Efter ännu en hotfullt varm sommar skriver Merete Mazzarella här om en annan sommar, för nu redan länge sedan, som den skildras i finlandssvenska Tove Janssons Sommarboken. Men berättelsen om en farmor och ett barnbarn på en sommarö, om olika åldrar, om vikten av respekt för naturen och tolerans mot andra, kan läsas varje sommar.
Så vitt jag vet är det bara i Sverige och Finland man talar om att ‘fira’ sommar. Sommaren är laddad med betydelser. Den är en livsform för sig, det är på sommaren vi uppfattar oss själva som mest autentiska. Det är då alla våra sinnen är som öppnast, men det är också då vi är som mest medvetna om tidens gång. Varje sommar återkommer jag till samma rader ur den finlandssvenska essäisten Hans Ruins bok om sitt sommarparadis, Rummet med de fyra fönstren:
“Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.
Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu i går kunde livet tyckas ligga framför oss. Och i dag förefaller det mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande år faller av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt”.
Rummet med de fyra fönstren kom ut 1940, och 1972 – alltså för jämt femtio år sen – utkom Tove Janssons Sommarboken. Båda böckerna handlar om familjer vars sommarparadis är öar men i Janssons fall är familjekonstellationen ovanlig. Den består i första hand av farmor och hennes barnbarn, lilla Sophia. Sophias pappa skymtar då och då men är en smått tafatt bifigur som mest sysslar med sitt. Mamman finns bara som frånvaro och tystnad, hon är död.
Tystnaden förvånar mig, den förvånar mig mer än den gjorde när jag läste boken första gången. Så inser jag att varken farmors eller pappas generation var vana vid att tala om sorg. Och utan att tala om den ser farmor hur den präglar Sophia. Hur den nästlar sig in i hennes lekar, hur den i perioder kommer till uttryck som plötslig rädsla, till exempel för smådjur:
“Buskar var farliga, sjögräset var farligt, regnvattnet, de fanns överallt, de kunde finnas mellan pärmarna i en bok, tillplattade och döda, för så är det att krypande djur, trasiga djur och döda djur följer ens liv från början till slut.”
Farmor är Sophias trygghet, upprätthållaren av vardagens alla rutiner, men hon är långt mer än så. Hon är den idealiska vuxenkamraten. Hon har varit flickscoutledare, hon kan lära Sophia om naturen som hon själv älskar, respekterar och vårdar på bästa sätt. Hon var pionjär vad gäller att ge flickor möjlighet att sova i tält.
Hon må vara stel i benen men hon drar sig inte för att simma eller krypa i gräset, hon är med på små farligheter som pappan har förbjudit. Hon inte bara deltar i Sophias fantasilekar, hon ger dem nya dimensioner.
När Sophia blivit inspirerad av ett vykort från Venedig och vill leka att staden sjunker bygger farmor kampanil och hotell och trattoria av balsaträ. Men framförallt är hon en förträfflig samtalspartner som möter barnet i jämnhöjd. Än handlar det om hur Gud kan höra böner när det är så många som ber samtidigt, än om katten Moppe som förblir likgiltig för Sophia vad hon än gör:
“‘Det är underligt med kärlek /—/ -Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en.’’
‘Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?’
‘Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.’ “
Det kan också handla om medmänniskor, som direktören som byggt sig skrytvilla och inte förstår vad som gäller i skärgården, utan sätter upp ett stort plakat med texten: “Privat område. Landstigning förbjuden” vilket får farmor att utbrista: “Ingen människa med uppfostran går i land på en annans ö när den är tom. Men sätter de upp plakat så gör man det för det är en utmaning.” Vilket är precis vad hon gör – och hon tar Sophia med.
Vissa samtal spinner farmor vidare på för sig själv, som när det visar sig att Sophia och den kamrat hon fått med sig ut till ön plötsligt inte alls går ihop:
“Här kommer man in hals över huvud i ett kompakt sammanhang av folk som alltid har levat ihop och med ägandets vana har rört sig kring varandra på en mark som de känner och kan och vet och varje litet hot mot det de är vana vid gör dem bara ännu mer kompakta och säkra.
En ö kan bli förfärlig för den som nalkas utifrån. Allting är färdigt, var och en har sin plats, egensinnigt, lugnt och självtillräckligt. Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer som är stenhårda av upprepning och samtidigt strövar de genom sina dagar som om världen tog slut vid horisonten”.
Sophia är ett charmerade barn i all sin beskäftighet men farmor är huvudperson. Att skildra en liten flicka och en gammal kvinna var från början Tove Janssons Sverigefödda mors, Signe Hammarsten Janssons, idé. Det berättar Tove Janssons biograf Boel Westin. Men det var först efter moderns död som boken kom till och då med modern som förebild för farmor.
Och porträttet av farmor djupnar genom att också hennes sårbarhet kommer fram. Tove Jansson var ingen åldring när hon skrev boken men hon hade en klar blick för den marginalisering som kan drabba äldre. Sophias pappas vänner kommer för att festa och lämnar kvar en väldig chokladask med en brevlapp: “En kär hälsning till dom som är för gamla eller för unga för att få vara med.” “Taktlöst!” utbrister farmor.
En gång i tiden ville hon berätta minnen från sin ungdom men när ingen gitte lyssna tappade hon lusten och nu känner hon att själva minnena har glidit ifrån henne. Inför Sophia utbrister hon upprört:
“Jag har fått vara med förskräckligt länge och sett och levt av alla krafter, och det har varit otroligt, jag säger dig otroligt, men nu är det som om alltihop bara gled undan för mig och jag minns inte och bryr mig inte om och ändå är det just nu jag skulle behöva det!”
Som jämnårig med henne känner jag igen mig och är tacksam för att hon blir arg.
Liksom hos Ruin hör sommarens gång ihop med livets:
“Någon kväll i augusti gör man sig ett ärende utomhus och plötsligt är allting kolmörkt, en stor varm svart tystnad kring huset. Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma. Det finns inga stjärnor än, bara mörker.”
Det är dags för uppbrott från ön och Farmor går omkring och städar undan allt som har med människor att göra. Hon hör ett ljud som hon först tror är ett strömmingsbåt:
“Det långsamma dunket passerade ön och fortsatte utåt, pulsslagen av den gående båten dunkade vidare, längre och längre bort och tystnade aldrig.
Så lustigt, sa farmorn. Det är hjärtslag, helt enkelt. Det är ingen strömmingsbåt. Hon undrade länge om hon skulle gå och lägga sig eller stanna kvar, kanske stanna kvar för en liten stund.”
Det är ett ögonblick av försoning. Också det är jag tacksam för.
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om en av Alice Munros noveller
- Klicka här för att lyssna till hela Sommarboken i Tove Janssons egen inläsning på Svenska Yle
