Reformationen i Sverige ur några katolska betraktares perspektiv

Förra året firades 500-årsjubiléet av reformationen och Anton Jansson har tidigare på Dixikon skrivit om Luther-Jahr i Tyskland där Luther i mycket framställdes som en hjälte. Segrarna skriver historien, sägs det, och reformationen i Sverige har ofta setts som en långsam process där de kyrkliga förändringarna genomfördes med medveten varsamhet och pietet gentemot det senmedeltida katolska arvet. Professor Martin Berntson skriver här om hur några samtida katolska betraktare såg på förändringarna på ett annat sätt.
 

Historien om reformationen i Sverige sammanfaller gärna med den nationella berättelsen om hur ett självständigt och på sikt mäktigt svenskt rike byggs upp ur spillrorna av Kalmarunionen med hjälp av de resurser som kungamakten genom lutherdomens försorg kunde konfiskera och överta från rikets kyrkor, kloster och konvent. Men reformationen var ju inte bara en nationell svensk angelägenhet, utan måste också förstås som en av flera variationer inom en större europeisk förändringsprocess, där den svenska utvecklingen mötte både jubel och misströstan från kyrkliga och världsliga makthavare på kontinenten.

Det är förstås föga kontroversiellt att påstå att impulserna till reformationen kom utifrån, från tyska handelsmän och från universitet i Tyskland dit svenska studenter reste och varifrån de fick med sig nya teologiska idéer som de omgående omsatte i konkret praxis vid hemkomsten till fädernelandet. I Europa fanns samtidigt också andra krafter i rörelse, nämligen sådana som betraktade den svenska reformatoriska utvecklingen som uttryck för ett kätteri som behövde bekämpas.

Redan under 1520-talet, under de år då reformationen började etableras i det svenska riket, gick enstaka svenskar, särskilt från det andliga ståndet, i exil på grund av de alltmer radikala förändringarna av kyrka och fromhetsliv. Efter ett misslyckat upprorsförsök vid mitten av 1520-talet gick de två Västeråsprelaterna Peder Jakobsson (Sunnanväder) och Knut Mickelsson i exil till Norge. Peder Jakobsson Sunnanväder var en före detta vald (men sedermera avsatt) biskop av Västerås stift och Knut Mickelsson hade under några korta sommarmånader varit vald att tillträda rikets högsta kyrkliga ämbete, det som ärkebiskop av Uppsala. Peder och Knut fick liksom många andra av de landsflyktiga svenskar som medverkat i något av upproren mot Gustav Vasa en tillflyktsplats i Trondheims stift. I detta norska ärkestift huserade vid denna tid den dynamiske Olav Engelbrektsson, som med olika medel gärna ville stoppa den lutherska lärans utbredning både i Sverige och i sitt eget land. Inför Olav kunde de landsflyktiga svenskarna utmåla en dyster bild av den kyrkliga situationen i fäderneslandet.

År 1526 kom det till den svenska regeringsmaktens kännedom att man i Trondheims stift bad förböner för det svenska folket eftersom detta folk ansågs ha avfallit från den kristna tron. Det kunde åtminstone den valde ärkebiskopen Johannes Magnus berätta för kungen efter den resa i Norrland som han nyss företagit. Gustav Vasa, som nog anade att Johannes Magnus med denna upplysning ville råda kungen att tona ned sitt stöd till lutheranerna, svarade sarkastiskt att det visserligen var vänligt av norrmännen att be för svenskarna, men han sade sig samtidigt misstänka att de bedjande norrmännen nog inte hade särskilt mycket kännedom om vad en rätt kristen tro var för något.

Under senare delen av 1520-talet gick ytterligare ett antal biskopar i landsflykt. Den tidigare nämnde ärkebiskopen Johannes Magnus och Linköpingsbiskopen Hans Brask gick båda i landsflykt under förespeglingen att de var ute i ämbetsärenden, något som för Johannes Magnus del i och för sig var sant. Efter att ha medverkat i det så kallade ”Västgötaherrarnas uppror” 1529 gick också biskop Magnus Haraldsson av Skara i landsflykt. Sedan flera år tillbaka var Johannes Magnus företrädare på ärkebiskopsstolen, Gustav Trolle försatt i exil på grund av sitt stöd till Kristian II. I egenskap av landsflyktingar hade exilbiskoparna förstås inte samma möjligheter till andlig maktutövning som tidigare, men genom att de befann sig på behörigt avstånd från Gustav Vasa kunde de utan rädsla för åtminstone direkta repressalier yttra sig fritt och förklara vad som egentligen pågick i hemlandet. De kunde inför både europeiska makthavare och i öppna brev skrivna till hemlandet förklara att de kyrkliga reformerna varit regelvidriga och att de dessutom hade försatt det svenska folkets möjligheter till salighet i fara.

Några av de svenska exilbiskoparna stödde försök att på militär väg åstadkomma en förändring av det politiska och andliga läget i Sverige. Några av dem ställde sig bakom den tidigare så förhatlige Kristian II i hans sista försök att återvinna sina gamla nordiska länder. När Kristian under 1531 med stöd av kejsar Karl V hade lyckats mobilisera tillräcklig militär kraft för detta ändamål fick han stöd av både Magnus Haraldsson och av den tidigare ärkebiskopen av Uppsala Gustav Trolle. Både före och efter Kristians – som det skulle visa sig – misslyckade försök att erövra Norge hösten 1531 skickade både Magnus Haraldsson och Gustav Trolle öppna agitationsbrev till allmogen i Sverige där den – förgäves – uppmanades att ta till kamp mot kättaren och tyrannen ”Gustav Eriksson” som infört en förgiftad lära i landet och stängt både kloster och kyrkor.

Med helt andra medel försökte ärkebiskopen Johannes Magnus och hans yngre bror Olaus Magnus, som också hade gått i exil, verka för att öppna omvärldens ögon för situationen i Sverige. När konciliet i Vicenza inleddes 1538, som ett av flera försök att genomföra ett allmänt katolskt kyrkomöte, vädjade Johannes Magnus till den antilutherske kardinalen Hieronymus Aleander att försöka förmå påven Paulus III att åtgärda den tragiska kyrkliga situation som hade uppstått i Skandinavien. Olaus Magnus, som efter broderns död 1544 upphöjdes av påven till ärkebiskop av Uppsala, deltog under det inflytelserika tridentinska konciliet som inledde sina sammankomster året 1545. Även Olaus Magnus vädjade till den katolska kyrkans högsta ledning om hjälp att återställa den katolska tron i Sverige och Norden.

Trots bröderna Magnus böner om hjälp och stöd till de nordiska folken är det svårt att finna några tydliga resultat av deras vädjanden, och det är nu kanske inte så konstigt. Vid denna tid hade den katolska kyrkans högsta ledning inte bara problem med kättare uppe i det avlägsna Norden. Det tysk-romerska riket höll på att slitas sönder av de politiska splittringar som reformationen orsakat och i England hade Henrik VIII, som hade sagt upp bekantskapen med Rom flera år tidigare, visat alltmer intresse för att i grunden omdana den engelska kyrkans fromhetsliv. Dessutom befann sig Sverige och Norden i stort sett vid världens ände. Noterbart är, att ett av de få tillfällen som Luther själv dokumenterat yttrat sig om reformationen i Sverige, i ett odaterat bordssamtal, handlar det om det anmärkningsvärda i att evangeliet kommit till Sverige, Danmark och ”andere frembde lender”.

Olaus Magnus var tvungen att hitta en annan strategi. Innan furstar och kyrkliga ämbetsinnehavare i södra Europa kunde vinnas för Nordens sak måste de först och främst lära sig något om dessa till stora delar okända länder. Efter att ha utsetts till superintendent över Birgittas hus vid Piazza Farnese i Rom 1549 lät Olaus Magnus i detta byggnadskomplex installera en tryckpress, genom vilken han och hans medhjälpare kunde sprida kunskap om nordens folk, dess kultur och dess kyrkoliv. Till de mest kända verk som trycktes där hör hans eget monumentalverk Historia om de nordiska folken (Historia de Gentibus Septentrionalibus) 1555 samt broderns historia om göta- och sveakungarna (Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus) 1554 och krönikan Uppsala ärkestifts historia (Historia metropolitanae ecclesiae Upsaliensis) 1557. Dessutom trycktes på samma plats böcker om birgittinsk spiritualitet, vilket kunde tjäna som en påminnelse om den i Sydeuropa alltjämt välkända S:ta Birgitta från Sverige. Med sina krönikeverk ville alltså bröderna Magnus öppna ögonen på furstar och teologer inför den kulturella och andliga rikedomen som de menade fanns i de nordiska länderna för att därigenom skapa intresse för att se till att dessa länder åter blev katolska. Den som läste krönikorna förväntades helt enkelt sucka över hur samtidens protestanter vandaliserat dessa ärorika länder, som kanske var mer betydelsefulla än vad man dittills trott.

Olaus Magnus var i praktiken enbart ärkebiskop till titeln, men i Sverige fanns präster som ansåg att han – och inte den evangeliske Laurentius Petri – var den uppsaliensiska kyrkoprovinsens egentliga ärkebiskop. År 1556 skickade den katolske prästen Hans Pauli från sin fångenskap i Tavastehus ett brev till Olaus Magnus där han gav en beskrivning av den kyrkliga situationen i Sverige och där han desperat uppmanade honom att återkomma till hemlandet. I brevet förklaras att det svenska riket nu blivit ”utblottat på alla religionens områden”, vilket både tycks åsyfta att det ”berövats hela det kyrkliga ämbetet”, vilket sannolikt åsyftade förhållandet att det inte längre fanns några riktigt vigda biskopar i landet, och att det inte fanns något ”oförstört firande av gudstjänsterna”, vilket troligen syftar på att allt mässfirande på något sätt hade reformerats.

På sikt skulle Sverige också tydligt hamna i påvedömets intressesfär, men den direkta orsaken till detta intresse hängde snarast samman med att Johan III, som 1568 tog över den svenska tronen efter sin avsatte bror Erik XIV, var gift med den katolska prinsessan Katarina Jagellonica, som i det svenska hovet fick frihet att utöva sin katolska tro. De jesuiter som under de följande åren skickades till Sverige, i några fall för att fungera som biktfäder åt drottning Katarina, fungerade i hemlighet som medlare mellan påven i Rom och den svenske kungen, som visade uppenbara intressen inför möjligheterna att närma sig den katolska kyrkan. I de rapporter som dessa jesuiter skrev till Rom ger de beskrivningar av vad som hade hänt med den svenska kyrkan. Den polske jesuiten Stanislaus Warszewicki kunde mot mitten av 1570-talet förklara att brytningen med påvedömet fått som följd att den svenska kyrkan inte längre hade några konsekrerade präster eller biskopar, vilket innebar att den inte heller kunde anses förvalta några riktiga sakrament. Av den anledningen kunde varken kungen eller det svenska hovet hysa hopp om frälsning. Warszewicki förklarade dessutom att trots att den protestantiska tron hade kommit sent till det svenska riket, hade den satt sig så djupt bland folket, att även om den förbjöds skulle det vara svårt att helt få folket att lämna den. Folk var i allmänhet så vana vid att ta emot kommunionen på ett lutherskt sätt (det vill säga att ta emot både vin och bröd, och inte bara brödet) och prästerna ville inte skilja sig från sina hustrur och gå tillbaka till celibatet. Det enda sättet att återinföra den katolska tron i det svenska riket var därför att låta den successivt etableras i riket.

Ett liknande synsätt möter vi hos jesuiten Antonio Possevino som 1578 efter en tids vistelse i Sverige inför kurian i Rom beskrev vad han betraktade som en djup avgrund som den lutherska reformationen medfört mellan katolska kyrkan och det svenska kyrkolivet. Den svenska kyrkan hade blivit genomsyrad av den lutherska heresin som också slagit djupa rötter i landet, vilket gjorde det svårt att vara hoppfull inför tanken på en återkatolicering. Warszewicki och Possevino var i sina redogörelser för de problem som mötte den katolska kyrkan i det redan ingrodda protestantiska svenska riket troligen inte helt felinformerade. På sikt skulle den jesuitiska närvaron i landet visa sig bli helt ohållbar. Även om de mestadels verkade i hemlighet uppdagades till slut deras egentliga identitet och deras egentliga förehavanden. Förhandlingarna med påvedömet bröt dessutom ihop då den helige Fadern inte gick med på någon av de dispenser som Johan III krävde som förutsättningar för att det svenska riket skulle kunna återupprätta relationen till Rom. När Johan III avled 1592 anade de lutherskt ortodoxa teologerna i Sverige morgonluft och vid den så kallade förening som slogs fast vid Uppsala möte 1593 lades en tydlig luthersk konfessionell grund för det svenska riket.

Möjligen hade utvecklingen kunnat gå åt ett annat håll om påvedömet agerat på ett annorlunda och inte minst snabbare sätt. De redogörelser som båda jesuiterna meddelade påvedömet bekräftade vad de katolska exilsvenskarna hade varnat för flera decennier tidigare, nämligen att det svenska riket med snabba steg var på väg att bli ett ”kättarland”. Både exilsvenskarnas och jesuiternas bilder är givetvis färgade av deras behov av allehanda stöd från Rom och kejsarmakten i kampen mot kätteriet i Norden. De behövde med andra ord möjligen överdriva den nöd som rådde. Men trots att svensk allmoge ofta kunde vara nog så skeptisk gentemot den lutherska läran, och trots att de fortfor med sina krav på många traditionella kyrkliga traditioner långt fram i tiden, finns det mycket som talar för att de lutherska teologerna i Sverige rönt en hel del framgångar i sin tidiga folkfostran redan vid tiden för Johan III:s regim.

Stundtals beskrivs reformationen i Sverige som en trög och långsam process där de kyrkliga förändringarna genomfördes med medveten varsamhet och pietet gentemot det senmedeltida katolska arvet. De beskrivningar vi får från Hans Brask, Magnus Haraldsson, Hans Pauli, Stanislaus Warszewicki och Antonio Possevino ger en diametralt annorlunda bild som tydligare präglas av medvetenheten om de konsekvenser som den organisatoriska och kyrkorättsliga brytningen med påvedömet innebar, nämligen att den svenska kyrkan så att säga hade avsakraliserats och inte längre förvaltade några heliga sakrament. Det svenska riket och övriga Norden stod med andra ord utanför de frälsningsgivande nådemedlens råmärken. Den fortsatta europeiska kyrkopolitiska utvecklingen under 1600-talet skulle visa att detta kätteri inte bara skapat problem för svenskarnas salighet utan hade dessutom lagt grunden för vad som skulle bli ett reellt militärt hot mot Europas katolska kristenhet.
 

För vidare läsning: