Anna Remmets presenterar här den finlandssvenska författaren Agneta Ara, som givit ut ett tiotal skönlitterära böcker och som, efter sina tidigare mer socialrealistiskt präglade dikter, i sin prosa snarast fört in en magisk realism i den finska verkligheten.
När jag som tonåring en gång planlöst botaniserade i mitt lokala bibliotek stötte jag av en ren slump på den finlandssvenska författaren och översättaren Agneta Ara. Jag visste ingenting om henne då, och hon tillhör nog inte de författare som ingår i allmänbildningen. Inte heller i svenskfinland verkar hon nuförtiden vara särskilt omtalad.
Hon föddes 1945 i Helsingfors och har givit ut ett tiotal skönlitterära böcker och ett par radiopjäser som inte kommer att behandlas närmare här. Boken jag den gången valde på måfå var den Runebergsprisbelönade, Huset med de glömda dörrarna från 1995.
Den handlar om en flicka som slutat tala efter att hennes mor har dött. Hon framlever sin stumma tillvaro med en distanserad far och en styvmor som hon inte heller har någon djupare kontakt med. Gemenskap får hon istället från sin katt, från sitt eget skelett som hon talar med (och som svarar) och från familjens hushållerska, som kommer från ett spansktalande land.
En dag börjar hushållerskan berätta en saga för flickan om märkliga händelser i en spansk stad. I sagan, som blir en parallellhistoria i romanen, får vi bland annat stifta bekantskap med en mystisk kvinna som har höns som husdjur och som tycks vara på flykt från något eller någon, en ung man som kanske är en livs levande ängel och ett märkligt träd som skyddas av vakter dygnet runt.
Men Aras tidigare alster var inte några romaner med magiska inslag, utan ganska rättframma och vardagsnära dikter. Debuten Det är redan en annan dag från 1975 andas på många sätt 70-tal. Där finns Chile, politik, klass och arbete.
Såväl den som de andra diktsamlingarna präglas av ett enkelt språk och ett rakt berättande som följer med in i 80-talet trots att det präglades av en reaktion mot 70-talets politiska, ”tillgängliga” och berättande poesi.
”vänta er inte att dikten blir vacker
jag skall skriva så ni förstår
uppriktigheten är inte mångtydig”
Så lyder den (ironiska?) innehållsdeklarationen i en dikt i Det är som i dikter från 1977. I dikten ”Städerskan” illustreras denna estetik med rader som:
”Skitjobb ja men varför
det borde ju inte vara så
istället en glädje
över att göra allting rent
och vackert
/…/
jag har också frågat gud
varför jag blir så arg av att städa”
Liksom många poeter på 70-talet – inte minst kvinnorna – är Agneta Ara i sin politiska diktning intresserad av relationen mellan könen. Jaget vänder sig, ibland förtvivlat, till ett ”du” som tydligt framstår som en man som jaget har en kärleksrelation med.
”Jag frånsvär mej dej och dina cigaretter
Deras sakta rykande i askkoppen är kanske
det som är mej kärast nu.”
heter det på samma gång socialrealistiskt uppgivet och romantiskt drömskt i dikten ”Nej” i Omfamningen (1982). Och de ord som uttalas i samma bok inför en förlossning: ”Behåll era madonnabilder! / Jag har fått lavemang” ter sig som en systerligt utsträckt hand till landsmaninnan och kollegan Märta Tikkanen som bara några år tidigare i sin poetiska uppgörelse med den heterosexuella kärnfamiljen skrivit ”Behåll dina rosor / duka av bordet / istället”.
Det humoristiska och krassa samexisterar dock med passager som gränsar till, eller till och med hamnar på fel sida om gränsen till, det banala. Som ”Att tillhöra en människa / är en omfamning”. Men just för att klyschiga fraser som dessa samexisterar med det underfundiga och oväntade, ibland i samma dikt, är det svårt att avgöra om de kanske är ironiskt menade.
Något annat som förekommer sida vid sida med det vardagliga, och som pekar framåt mot Aras romaner är det lekfullt mystiska och surrealistiska. Som till exempel ”gården är full av / krossade stjärnor” i Det är en annan dag.
Detta drag blir mer påtagligt när hon går över till prosa eftersom det poetiska språket i sig ligger längre ifrån strikt realism, även hos poeter med ett så tillgängligt och berättande språk som Agneta Ara. ”Magisk realism” har använts för att beskriva hennes romaner. Vad exakt som ryms i det begreppet är ett ämne för en egen essä, och många inte bara essäer utan hela böcker, har också skrivits om frågan. Men rejält förenklat brukar man säga att magisk realism innebär att det magiska existerar mitt i det vardagliga och utan att väcka det obehag som gotikens övernaturligheter framkallar.
Och visst finns det magiska element i Aras böcker. Romandebuten Antonio Gades kommer inte från 1990 handlar om en kvinna vars liv tar en ny riktning när hon blir ombedd att ta hand om flamencodansaren Antonio Gades hund. Den lilla hunden blir inte bara ett sällskap åt den ganska ensamma huvudpersonen, som brottas med sin brors alkoholism och sitt eget ambivalenta kärleksliv. Den blir också en väg ut från Finland in i stora världen när hon av Gades excentriska fru blir bjuden till Paris.
I romanen förekommer också en berättelse om en kvinna som lättar från marken och flyger iväg, vilket måste vara en blinkning till det verk som framför alla andra brukar förknippas med magisk realism: Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet.
Även om rent övernaturliga händelser som denna, liksom den möjliga ängelns existens i Huset med de glömda dörrarna, och den sedan åratal konstant sovande flickan i Det har varit kallt Madrid (2007), förekommer i periferin och sanningshalten i dem kan ifrågasättas, osäkrar de den i övrigt ganska grå och robusta verklighet som Aras romanpersoner lever i.
Det mystiska hos Ara härrör till stor del ur det som ur ett svenskfinskt perspektiv är ”främmande” och ”exotiskt”. När Annika i Antonio Gades kommer inte åläggs att ta hand om spanjoren Gades hund kommer mystiken och erotiken in i hennes liv. I familjens mytologi om sig själv finns också en anmoder kallad Vackra Wilhelmina som hade romskt ursprung och om vilken det berättas många historier. Romanen som helhet innehåller för övrigt en hel del blinkningar till Carmen, en av de mest berömda erotiseringarna av romska kvinnor.
För den stumma flickan i Huset med de glömda dörrarna är det ett spanskt eller möjligen sydamerikanskt hembiträde som rätt och slätt kallas Abuela (”abuela”, mormor eller farmor på spanska) som står för tryggheten sedan modern dött, men också för spänningen och det intuitiva (hon ondgör sig över att finländare är så rationella och tänkande).
Det har varit kallt i Madrid är ett familjedrama med två syskon i centrum. Fadern, en före detta militär, särbehandlar på ett tydligt sätt brodern som han inte är biologisk far till. En dag kostar det nästan pojken livet. Vi får följa brodern och systern genom deras uppväxt upp i vuxen ålder. Systern blir psykolog och brodern lever ett mer rotlöst liv och försvinner till slut ur hennes liv. En viktig person för båda blir den märkliga grannen Troy Malloy. Det är han och hans vackra, halvmexikanska dotter Lucina som sovit i flera år som står för det färgstarka och magiska i syskonens liv, men paradoxalt nog också för en slags trygghet.
Magisk realism beskrivs ofta som ett estetiskt och politiskt motstånd sprunget ur de länder som varit kolonialiserade. Genom att ifrågasätta både den litterära stil och den verklighetsuppfattning som väst har pådyvlat resten av världen dekonstrueras den koloniala ordningen. Hos Agneta Ara blir däremot karaktärerna med spansk eller sydamerikansk bakgrund i sig själva bärare av det magiska och deras funktion blir att skänka spänning åt och sätta igång olika processer i de (svensk)finska huvudpersonernas liv.
De många excentriska figurerna bidrar nästan lika mycket till att luckra upp realismen som de magiska inslagen. I Aras senaste bok, Baton Rouge från 2013 lyser de sistnämnda i stort sett med sin frånvaro, och det är helt och hållet de bisarra romanpersonerna som skapar den smått surrealistiska stämningen. Den kretsar kring några mer eller mindre aparta existenser som har det gemensamt att de bor i samma hyreshus. Här finns en ensam och lite kufisk men strävsam man och en ung egensinnig tjej som flyttar in med sin hund. En mycket gammal dam framlever sina dagar i hissen, där hon åker upp och ner, medan hon strösslar visdomsord till de grannar som tillfälligt blir hennes medpassagerare.
Romanen skildrar dessa personers liv i nutid och barndom och hur deras vägar korsas. Möten mellan till synes fundamentalt olika människor och den komik, men också transformerande kraft som finns i dessa möten, är också ett stående inslag hos Agneta Ara.
Men trots att relationer mellan människor står i centrum i hennes prosa arbetar hon inte med någon subtil, psykologisk realism, ett förhållande som ytterligare förstärks av det aningen ålderdomliga språket. Det kan förstås hänga ihop med min rikssvenska läsning av finlandssvenskan, men i de tidiga dikterna förefaller mig som sagt språket vara både mer vardagsnära och talspråkligt.
I hennes prosa snarare gestaltar hon romanpersonernas trauman med dess efterföljande psykologiska processer än strävar efter att skildra dem realistiskt. Som i sagans värld är också döda eller försvunna mammor ett motiv som återkommer. I Huset med de glömda dörrarna slutade huvudpersonen prata när hennes mamma dog. I Det har varit kallt i Madrid somnar Luciana för att inte vakna mer när hennes mamma försvinner. Kanske kan man tolka dessa mer eller mindre fantasifulla beskrivningar som strategier för att hantera sorgen. Är det i själva verket romanpersonerna själva som berättar sagor om änglar och törnrosasömn för att göra den bistra verkligheten mindre skrämmande och skoningslös?
Agneta Aras romaner är både excentriska och infallsrika, liksom människorna som befolkar dem. Men de befinner sig också i gränstrakterna mellan olika litterära stilar på ett sätt som kan göra läsaren konfunderad. De utspelar sig till stor del i vad som verkar vara finskt 90-tal men har något ålderdomligt i språket. Där finns magiska, eller åtminstone mystiska, inslag som placerar dem nära den magiska realismen utan att de nödvändigtvis står med båda fötterna i denna tradition. De behandlar sorg och trauman men genomsyras samtidigt av en nästan gemytlig ton. Men det är också dessa saker som gör Agneta Aras litterära universum så fascinerande, eget och definitivt värt ett (åter)besök.
- Tack till Ben Johans och förlaget PQR för hjälp med bilder
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons på sitt sätt magiska Sommarboken
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om den finlandssvenska Michel Ekmans bok Lyckliga slut