Claude Monet - Le train dans la neige (Wiki Commons)

En vinterresa
Olivier Bellamy – Un hiver avec Schubert

Kan man tillbringa en sommar med Montaigne så varför inte en vinter med Schubert, resonerade Olivier Bellamy, författare och musikpresentatör på franska Radio classique, när han läst den franske litteraturvetaren Antoine Compagnons bok Un été avec Montaigne, nu i svensk översättning av Jan Stolpe. Detta framgår av förordet till boken Un hiver avec Schubert där Bellany samlat ett fyrtiotal korta texter – de sägs ha sett dagens ljus under ett antal mörka vinternätter – där ett kärleksfullt porträtt av den österrikiske 1800-talskompositören Franz Schubert träder fram. Boken bygger, förutom på läsning av brev och andra biografiska källor, på stor förtrogenhet med och livslång kärlek till Schuberts musik.

Den fyndiga boktiteln på rim har flera bottnar. Den anspelar förstås på Schuberts mästerverk, sångcykeln Vinterresan med dess tjugofyra lieder. “Vintern” är också en metafor för den underliggande depression och smärta som alltid ligger strax under ytan i Schuberts musik, men där samtidigt ett försonande och värmande leende ofta kan förnimmas precis som solglittret i det iskalla vinterlandskapet av Akseli Gallen-Kallela på bokens omslagsbild. Bellamy har haft Schubert vid sin sida allt sedan han som olycklig tonåring för första gången hörde den berömda ofullbordade symfonin i h-moll, som då uppenbarade sig för honom som ”en diamant som föll från en kolsvart (vinter) himmel.”

De olika kapitlen i Un hiver avec Schubert har fått namn som Smärtan, Vännerna, Favorittonarter, Schubert och Gud, Vinflaskan, Varför skrev han ingen konsert? Kan musiken tänka? Schubert och kvinnorna, Vad är musiken? m.fl. Texterna är ibland anekdotiska, ibland filosofiskt undersökande, alltid underhållande. De blir till olika fasetter av människan och kompositören Schubert och det tidiga artonhundratal i Wien, där han levde under sitt korta liv. Referenserna till fransk kultur och litteratur i allmänhet bidrar till en omisskännlig touche av fransk esprit. I en av texterna jämför han till exempel Schuberts talrika avvikelser från musikens huvudspår med romanförfattarens Marcel Proust vindlande berättande. I en stråkkvartett av Schubert kan Bellamy drabbas av samma nostalgiska känsla över en förlorad barndomslycka som när han lyssnar på Charles Trenets chanson ”Mes Jeunes Années”. Chanteusen Barbara liksom Georges Brassens sjunger också i Schuberts anda menar Bellamy.

Det är mysteriet Schubert som lockar Bellamy. Hur kunde Schubert komponera så ofantligt mycket under så kort tid och under så prekära yttre förhållanden? Vad ville han säga med sin musik? I en av texterna, Om det ofullbordade, jämför Bellamy Schuberts ofullbordade symfoni med Beethovens sista pianosonat, opus 111 i C-dur, också den i bara två satser. När Beethoven tillfrågades om orsaken till det lär han bara vresigt ha ropat: ”Jag hade inte tid att skriva någon tredje!”. Men han visste med sig att den sonaten redan var fullbordad, det fanns inget mer att tillägga. Schubert, som var mycket mindre medveten om sin egen förmåga, var enligt Bellamy osäker och kanske rentav ointresserad av en eventuell fortsättning av sin ”ofullbordade”. Så fanns det ju alltid något nytt att hitta på!

Olivier_Bellamy_hiver_avec_Schubert_dixikon.se

Schubert hade inte heller som Mozart all musik färdigkomponerad i huvudet redan innan han skrev ner den, utan han trevade sig ofta fram i blindo längs en mörk och ofta svårframkomlig väg. Ungefär som en katt som jagar en fjäril, eller som en forskare som trevar sig fram lite i blindo, un rechercheur, en sökare, skriver Bellamy. Då kan det vara lätt att hamna i en återvändsgränd – och allt är heller inte mästerverk som Schubert skrivit – men i bästa fall hamna på vägar som leder till oväntade och makalösa resultat.

Som med t.ex. Quartettsatz, en ”solitär diamant” i Schuberts produktion, egentligen en ”ofullbordad” stråkkvartett med bara en sats, eller hans sista tre pianosonater den s.k. ”gyllene trilogin”. Bellamy tillåter sig här en jämförelse mellan Schuberts spontana och lite äventyrliga konstnärliga skaparteknik med genier i konsthistorien som Monet och Michelangelo. De tvekade heller aldrig att ständigt skissa och improvisera, och de byggde i likhet med Schubert heller aldrig tydliga gränser mellan livet och konsten – livet blir aldrig fullbordat.

I kapitlet Vinterresan får läsaren vara med när Schubert gör den drabbande upptäckten av Wilhelm Müllers diktcykel med detta namn, hur han känner igen sig i de stundom så förtvivlade dikterna om övergivenhet och existentiell ensamhet. Samtidigt, när han börjar tonsätta dem, lyfter de honom från hans egen depression. Bellamy ser Schuberts mästerverk som ett självutlämnande vittnesbörd från en människa i djup livskris som inte har lång tid kvar att leva.

Vinterresan, som består av två stora cykler med vardera tolv lieder, fick ett njuggt mottagande av de dåtida lyssnarna, inte minst av Schuberts nära vänner. De förstod till en början inte alls storheten i hans helt nya och geniala sätt att tonsätta poesi för sång och piano. Schubert låter pianot för första gången i musikhistorien få en med sången jämställd roll och låter det ofta ange hela diktens karaktär med några korta melodiska eller rytmiska fraser. Schubert började komponera den andra samlingen efter han fått besked om Beethovens död, något som berörde honom djupt, och dödens närhet präglar i hög grad samlingen och når sin kulmen i dess sista ödsliga och hjärtskärande sång, där Schubert helt identifierar sig med positivhalarens, der Leiermann, enformiga gnissel. ”Verket hejdar sig på tröskeln till vansinnet,” citerar Bellany här musikhistorikern Albert Einstein. Trots svärtan i andra samlingen av Vinterresan så får den som förmår uthärda också glimtar av ljus, och Bellamy jämför den med en pjäs av Beckett. ”Schubert har här som kanske aldrig tidigare i sin musik blandat vansinne med ömhet, hopplöshet med skönhet.” Kanske Schubert här stämmer träff med sin egen död mindre än ett år senare?

Sista sången i Winterreise – Der Leiermann

Beethoven var Schuberts stora idol och musikaliska förebild, men med denne gigant vågade den tillbakadragna och ödmjuke Schubert aldrig stämma träff, trots att chansen var stor att de kunde stöta på varandra på gatan i den då förhållandevis lilla staden Wien. Bellamy berättar om Schuberts stora respekt för och beroende av Beethovens musik, och utvecklar idén om att Schubert vid sidan om sin nästan ”överdrivna ödmjukhet” medvetet och nästan högmodigt höll sig på sin kant, kanske för att behålla sin egenart och inte riskera att bli en epigon. Men den tjugosju år äldre mästaren var hans “professeur caché”, som bidrog till att Schubert vågade gripa sig an de stora formerna sonat, stråkkvartett och symfoni.

Bellamy gör också intressanta jämförelser mellan de båda mästarnas musikaliska stil. Han iakttar hur Beethoven bygger ”på höjden” och utvecklar ett och samma tema i det oändliga, medan Schubert ”breder ut sig” med sina utvidgningar och ständiga modulationer och växlingar mellan dur och moll. Han noterar också att när Beethoven var lika gammal som Schubert när denne dog, alltså bara 31 år, hade han inte kommit längre än till sin andra symfoni. Schubert ger sin hyllning till mästaren när han väljer tonarten C-dur för sin ”stora” symfoni, nummer 9, där han också citerar temat i Beethovens ”Ode till glädjen” i dennes nia . Här ger han vad Caesar tillhör utan att förlora sitt eget kungarike, menar Bellamy, och han är då inte längre rädd för att jämföras med giganten. Det sista musikstycke Schubert lyssnar på före sin död är Beethovens 14:e stråkkvartett.

De olika texterna i Un hiver avec Schubert spänner således över en mängd olika ämnen och är överlag mycket stimulerande läsning som också lockar till lyssnande. Där blandas ambitiösa men långt ifrån tyngande analyser av musiken med interiörer från hans påvra, men inspirerande yttre livsvillkor i en vänkrets med diktare och målare. Han hade aldrig något eget boende sedan han i olika omgångar måst lämna barndomshemmet (slängts ut därifrån?) utan var inneboende hos olika vänner. De tillhörde också dem som aktivt motsatte sig den nya auktoritära regimen efter Wienkongressen 1815 när Wien de facto blev en polisstat under Metternichs ledning. Schubert deltog i seminarier vid universitetet där liberala och progressiva idéer ventilerades. Han sjöng sina lieder i litterära och konstnärliga motståndsklubbar som snart förbjöds, och när lagar antogs som stoppade pressfriheten tonsatte Schubert Goethes dikt ”Prometheus”, där Olympens heliga eld lätt uppfattades som frihetssymbol. Hur Schubert utmanade polisstatens censur och med sitt musikaliska geni medverkade till en vackrare värld i en tid där mörkermännen härskade kan man läsa om i kapitlet Lite om politik.

Impromptu handlar inledningsvis om hur Bellamy själv brottats med att vid pianot hitta lättheten och briljansen i op 90 nr 4. Det är han inte ensam om! Han kommer på att mittpartiet med sin sublima melodi inte är fullt lika svår, och när det övergår i dur associerar han till en känsloladdad scen i den franska filmen Två dagar en natt av bröderna Dardenne ,och sedan fortsätter han med en detaljerad beskrivning av de otroliga, oväntade modulationerna i detta gastkramande impromptu, vilka bidrar till oupphörlig stegring av känsloläget. ”Både huvud och hjärta i brand”, skulle Barbara här ha sjungit! Slutligen pekar Bellamy på de åtta insmugna takterna med trioler i pianissimo, ”en diamant som passerar, som tillåts falla till marken, efter att oförtröttligt ha finslipats.” Så följer en lakonisk information: Detta mästerverk skrev Schubert när han höll på att dö av svält.

I Un hiver avec Schubert söker sig Olivier Bellamy fram längs Schuberts levnadsförhållanden och enorma produktion och skissar på ett porträtt av en mästare i vars musik smärtan nästan alltid är närvarande men musiken aldrig upphör att vara leende. Kanske vill den visa oss att det är möjligt att se döden i ögonen utan att sluta älska livet?

____________

  • Bellamy om en tidigare bok:
  • Dela artikeln:

    Ingar Gadd

    Ingar Gadd

    Fil.mag. och översättare, främst från franska.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: