De illustrationer som kallas manga har idag en självklar plats som ett globalt uttrycksmedel och de flesta känner väl till att ursprunget är japanskt. Om en tusenårig japansk tradition att använda bilder som komplement till olika berättelser, och om hur den senare utvecklats också mot satir och karikatyr, berättar här Lars Vargö.
Den japanska traditionen att använda bilder som komplement till olika berättelser har tusenåriga rötter. De moderna satiriska bilderna med politisk udd var dock ett område där europeiska konstnärer hade ett stort inflytande på de japanska bildskaparna, särskilt efter Meijirestaurationen 1868. De europeiska konstnärer som valde att publicera sig i Japan blev i sin tur starkt påverkade av de japanska traditionerna. Detsamma kan sägas om de kinesiska konstnärer som var verksamma under nittonhundratalets första hälft. Bildsatirer har därmed blivit ett område där öst och väst tydligt har berikat varandra.
Toba-e var en särskild genre inom japanskt måleri som utmärktes av skämtsamma beskrivningar av mänskligt beteende. Den blev särskilt populärt på sjutton- och artonhundratalen, men har sitt namn från konstnären Toba Sôjô (1053-1140), en buddhistpräst som drev med människans svagheter och mänskligt käbbel genom sina satiriska bilder. Hans mest kända verk är Chôjû-jinbutsu-giga, ung. ”skämtsamma bilder av djur och människor”, som bestod av fyra rullmålningar där djur uppträdde som människor. Långa rullar som rullades ut horisontellt och vars texter och bilder lästes och betraktades från höger till vänster, var vanliga inom kalligrafin och det seriösa måleriet, men Toba utmärkte sig genom att nästan uteslutande använda bilder, inte text.
*
Toba-e hade ett stort inflytande på senare japanska karikatyrer och skämtsamma illustrationer, inte minst på Katsushika Hokusai (1760-1849), som bland annat blev känd för sina ”Trettiosex vyer av berget Fuji”, där den berömda illustrationen av en båt i en stor våg med Fuji i bakgrunden förekommer. Han var en verklig mästare på illustrationer av dagligt liv såväl som övernaturliga fenomen och både Toba och Hokusai brukar beskrivas som mangans ursprung.
Sanningen är väl den att mangaliknande målningar har förekommit kontinuerligt i Japan åtminstone sedan tusentalet, men utan Hokusais teckningar hade dagens manga kanske inte nått den bredd de har idag. Hokusais djurstudier var fenomenala, likaså hans naturteckningar. Få japanska konstnärer har kunnat mäta sig med Hokusais skicklighet, eller hans variation och mångfald av motiv. Hokusai tecknade av allt han såg, men även sådant som fanns i hans egen fantasi.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hokusais liv kom att domineras av stor ekonomisk osäkerhet, även om han hela tiden nödtorftigt lyckades försörja sig med hjälp av olika sysslor. Han ändrade sitt namn och pseudonymer hela tiden, över femtio gånger, och det var först när han var fyrtiosex år som han fastnade för namnet Katsushika Hokusai. Han ändrade också bostad med jämna mellanrum och lär ha bott på över nittio olika adresser. Så fort en bostad hade blivit för stökig eller ägaren började tröttna på hans oregelbundenhet i att betala hyrorna flyttade han. Han gifte sig två gånger och fick sammanlagt fem barn, men de tycks ha ärvt mycket av hans rastlöshet och när de nådde vuxen ålder tvingades han upprepade gånger gå in och betala av deras skulder. Undantaget var dottern Ôi, som själv blev framgångsrik konstnär. Vid åtminstone ett tillfälle brann Hokusais bostad ned och alla hans alster förstördes. Hans livsfilosofi gjorde dock att han betackade sig för alla erbjudanden om hjälp.
Han fortsatte att teckna och snida träsnitt och han samarbetade ofta med författare som illustratör till deras berättelser. Det var dock först när han hade uppnått den mogna åldern av sjuttio år som han tillverkade de färgrika konstverk som han har blivit så känd för. När han hade blivit sjuttiofem år skrev han i förordet till en av sina böcker med mangateckningar att han hade tecknat sedan han var sex år gammal, att det rent av var en sorts mani, och att han vid femtio års ålder med viss tillfredsställelse kunde se tillbaka på mängder av egna publikationer. Men det var först när han blev sjuttiotre som han hade förstått hur djuren, träden, fåglarna, fiskarna och insekterna verkligen såg ut. Han sade att han såg fram emot att bli nittio. Då skulle han nog kunna förstå alltings mystik. Och när han skulle fylla hundra skulle allting helt enkelt bli fantastiskt, eftersom han då skulle förstå ännu mer om livet. Vid hundratio års ålder skulle varenda linje och varje punkt i hans konst få liv. Han undertecknade förordet med orden ”Gammal man som är galen i att teckna”.
På sin dödsbädd lär Hokusai ha sagt till sin dotter att om han ändå hade fått leva tio år till så skulle han ha kunnat bli en riktig konstnär. Som var kutym bland kulturpersonligheter på den tiden skrev han en kort avskedsdikt: ”Även som vålnad, kommer jag att vilja fara runt, på sommarängarna.” Här alluderade han till poeten Matsuo Bashôs (1644-1694) berömda avskedsdikt: ”Sjuk på resan, mina drömmar far runt, på det vissna fältet”.
1814 publicerades Hokusais första samling teckningar under titeln Hokusai manga, ”Hokusais karikatyrer”, eller ”Hokusai komiska teckningar”. Den blev en omedelbar succé och följdes av flera andra volymer. Något som varken Toba eller Hokusai kunde anklagas för var dock att de använde sina teckningar för att kritisera samtidens makthavare. Kritiken, om den över huvud taget var riktad i politisk mening, var snarare ett slags filosofisk klagan över människans dumhet och oförmåga att inse hur begränsad hon kunde vara. Samtidigt såg de förlåtande på mänskligt beteende.
*
Det gällde också konstnärer som Sengai Gibon (1750-1837) som blev känd för sina enkla, karikatyrliknande tuschmålningar av zenbuddhistiska munkar. Han blev munk redan vid elva års ålder och vid trettionio utnämndes han som den 123:e abboten för det berömda templet Shôfukuji i Hakata, det tempel som grundades av Myôan Eisai (1141-1215), introduktören av den zenbuddhistiska Rinzaisekten. Sengai avgick vid sextiotvå års ålder, men levde kvar på tempelområdet. Där ägnade han sig åt att måla och skriva kalligrafi och han överlämnade gärna sina verk till de talrika besökare som kom för att ta del av hans visdom.
Målningarna var fyllda av humor och drev ofta med munklivet. En av Sengais mest kända målningar bestod däremot endast av en cirkel, en triangel och en fyrkant. Förklaringarna till vad de skulle symbolisera varierar, men en vanlig sådan är att cirkeln symboliserar evigheten, eller ändlösheten, triangeln människans behov av former för sitt tänkande, och fyrkanten elementen jord, vind, eld och luft. Han jämförs ibland med Hakuin Ekaku (1686-1769), en zenmästare som målade på liknande sätt.
*
De politiskt laddade karikatyrerna kan i stället sägas ha introducerats till Japan av västerländska konstnärer vid tiden för Japans öppnande för omvärlden på 1860-talet, särskilt efter Meijirestorationen. 1861 anlände den brittiske konstnären Charles Wirgman (1832-1891) som korrespondent för The Illustrated London News. Året därpå tog han initiativet till publikationen av en satirisk tidskrift på engelska med titeln Japan Punch, huvudsakligen riktad till de cirka två tusen utlänningar som bodde i Yokohama. Innehållet drev främst med japansk politik men var ibland rent rasistiskt. Tidskriften gjorde dock stor succé och spred sig snart även till japanska läsare, som kallade den Ponchi, ett ord som senare kom att användas på japanska i betydelsen skämtteckning. Wirgman gifte sig med en japanska och bodde i Yokohama resten av livet.
En annan konstnär från Europa var fransmannen Georges Bigot (1860-1927). Han kom till Japan 1882 och tog genast initiativ till flera satirtidskrifter, inte minst Tôbaé, som innehöll flera av hans politiska karikatyrer. Liksom Wirgman var Bigot i grund och botten på Japans sida i den säkerhetspolitiska utvecklingen i regionen, men båda älskade att göra narr av japanska beslutsfattares iver att klä sig västerländskt och försök att anamma västerländska vanor.
Bigots teckningar väckte ilska hos de japanska myndigheterna, men de utländska bosättningarna i Yokohama åtnjöt extraterritoriella privilegier och kunde inte straffas. En revision av de ojämlika bilaterala avtal som gällde började dock genomföras 1899 och Bigot tog då det säkra före det osäkra och lämnade Japan, strax innan extraterritorialiteten avskaffades. Wirgmans och Bigots teckningar hade trots sin drift med just japaner stort inflytande på de japanska konstnärerna.
*
Den förste professionelle japanske skämttecknaren av modernt snitt var Kitazawa Rakuten (1876-1955). 1895 började han teckna för den engelskspråkiga japanska tidskriften The Box of Curios, men värvades redan 1899 som tecknare till dagstidningen Jiji Shimpo, ”Dagliga nyheter”. 1902 skapades en särskild sektion i tidningen som gick under titeln Jiji Manga. 1905 bildade Rakuten tidskriften Tôkyô Puck, som retade gallfeber på japanska beslutsfattare och vars upplagor flera gånger drogs in. Tidskriften lyckades trots detta överleva fram till 1941.
Kitazawa Rakuten betraktas som värdig efterföljare till Hokusai och ses som den moderna mangans inspiratör. Idag har manga förlorat mycket av sin ursprungliga, humoristiska sida. Den används snarare till att beskriva allt från historiska berättelser, ett slags illustrerade klassiker, till barnsagor, pubertetsfantasier och groteska skräckhistorier. Manga har också blivit ett uttrycksmedel som alltmer utnyttjas av myndigheter för att förklara regler och beslut.
Humor har alltid funnits i Japan, men medan svenskar och norrmän kan skämta friskt om varandra saknar japanerna i stort sett skämt om koreaner, kineser och ryssar. Konstnären Kobayashi Kiyochika (1847-1915) publicerade däremot en serie med hundra träsnitt som hette Nippon Banzai Hyaku Sen Hyaku Shô, en titel vars kinesiska tecken betyder ”Länge leve Japan, ett urval av ett hundra skratt”, men vars uttal också kunde leda till tolkningen ”Länge leve Japan, ett hundra slag, ett hundra segrar”. Träsnitten var djupt rasistiska och avsedda att i propagandistiskt syfte skratta förnedrande åt kineser och ryssar i samband med det japansk-kinesiska kriget 1894-1895 och det rysk-japanska kriget 1904-1905. Alla bilder var gjorda i formatet ôban, 38 x 25 cm.
Vart och ett av de hundra träsnitten bestod av en bild och en liten berättelse eller resonemang. Ett exempel är en bild som beskriver japanska soldater som med skäror avlägsnar kinesiska hårpiskor, som vore det gräs som måste skäras bort. Under rubriken ”Nya japanska odlingar” lyder texten samtidigt:
”Det är inte så enkelt att man bara kan kalla det av Japan ockuperade Kina för Nya Japan. Det går ju inte att behålla barbarerna som de är. Man måste starta nyodlingar och det tar tid, både i teori och praktik. Det är riktigt besvärlig mark och gör nästan alla dem som sysslar med nyodlingar konfunderade. Till att börja med måste man kapa kinesernas förfärliga hårpiskor. Och för att göra det måste man gripa tag i dem och skära av dem vid roten. På det sättet kommer de att se ut som människor och slipper bli utskrattade som grisar med svansar eller andra djur. Sedan kan de kalla sig för stiliga japaner och möta världens respekt. Alla fyra hundra miljoner rakade huvuden kommer därmed att förstå vilken tur de har haft.” 1
*
Ordet manga är det japanska uttalet av det kinesiska binomet漫画, manhua, ”karikatyrer”, och även om mycket av det japanska måleriet har sina rötter i Kina kan stora delar av träsnittskonsten betraktas som unikt japansk. Men även i Kina fanns gott om skämttecknare och i takt med den globala politiska utvecklingen under den första hälften av 1900-talet fick innehållet en allt skarpare politisk udd. Dels riktade man sin kritik mot Japan, men dels också mot auktoritära europeiska staters uppträdande och de internationella organisationernas oförmåga att hindra den destruktiva utvecklingen.
Tidskriften Shidai Manhua, ”Manga av sin tid”/”Epokens manga”, grundades i Shanghai 1934, men överlevde endast tre år. Under denna tid lyckades tidskriften ge utrymme för ett ganska brett spektrum av åsikter, där fokus låg på kritik av det allt snävare utrymmet för liberala och demokratiska idéer. Man publicerade karikatyrer av fascistiska ledare och/eller evenemang och händelser som visade auktoritära attityder. Ineffektiviteten hos Nationernas förbund förlöjligades, liksom oförmågan att hindra utbredningen av Hitlers nazistiska ideologi eller den italienska aggressionen i Etiopien.
Men också den japanska militarismens fascistliknande ideologi och Japans behandling av Kina kritiserades förstås. Bland annat beskrevs de japanska militära ledarna som apor på grund av dessa djurs påstådda förmåga att imitera varandra och deras avsaknad av egen kreativitet. Medan japanska karikatyrer ofta använde grisar i nedsättande liknelser – inte minst som i liknelsen av hårpiskan med grissvansar ovan – användes de inte på samma sätt i de kinesiska teckningarna, möjligtvis beroende på grisens relativt positiva image i Kina.
Japans beslut att lämna Nationernas förbund 1933 betraktades inte som en isolerad händelse, utan kopplades bland annat samman med utvecklingen i Etiopien och kejsar Haile Selassies hopplösa kamp att rädda sitt land från att kolonialiseras av Italien. Diplomaterna i organisationen beskrevs som impotenta snobbar i tjocka glasögon, utan förmåga att göra något vettigt. Selassie själv däremot beskrevs som en välklädd, relativt ljushyad person, med en sorgsen men värdig uppsyn. Etiopiens öde användes som exempel på det öde som troligtvis väntade Kina. Även den kristna religionen kritiserades för att den förespråkade att man skulle vända den andra kinden till om man fick ett slag i ansiktet.
Efter kommunisternas maktövertagande i Kina och etablerandet av den kinesiska folkrepubliken såg en annan tidskrift med karikatyrer dagens ljus. Den här gången fick den för enkelhets skull bara namnet Manhua. Den tilläts verka i tio år från 1950 till 1960, först med redaktionen i Shanghai, men senare även i Peking. Omfånget varierade från 12 till 30 sidor och inledningsvis var alla bilder svartvita. Från 1953 övergick den till att publicera bara färgbilder. Tidskriften publicerades av statliga utgivare och var under ständig övervakning, men många av konstnärerna var erkända sedan tidigare och en hel del kritik av maktmissbruk slank igenom censuren de första åren.
Kommunistpartiet under Mao Zedong insåg att tecknade karikatyrer kunde vara mycket effektiva propagandainstrument och de första åren av Manhuas existens var bilderna också fyllda av bitande satir. Satiren var dock så effektiv att den till slut blev farlig. Instruktioner gick därför ut om att karikatyrerna skulle uttrycka beundran för proletär konst och tydligt beskriva klasstillhörighet. Differentieringen mellan fiender, vänner, partimedlemmar och icke partimedlemmar måste vara enkel att uppfatta och en bilds syfte måste vara att antingen förlöjliga det som behövde förlöjligas eller prisa det som behövde prisas. Mao insisterade särskilt på att ”proletariatets” prestationer skulle berömmas.
Med tiden, när olika politiska kampanjer avlöste varandra, blev tidskriftens redaktion till slut tvungen att ta avstånd från sina egna ”misstag” och publicera självkritik. Möjligheten att ge uttryck för satir och kritik av myndighetspersoner försvann helt. I stället för satiriska karikatyrer med begränsad text började långa politiskt korrekta texter få mer utrymme och bildernas funktion begränsas till enstaka illustrationer av texterna.
Konstnärerna blev också mer eller mindre handlingsförlamade i den tsunami av kritik som kom från såväl det politiska ledarskapet som läsarna. Försöken att ”komma närmare massorna” slutade oundvikligen i ointressanta karikatyrer och tidskriftens död.
*
Antologin Caricatures en Extrême-Orient. Origines, rencontres, métissages, som analyserar karikatyrernas historiska utveckling i Östasien, inte bara Japan och Kina, har nyligen publicerats av förlaget Maisonneuve & Larose / Hémisphères Éditions (red. Laurent Baridon och Marie Laureillard), .
Boken består av drygt tjugo artiklar och är rikt illustrerad. De flesta artiklarna är på franska, men några är också på engelska. Boken bjuder på ett vitt spektrum av information och perspektiv och är trots sin nästan lexikala struktur mycket underhållande att läsa.
- Klicka här för att läsa Lars Vargö om den japanske författaren Hirano Keiichiro
- Klicka här för att läsa Ola Sigurdson om yttrandefrihet och satir