobelpristagaren, vandrar, möter andra, okända människor. Det är inte hans många resor i det sargade Jugoslavien under 1990-talet, som fängslar Ekman. Handke vill förstå världen, sammanhanget, i det lokala. Men hur ska han kunna göra det med sitt postmodernistiska perspektiv, där ingenting är viktigare än någonting annat?

Diktaren Johannes Bobrowski (1917–1965), en annan av Ekmans protagonister, född i Tilsit (numera Sovetsk), har inte den målsättningen. Han lever i periferier, under flera år i fångenskap (sovjetisk). Han rörde sig i Sarmatien, den stora landsträckan mellan Östersjön och Svarta havet, idag sönderstyckad av hat och krig. När jag själv for i detta landskap för några år sedan, var det med hans ord som jag mötte fåglarna och vattendragen och småstäderna där.

Michel Ekmans blick fångar mig i denna bok, så rik på iakttagelser och innebörder.

 

  • Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om finlandssvenska Tove Janssons Sommarboken, som i år fyller 50 år
  • Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg
  • Klicka här för att läsa Anders Björnsson om en resa i den tyskspråkige författaren Johannes Bobrowskis fotspår till Europas mitt
  • Hör Schuberts Der Wanderer här (med text på både tyska och engelska)

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).