Att skriva om historiska perioder och omdanande händelser och ställa dem mot det vardagliga som hände samtidigt, har blivit en alldeles egen genre, med böcker av bland andra Florian Illies och Uwe Wittstock. Den tyske historikern och författaren Oliver Hilmes, som nyligen kommit ut med boken Ein Ende und ein Anfang, kan också sägas höra dit.
I min mormors hushållskassaböcker, som sträckte sig från då hon gifte sig 1931 till hennes död 1987, bokförde hon alla utgifter månad för månad. Stort som smått noterades, allt från frimärken till julklappar, men sällan något personligt. Inte ens då hennes barn föddes finns annat än ”dopklänning” eller ”blöjor”. I april 1945, då Tyskland kapitulerade, antecknade hon ändå ”många flygangrepp och bomber, inkvarteringar” och den 1 maj ”amerikansk ockupation, Brüdi bränt ansiktet”. Tyska soldater som flytt in i skogen hade lämnat kvar allt möjligt, också en bensindunk. Min mors lillebror Brûdi hade hållit en tändsticka mot den för att se om det fanns något kvar och sticklågan svedde bort all hud i ansiktet. Så började hans fredssommar.
Sedan saknas fredsmånaden maj, den enda under alla år. I juni fortsätter utgiftsposterna för mjölk, grönsaker, kött och annat – vardagen var tillbaka. Varje gång jag tittar på dessa sidor undrar jag över vad som också hände då, vad som inte finns där och över allt jag aldrig frågade om.
Att skriva om historiska perioder och omdanande händelser och ställa dem mot det vardagliga som hände samtidigt, har blivit en alldeles egen genre. Florian Illies var en av de första som gjorde det i sina böcker 1913 – århundradets sommar och 1930 – Kärlek i hatets tid. Uwe Wittstock gör något liknande i Februari 33: Litteraturens vinter och Marseille 1940: den tyska litteraturens flykt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Också historikern Oliver Hilmes (född 1971) använder sig av denna teknik. I hans Ein Ende und ein Anfang, wie der Sommer 1945 die Welt veränderte (”Ett slut och en början. Hur sommaren 1945 förändrade världen”, 2025) handlar det om sommarmånaderna från maj till september 1945, från Tysklands kapitulation till slutet på andra världskriget. Tredje riket hade fallit, freden hade kommit, men ingen visste vad som skulle ske.
Hilmes har tidigare skrivit flera uppmärksammade biografier, om bland andra Ludwig II av Bayern, Franz Liszt, Alma Maria Mahler-Werfel och Richard Wagners familj. På svenska finns hans bok Berlin 1936, sexton dagar i augusti om OS i Berlin samma år, liksom Den galna änkan om Alma Maria Mahler-Werfel.
Kanske förstår vi historien bättre när vi kan betrakta den från olika vinklar, när fakta, fragment och klipp blir till ett tidskaleidoskop som gör det möjligt att läsa om samma tid ur olika perspektiv.
Dessutom är det fascinerande att se vad som händer inom politik, konst, musik och konsumtion vid samma tidpunkt. En sådan samtidighet förekom inte under min skoltid, där olika ämnen hade sina egna tidslinjer. Det blev förvirrande och fragmentariskt. Böcker som Hilmes, som just gestaltar samtidigheten hos krig, uppfinningar, konst, kultur och samhälle, blir till ögonöppnare.
I 287 korta iakttagelser varvar Hilmes i Ein Ende und ein Anfang möten med kända kulturpersonligheter med texter skrivna av ”vanliga människor”, som Röda armésoldaten Wassili Petrowitschs brev hem och en tysk hemmafrus dagboksanteckningar. Vad åt man och hur sov man? Hur byggde man upp en filharmonisk orkester när det varken fanns konsertlokal, musiker eller instrument? Hur var mötena mellan Stalin, Charles de Gaulle, Winston Churchill och Harry S. Truman i Potsdam – och hur bodde de och hur såg menyn ut ? Det storpolitiska spelet blandas här med profant, vem tyckte vem var en tråkmåns och hur såg de intrikata maktspelen ut.
Just denna blandning mellan högt och lågt, storpolitik och vardag, gör boken både informativ och rolig. Ja, Hilmes visar att även det fruktansvärda kan gestaltas underhållande. För när det som här hela tiden handlar om människor – alla med sina fel och brister – går det som regel alltid att någonstans uppbringa en förståelse för de flesta av dem, till och med för deras mindre sympatiska sidor.
I sin bok återkommer Hilmes också delvis till personer som han skrivit om tidigare, som författaren Klaus Mann och hans resa genom det krigshärjade Tyskland när han återvänt dit 1945, nu iklädd amerikansk uniform. Han besökte då bland andra Winifred Wagner, fortfarande en övertygad nationalsocialist, men också tonsättaren Richard Strauss i dennes ståtliga villa i Garmisch-Partenkirchen. Visserligen hade Strauss några månader tidigare komponerat sina Metarmophosen om krigets fasor, men av det märktes inte mycket i mötet med Mann.
Strauss verkade främst vara upprörd över att Hitler ansett att Strauss skulle bidra med sin villa till utbombade människor från storstäderna. Och hans judiska svärdotter uttryckte hur begränsat hennes liv varit under nazismen, hon hade varken kunnat rida eller jaga. Mest magstarkt är hur Strauss hyllar nazisten Hans Frank, Polens generalguvernör och kallad dess bödel, en grym person utan dess like – men enligt Strauss en hyvens kille. Klaus Manns anteckningar från mötet vittnar om hans bestörtning över en sådan aningslöshet.
I det grymma, förvirrade och kaosartade Tyskland irrade även filmregissören Billy Wilder omkring sommaren 1945. Den i Galizien födde regissören inledde sin karriär i Berlin innan han gick i exil i Paris 1933 och för att sedan resa vidare till Hollywood. Också han återvände som amerikansk officerare, ansvarig för film och propaganda. Hilmes beskriver ett samtal Wilder hade med en flicka som gladde sig åt att gasen äntligen skulle fungera igen. Wilder trodde att det var för att kunna laga mat, men hon och hennes mor ville vrida på gasen för något helt annat. Nazisterna hade uppmanat alla att inte ”ge upp” utan självmant avsluta sitt liv. Många hörsammade detta och i april begick 3 881 människor i Berlin självmord, i maj 977, i juni 367 och i september hade antalet sjunkit till 196. Dialogen med flickan använde Wilder senare i filmen A foreign affair, men där vrider flickan på gasen – för att koka potatis.
.jpg)
I Berlin stöter Wilder även på så kallade Trümmerfrauen, kvinnor som i långa rader samlar ihop återstoden av bombade byggnader. Hilmes förtydligar att det inte var så vanligt som många tror idag. Endast fem procent av Berlins kvinnor deltog i arbetet – och de flesta av dem hade tvingats till det, de var före detta nazistfruar, ledare av BDM (Bund Deutscher Mädchen. Hitler Jugend var till för pojkar, BDM för flickor) och liknande. Efter kriget talade man mer om Trümmerfrauen och den heroiska återuppbyggnaden, än om att det samtidigt i Berlin våldtogs omkring 110 000 kvinnor enbart de första tre månaderna efter krigsslutet, och att var femte graviditet ledde till abort. Alla dessa barn som föddes, hur blev deras liv?
Även om huvudparten av boken utspelar sig i Tyskland, finns även USA och England med, liksom ett långt kapitel som handlar om Japan och atombomben.
En svaghet i fragmentariska beskrivningar som i Hilmes bok är att fokus hamnar på det anekdotiska. Kunskap om namn och händelser förutsätts, men så vänder sig denna bok heller inte till okunniga. Ansvaret att tolka och förklara vad som hände överlämnar Hilmes åt läsaren. En eloge ändå till att Hilmes i slutet av boken anger källorna till denna tillgängligt och spännande gestaltade samling av citat, berättelser och ögonvittnesskildringar.
Tankarna går igen till min egen familj. I min 13-åriga mammas dagbok från de sista krigsdagarna beskrivs hur familjens hus fylldes av människor som fått sina lägenheter sönderbombade, hur amerikanska soldater stekte upp allt smör och stal värdesaker medan familjen fick sova i ladan, hur hon fick choklad och tuggummi och om hur byborna som tidigare angett min morfar nu bönade om att han skulle skriva på deras ”Persilschein” (ett intyg om att man inte varit nazist) för att få bekräftat att de minsann aldrig varit partimedlemmar. Allt var bättre än krig, men freden var inte heller enkel.
Jag bläddrar i min pappas fotoalbum från samma tid i Sverige. När världen firade fred tog han studenten i Halmstad för att någon dag senare rycka in. Hans första uppgift blev att med sin stapplande skoltyska söka trösta livrädda unga män som varit stationerade i Norge, och som hade skjutit sig i foten för att kanske slippa bli skickade till Stalins läger i Sovjetunionen. Det gjorde de inte. Också detta hände sommaren 1945, som precis som Oliver Hilmes skriver, var en sommar som vädermässigt inte skilde sig från andra somrar, en sommar som alla andra. Och världen förändrades.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om Tyska försök att närma sig historien
- Lyssna på en längre intervju med Oliver Hilmes