I Tyskland kommer det varje år ut mängder med nya böcker om andra världskriget och Förintelsen. Om den första generationen teg om sina upplevelser, vill den tredje och fjärde nu veta allt. Både Christiane Hoffmann i Alles, was wir nicht erinnern och fotografen och konstnären Katrin Jacobsen med Auf der Suche nach der verlorenen Erinnerung vandrar bokstavligen i sina fäders spår för att komma dem och historien närmare.
Den första generationen teg, den andra vågade inte ställa några frågor, men den tredje vill veta vad som hände. Så har man ofta sagt om generationerna efter andra världskriget, om efterlevande till både offer och förövare. Idag är det tredje och fjärde generationerna som vill förstå och fylla ut de blinda fläckarna. Vad var det egentligen som hände, och framför allt: ”Vilken påverkan har det haft på mig och mitt liv?”
Psykoanalytikerna Alexander och Margarete Mitscherlich skrev 1967 Die Unfähigkeit zu trauern. De insåg redan då att andra världskriget och Förintelsen skulle påverka efterkommande i många generationer. Deras förklaring var att befolkningen 1945 hade förlorat det egna så kallade ”jag-idealet”. Följderna av att världsbilden förändrats fullkomligt jämförde de med sjukdomen schizofreni och förutspådde att det skulle ta tre generationer innan de läkt ut.
I Tyskland behandlas fortlöpande nya vinklar på kriget och Förintelsen och varje år publiceras det mängder av nya titlar i ämnet. En uppenbar anledning är att mycket av nazismens tankegods levt vidare, vilket bland annat ledde till att det tog närmare ett halvt sekel innan många offer, som till exempel psykiskt sjuka, homosexuella, och romer fick plats i den allmänna minneskulturen.
Några som först de senaste åren fått mer uppmärksamhet, är flyktingarna från öst, ”die Vertriebenen” (de fördrivna), alla tyskar som tvingades lämna sina hem när den politiska kartan ritades om. En som skriver om detta kollektiva trauma utifrån sin egen familjehistoria är Christine Hoffmann. Hennes Alles, was wir nicht erinnern (”Allt som vi inte minns”) har en talande titel för detta ämne. Hoffmanns far flydde som nioåring från Schlesien (idag i huvudsak Polen) ”när ryssen kom” 1945.
Nu, 75 år senare, har Christiane Hoffmann gått samma 550 kilometer mot väst som sin pappa, även hon till fots. Hon började i pappans födelseby, Rosenthal, som i dag heter Rózyna. Hon ser sedan platserna som en gång varit i familjens ägor, vandrar över ängar, på små stigar och kämpar sig fram genom hagelstormar. På vandringen möter hon många, pratar med dem i kök, kyrkor och på krogar. Men framför allt möter hon sig själv under sin vandring.
Hon för ett inre samtal med sin far om hans liv och deras relation, om tigandet och om vad flykt gör med människor. Hur mycket måste man förtränga för att orka överleva, leva vidare? Christiane Hoffmanns far fick rådet att byta sitt förnamn till Walter, när han kom till det som blev Västtyskland. Han var döpt till Adolf, inte efter Hitler utan efter en släkting. Hans resa gick den gången genom ett enat Tyskland, men när dottern går samma väg, får hon korsa både Polen och Tjeckien för att komma fram.
Medan jag läser boken och går in i det samtal Hoffmann för med sin år 2018 avlidne far, tänker jag på hur vår generation hyllar samtalet. Vi talar om det upplevda, vi går till terapeuter, vi ”talar ut” om något som har hänt, det är så vi tror att vi bäst läker och kan gå vidare. Generationerna före oss gjorde motsatsen. ”Tala är silver, tiga är guld”, var en devis som användes om det mesta, framför allt om dåliga erfarenheter. Vi ser idag att tigandet medfört mycket lidande, att obearbetade trauman förvandlats till somatiska sjukdomar. Men den gången, under då rådande omständigheter, var tigandet kanske enda möjligheten? Det lär vi aldrig helt få veta.
Hoffman berättar om ett minne från 70-talet. Barnen sitter under matbordet och leker, medan de hör de vuxnas suckar och samtal om den förlorade hembygden. De vuxna antyder, men talar inte klarspråk – minnena förs vidare av barnen, även om de är utan kunskap om deras konkreta innehåll. De sår hos dem frön av tvivel och leder till sorg och oförmåga att känna sig trygg. Ofta säger vi ”Man kan ta en människa från en plats, men man kan inte ta platsen ur människan”. Hoffmann visar att detta också gäller efterkommande generationer, speciellt barn till dem som tvingats fly.
Märkligt nog påverkar dessa platser och trauman de efterkommande mer ju mindre man har talat om dem. Psykologer kallar detta telescoping. Som i en kikare förenas olika generationers minnen och blir till gemensamma reaktioner. Hoffmann ger också flera exempel på hur faderns flykt påverkat henne konkret: även hon ville alltid komma hem innan det blev mörkt, även hon var rädd för ”ryssen” och ständigt beredd på att allt kunde tas ifrån henne eller att hon skulle tvingas lämna sitt hus.
Hoffmann trodde länge att pappans flykt var en familjehistoria som bara angick dem. Sedan insåg hon de delade denna erfarenhet med miljontals andra. 18 miljoner människor var så kallade östflyktingar, tyskar som tvingades lämna sina hem, vilka då i sin tur blev nya hem för flyktingar från Ukraina. Krigets förlorare förlorade inte bara sitt land, de förlorade också möjligheten att kunna tala om sin förlust. För vad var deras förlust i jämförelse med alla andra offers lidande? 1945 var Christiane Hoffmanns far bara nio år och utan skuld. Ändå kom hela hans och hans generationskamraters liv att präglas av kriget.
I en intervju med Deutschlandfunk Kultur (4 april 2022) säger Hoffmann att hennes vandring försonade henne med historien och alla dess följder. Den rent fysiska upplevelsen, utmattningen, var nödvändig för att kunna närma sig frågorna på riktigt. Fast hon haft en god relation med sin far, kunde hon ändå inte skriva boken medan han levde. Öppenheten, också hänsynslösheten, hade inte varit möjlig tidigare, säger hon. Som utomstående kan det verka konstigt, eftersom hon varken är anklagande eller ifrågasättande. Det visar hur känsligt det är att skriva om närståendes och andras historia och trauman.
En som gjort en liknande resa är konstnären och fotografen Katrin Jakobsen. Hon har i flera utställningar närmat sig sin far och hans erfarenheter som inkallad till fronten under krigets sista år. Hon kallar sitt sökande för Autopsie der Vergangenheit (”Obduktion av det förflutna”). Också Jacobsens far har numera avlidit och det också för Jakobsen var det först då som hon kunde närma sig det som stod mellan dem medan han levde.
Hennes senaste projekt Auf der Suche nach der verlorenen Erinnerung (”På spaning efter det saknade minnet”) kretsar kring faderns dagbok från 1945. Först då hon fann den kunde hon börja närma sig hans upplevelser. I projektet följer hon hennes då unge fars flyktväg efter krigsslutet 1945 från östfronten till Tyskland. Han hade varit med i Hitlerjugend och i krigets sista skälvande månader kallats in till östfronten, fängslats vid krigsslutet, men sedan lyckats fly.
Istället för att tala om sina upplevelser tycks hela hans generation ha lagt sin kraft på ”der Wiederaufbau” (återuppbyggnaden), den enorma återhämtning av ett sönderbombat land, som småningom resulterade i ”Das deutsche Wirtschaftswunder” (det tyska undret). I ett försök att rekonstruera platserna hennes far varit på har Jakobsen fotograferat dem och broderat flyktvägen från Tjeckien till Österrike på en karta. Till det har hon lagt pappans dagboksanteckningar och hennes egna kommentarer om vad hon ser i vår tid. De parallella verkligheterna påminner om historiska avbildningar, där man kan se hur t.ex. antikens Rom såg ut när det begav sig och hur ruinerna ser ut idag – fast tvärtom. Då var platserna söndriga, nu är de renoverade. Men såren finns kvar. Ett taggtrådsstaket här, samma sjukhus som då, en skylt där det står ”bödel”, en tågräls, en kvarglömd godsvagn, men också en ny Pennymarkt-affär eller Katrin Jakobsens egna Converse gympaskor. Då och nu är olika, men ändå på samma plats.
Christiane Hoffmanns vandring får henne att inse hur lite man i Öst bearbetat och försonats med allt som rör andra världskriget. Fortfarande används kriget som argument för politiker som vill förmedla sin egen agenda. Hoffman varnar för faran i denna odesarmerade krutdurk och så sent som i slutet av 2021 skrev hon: ”Tänk om de redan håller på att förbereda nästa krig?” Putins invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har tyvärr gett henne rätt.
Jakobsens far var en ung soldat och för henne är närmandet snarare ett försök till försoning med och förståelse för fadern och kanske hela hans generation. Från att tidigare ha skuldbelagt och anklagat sin far, som många i andra och tredje generationen efter kriget, undersöker Jakobsen nu gränserna för det egna ansvaret, delaktigheten i nazisystemet, men även lidandet och följderna av krigsupplevelserna. Hoffmanns far var alltför ung för att dottern skulle kunna anklaga honom för något.
Men om det ändå finns en anklagelse hos både Jacobsen och Hoffman mot deras fäder, handlar den snarare om att de med sin tystnad skadat inte bara sig själva utan också relationen till sina barn. Där finns också en sorg över att inte ha kunnat få dela deras smärta.
Tysklands krigshistoria återfinns i alla familjer på olika sätt. Kanske vore det bra om vi alla på något sätt kunde försona oss med vår egen historia, gå våra egna vandringar. Hoffmann och Jakobsen visar vägen med sina verk.
Christiane Hoffmann är journalist och mångårig utlandskorrespondent för Frankurter Allgemeine Zeitung, bland annat i Teheran och Moskva, chef för Der Spiegels Berlinredaktion och idag tyska regeringens vice talesperson. ”Alles, was wir nicht erinnern” är hennes första bok.
Katrin Jakobsen fotograf och konstnär, född i Hamburg, utbildad i Berlin och på ICP i New York. Har bott i Malmö och är numera bosatt i Paris. Har i flera utställningar tematiserat sitt tyska arv och Tysklands historia.