I en andra artikel om finlandssvensk litteratur presenterar Merete Mazzarella här Ulla-Lena Lundberg och hennes båda romaner Is och Lyser och lågar och pekar samtidigt på hur olika bedömningen av finlandssvenska författare kan vara i Finland och Sverige. Trots hennes ställning i Finland – där Is tilldelades Finlandiapriset och blev en bästsäljare – har Ulla-Lena Lundberg aldrig fått något genombrott i Sverige.
Det är intressant hur olika bedömningen av finlandssvenska författare kan se ut i Finland och Sverige.
Jovisst, Tua Forsström, Monika Fagerholm och Kjell Westö är stora i båda länderna – Fagerholm möjligen rentav större i Sverige – men Ulla-Lena Lundberg har aldrig fått något riktigt genombrott i Sverige. I Finland däremot betraktas hon som Tua Forsströms jämlike. Forsström må sitta i Svenska Akademien, Lundberg bor i hedersbostaden Diktarhemmet i Borgå. Hon har också fått sitt ansikte på ett frimärke utgivet av posten i hennes egentliga hembygd, Åland.
Hon var femton när hon debuterade med en diktsamling, men under de senaste sextio åren har hon hållit sig till prosan. Hon har varit mycket på resande fot. Med antropologistudier i bagaget har hon kunnat skriva initierat om de miljöer hon lärt känna, Afrika, Sibirien, men också Åland och Svenskfinland. Hon är stilsäker och fascinerad av språkets alla möjligheter.
I artikeln ”Det litterära språket vid gränsen” (2008) skriver hon:
”Det är självklart att jag använder allt jag kan: standardsvenska, dialekten, slang ur olika tider och subkulturer, arkaiska, bibliska ord och former. /…/ Och eftersom jag ser språket som stort och anarkistiskt och fullt av möjligheter har jag svårt för den snäva synen som försöker hålla svenskan innanför nationsgränserna.”
Finlandssvenskan är för henne ett spännande laboratorium där man kan studera vad som händer med ett språk som avsnörs från det så kallade moderlandet.
Det är inte så att hon aldrig fått beröm i Sverige, “Ulla-Lena Lundbergs livfulla och nyansrika svenska är tryfferad med ord och uttryck som inte används på den här sidan Östersjön”, har det hetat. ”Det ger berättelsen en särskild lyster.”
Men när svenska kritiker tycker sig höra “mumindalska” känns det ändå förminskande. Något stort genombrott i Sverige har inte förunnats henne. Men det var i mottagandet av hennes näst senaste roman Is (2012) som skillnaden mellan rikssvenskt och finländskt blev mest synlig.
Is är en roman i vilken hon utnyttjar sin egen familjs historia. Föräldrarna kom till Åland som ungt och energiskt prästpar. Men fadern gick ner sig i isen och drunknade när hon själv bara var tre år gammal. Det är en roman om förlust och sorg, åskådligt men samtidigt återhållsamt berättat, med mycket att läsa mellan raderna. I Finland tilldelades den Finlandiapriset, landets högsta litterära utmärkelse, och blev samtidigt en bästsäljare. I Sverige uppfattades den på många håll som en bygdeskildring.
Varför?
Jag har länge tänkt mig att den litterära världen fungerar som den sociala verkligheten i stort. Den som redan har en självklar status lyssnar man noga och respektfullt på, den som inte – inte.
Just kvinnors förluster – och deras strategier för att hantera ett liv som inte blev som de hoppats – är ett återkommande tema hos Lundberg. Också i hennes senaste roman Lyser och lågar är det centralt. Det är en berättelse som omöjligt kunde ha börjat mer fartfyllt eller vackrare. Den börjar som en saga:
“Hon kommer springande ur det brinnande Vasa med elden i håret och sprang över berg och backar, genom skogar och kärr, över åar och älvar, genom spöknätter och hungriga dagar.”
Hon kallas Bitt, hon hör till den första generationen av de tre som släktkrönikan skildrar. Om tonen är sagans så är det för att det är familjens skapelseberättelse vi får ta del av. Året är 1852, hon är en purung piga som efter att hemstaden Vasa brunnit inser att hon inte har någon framtid där.
Tillsammans med tre jämnåriga flickor i samma situation besluter hon sig för att till fots ta sig till Helsingfors och söka lyckan. Det blir en färd full av prövningar men hon kommer fram. När hennes nöd är som störst möter hon sin räddare, Valentin Nyström, skarpskytt i Finska gardet, som säger: “Är tu ten flickan som jag har skåda i drömmen?”
Innan de tu kan slå sig ihop är det emellertid Valentins tur att prövas. Han ska iväg till Krimkriget som för Finska gardets del slutar snöpligt. Det besegras av regn och blåst och loppor och löss och soldaterna dör som flugor av fältsjuka och kolera och kommer aldrig fram till Svarta havet.
Det är Valentins smala lycka att han åtminstone kommer hem och hinner uppleva något decennium av lycka. Han gifter sig, han får ett civilt arbete, han sätter sju barn till världen innan koleran hinner upp honom. Då är han fortfarande en ung man.
I fortsättningen är det Bitts och Valentins dotter Olga som är huvudperson. Bitt lärde sig aldrig läsa men liksom Valentin har Olga läshuvud och får gå i flickskola. Redan som tonåring förälskar hon sig i en gosse som är en brinnande ande och ska studera. De diskuterar, de läser dikter tillsammans. Men samtidigt som han kan vara varm och kärvänlig vill han till varje pris forma henne, tvinga på henne sina egna intressen. Överhuvudtaget tvinga henne till underkastelse hur mycket hon än argumenterar emot.
Läsaren anar ännu mer oråd när det framgår att han under studietiden – för all del helt i överensstämmelse med tidens borgerliga dubbelmoral – både dricker och “går till flickor”. Men det blir ändå Olga och han. Mot hans föräldrars vilja gifter de sig. Bristen på samstämmighet dem emellan övervinns lyckligt nog av ett stort gemensamt idealistiskt projekt: att arbeta för att också landsbygdsungdom ska få bildning och vidgade vyer, att grunda en folkhögskola – Finns.
Där blir han rektor och hon hushållslärare och husmor. Hon får ansvar inte bara för det praktiska utan också för att förmedla skönlitteratur till eleverna och ge dem möjlighet att spela teater. Liksom sin mor blir Olga tidigt änka men vid folkhögskolan får hon vara kvar. Hennes dotter Karin ger henne däremot mest bekymmer när hon, lika ointresserad av skolgång som av husliga dygder, söker sin egen väg.
I romanen heter Olgas make och Finns folkhögskolas första rektor Robert Brostedt. I verkligheten hette han Rostedt och var Lundbergs mormorsfar. Folkhögskolemiljön får stort utrymme i romanen och det är uppenbart att här finns ett budskap till samtiden: folkhögskolan representerar den icke-nyttoinriktade bildning som är hårt trängd idag. Den representerar också något annat som idag är i fara, nämligen ett diskussionsklimat där ordet är fritt och man lyssnar på varandra.
Samtidigt gestaltar Lundberg Finlands historia genom det förra sekelskiftets år av ryskt förtryck fram till och förbi inbördeskriget 1918. När Lundberg formulerade meningen om hur Ryssland ville annektera Finland kunde hon knappast ana hur starkt hennes läsare senare skulle reagera på den…
Personligen tycker jag att det känns vemodigt att också romanens mest moderna kvinna, Karin, får lov att bita ihop i sitt äktenskap. Och mamma Olgas motto lyder: “Det bästa i livet är vardagen när den fungerar och skänker oss upprepningens tillfredsställelse. Allt annat är överdrift och besvikelse.”
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons Sommarboken – 50 år
- Se en intervju på engelska med Ulla-Lena Lundberg på tyska Deutsche Welle om hennes roman Is