Regeringens utredning om påstådd ”woke” och ”cancellering” på svenska universitet väckte nyligen debatt, men frågan diskuteras inte bara här. Filosofen Tim Henning kom förra året ut med boken Wissenschaftsfreiheit und Moral där han med bokens undertitel söker den Beste philosophische Aufklärung zum Streitthema ”Cancel Culture”. Magnus P. Ängsal har läst den.
 
Låt säga att en forskare hävdar att vita människor är mer intelligenta än svarta och dessutom att denna skillnad är genetiskt betingad. Räkna med att en stormig debatt bryter lös. Orkanen lär heller inte bedarra för att forskaren anser sig kunna leda tesen i bevis med solida data. Många kommer att uppfatta påståendet som ett utslag av historiskt traderad rasism och som en sårande, kanske rentav hotfull utsaga. Forskaren å sin sida lär genmäla att kritik av det slaget inte är vetenskapligt baserad utan moralisk och därför saknar relevans i ett sammanhang där sökandet efter sanning är överordnat.
Forskarutsagan är inte fiktiv. Charles Murray och Richard J. Herrnstein förde fram den i sin berömda bok The Bell Curve 1994 och i politisk debatt har den torgförts av den tyska före detta socialdemokraten Thilo Sarrazin. Det är en av tre teser som Tim Henning med stor omsorg skärskådar i sin Wissenschaftsfreiheit und Moral: Beste philosophische Aufklärung zum Streitthema ”Cancel Culture” om akademisk frihet och moral – en väl vald kontrovers som griper in i fixeringen vid värderingsfrågor, ursprung och identitet i vår tid.

Boken är på så vis högaktuell. I många debatter om akademi och forskning som rasat på senare år – från hanteringen av coronapandemin till cancelkultur och forskningsetik – har moral och akademisk frihet stått centrala. Och Tim Henning gör det inte lätt för sig även om han driver tes. För innan han vänder ut och in på de tre dispyterna måste han slå fast vad forskningsfrihet är och hur moralen förhåller sig till sanningen. Inga små frågor.
De avhandlas också grundligt och resonerande, ibland väl snårigt om man är obevandrad i teoretisk filosofi, men i gengäld tryfferat med diskret underskruvshumor. Två bärande idéer om moral och forskning kan skönjas. Jag finner bägge övertygande. Den första är att forskning syftar till att utröna vad som är sant eller rimligt att anta. Moral handlar däremot om värdeomdömen. Kritik mot forskning som utgår från att en viss verklighetsbild inte bekräftas eller att resultat är obekväma vilar på ett vetenskapsexternt perspektiv och är därför inte relevant. Den som formulerar sådan kritik gör sig skyldig till ett moralistiskt felslut som är oförenligt med idealet om akademisk frihet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ändå kan moral ha sin plats i diskussionen, och detta är Hennings andra viktiga idé i boken, den som han utvecklar och argumenterar för med finess och effektivitet. När forskning dras med empiriska och kunskapsteoretiska svagheter och de så kallade alternativkostnaderna blir höga om resultaten visar sig vara felaktiga, då är det befogat att formulera en moraliskt grundad kritik. Den typen av kritik är konsistent med forskningens sätt att fungera, eftersom den vilar på vetenskapens egen inre logik.
För att fånga fenomenet använder sig Henning av termen moral encroachment, moraliskt intrång. Moralen läcker in i kunskapsbildningen. Det låter abstrakt, men blir tydligt i boken utifrån exemplet ovan med intelligensskillnader mellan vita och svarta. Henning argumenterar med stöd av evidens för att tesen i själva verket är empiriskt svajig. Jag är inte kapabel att värdera vare sig hans eller Murrays och Herrnsteins insatser i det avseendet. Men om vi godtar Hennings genomgång av kunskapsläget så innebär det att empirin bakom tesen om intelligensskillnader är otillräcklig. Och om slutsatsen är oriktig kan vi anta att den, så att säga helt i onödan, får besvärliga följder för många människor om den förs fram, att alternativkostnaderna blir höga. Då är det befogat med en moralisk kritik.
Så långt är Hennings argumentation övertygande även om det är svårt att beräkna alternativkostnader. I den andra stridiga tesen som Henning granskar – att manligt och kvinnligt är en rent biologisk historia – ligger landet annorlunda. Här stödjer han sig i hög grad på hur själva orden man och kvinna har använts och på hur människor själva ser på sin könsidentitet. Det är förstås ett intressant spår men det säger ingenting om de biologiska förutsättningarna. Henning begår här vad man kan kalla ett diskursivt felslut. Han drar slutsatser om en företeelse utifrån hur denna har omtalats i diskurser. Det är förvånande att han med sin knivskarpa blick inte tycks se detta problem.
Den tredje tesen under debatt är av ett helt annat slag. Peter Singers utilitaristiska påstående om att spädbarnsmord kan rättfärdigas i akt och mening att befria någon från ett liv i svårt lidande är inget forskningsresultat utan i sig en moralisk utsaga. Mot den kan man självfallet rikta moralisk kritik.
Henning har lagt en god grund för hur man kan tänka i konflikter kring moral och forskning. Hur det förhåller sig i de faktiska bojkottkampanjer, sit-ins, cancelleringsförsök och rena handgripligheter som har drabbat akademin på senare år är en annan sak. Det vanliga är nog inte att de som indignerat försöker hindra en inbjuden föreläsare från att framträda har stenkoll på forskningsläget och sedan har insett att empiriska brister ger så höga alternativkostnader att moral encroachment är aktuellt.
Oftare, antar jag, rör det sig om moralistiska felslut. Något i forskarens ståndpunkter eller slutsatser går på tvärs med den egna verklighetsbilden. Något uppfattas som anstötligt, sårande eller politiskt problematiskt. Men det återstår egentligen att ta reda på i en praktisk tillämpning av Hennings eleganta modell.
 
- Klicka här för att läsa Magnus P. Ängsal om den tyska romanen Identitti om ett annat av dagens stora debattämnen
- Ett samtal med författaren om boken: