I Mithu Sanyals roman Identitti visar sig en dynamisk, postkolonialt orienterad kvinnlig professor ha fejkat sin indiska identitet, hon har låtit operera sig för att kunna leva som färgad. Är det ett bedrägeri? Eller har hon med detta tvärtom visat att ras är en luddig kategori?
Om man finner vår tids mediala och akademiska debatter om genus och etnicitet knepiga att navigera i så kan det bero på att de överlagras av ett amöbaliknande begrepp om identitet.
Ena stunden är identiteten suddig i konturerna, något som hela tiden flyter och ”görs”. Man är inte sin etnicitet, man ”rasifieras”. Andra stunden anses identiteten vara så fast och så viktig att den ska bestämma vad en enskild får göra eller uttala sig om. Debatten som fördes om filmen ”Girl” (2019), med en manlig aktör i rollen som transperson, är bara ett av många exempel från senare år där identitetspolitik har yttrat sig i stränga äkthetskrav.
För mig tycks det självklart att identitetsbildande kategorier av olika slag liksom upplevelsen av tillhörighet är viktiga. I annat fall går det inte att förstå hur kulturkriget lyckats ta sig in i politiken på senare år. Många beskyllningar om ”identitetspolitik” från framför allt liberalt håll skvallrar om en oförmåga att se individen som social och kulturell varelse. Samtidigt muterar fixeringen vid identiteter lätt till tvångströja. Sakfrågor och argument hamnar i skymundan.
Kan skönlitteraturen möjligen hjälpa oss att reda i frågan och förstå den bättre?
Mithu Sanyal gör med Identitti (2021) ett allvarligt syftande försök i den riktningen. Författaren är redan känd som kulturvetare med postkolonial inriktning och böcker om våldtäkt och vaginor på meritlistan. När hon nu romandebuterar väljer hon att förlägga handlingen till ett lärosäte där hon själv tidigare verkat (universitetet i Düsseldorf) och väva den runt en dynamisk, postkolonialt orienterad kvinnlig professor med uppenbara likheter med henne själv. Saraswati, som hon heter, är av indiskt ursprung och tjusar alla adepter i sin omgivning, om hon nu inte kastar ut dem från föreläsningssalen därför att de är ljushyllta. En av beundrarna heter Nivedita. Hon studerar för Saraswati, har en indisk far och en tysk mor. Hon kallar sig Identitti på sin blogg och med den som utkikspunkt kommenterar hon skeendet som vecklas ut i romanen.
Saraswati avslöjas nämligen ha fejkat sin indiska identitet. Hon är äkttysk från början och har genomgått operationer för att kunna leva som färgad. Vad som nu vidtar är en lång och upprivande debatt om Saraswatis bedrägeri. Eller är det ett bedrägeri? Kanske har Saraswati bara visat att ras är en luddig kategori? Det är i alla fall vad hon själv hävdar. Ras är något som flyter och inte har så mycket med hudfärg att göra som med maktordning. Nivedita upplever sig i grunden sviken av sin förebild: Saraswati har avsvurit sig sin vithet och kapat åt sig en identitet som färgad! Också Niveditas identitet börjar vackla.
När slutnotan för en roman landar på 428 sidor ställer man sig frågan om den är värd omfånget. Identitti gör mig tveksam. Det är visserligen en ganska underhållande, dialogdriven och flerstämmig historia som kan vidga tanken genom sättet den plockar sönder och sätter samman identiteter på. Samtidigt vilar det något desperat över ivern att plocka upp och bearbeta allt som snurrat i de senaste årens debatter om ras, hudfärg och identitet. Jordan B. Peterson finns med, det tyska högerflankpartiet AfD, kritiska vithetsstudier, Black Lives Matter, kulturell appropriering med mera, allt filtrerat genom ändlösa replikskiften figurerna emellan. På så vis är det fiktiva upplägget kongenialt med diskussionsklimatet som romanen syftar till att göra satir av: pratigt, självupptaget och rörigt.
Eller är det ens satir?
Jag är inte så säker på det. I ett slutord som fogats till romantexten beskriver Sanyal hur boken har kommit till. Verkliga, ibland kända, personer har ombetts bidra med bloggposter och twitterinlägg som om fallet med Saraswati var på riktigt. Ett kul grepp! Som faktiskt fungerar. Man finner sig indragen i ett aldrig sinande flöde av tweetar, instagramkommentarer och debattinlägg i tidningar. Med andra ord: en riktig kulturstrid som ger samma lugubra upplevelse av rundgång och självhögtidlighet som känns igen från svenska kulturdebatter.
Men här röjs också författarens didaktiska nit. Romanen tillåts inte stå på egna ben, får inte leva av spänningen som uppstår när verkliga och igenkännbara personer och händelser läcker in i fiktionen. Sanyal skriver tydligtvis också fram romanens politiska budskap i efterordet, och lovar att fiktionaliseringen av ett terrorattentat i den tyska staden Hanau (som inträffade på riktigt år 2020) minsann inte är otillbörlig. Läsare med håg för fantasi, osäkerhet och tolkningsutrymme får finna sig i att bli skrivna på näsan som vore de barn eller möjligtvis överkänsliga.
Vad som kanske ändå står ut som minnesvärt är porträttet av Nivedita, en ung kvinna på tröskeln till vuxenlivet, med allt vad det innebär av längtan att finna en plats, bli bekräftad, sedd och älskad. Grundläggande behov för alla och envar. Men med att få dem uppfyllda hjälper oss inga postkoloniala teorier i världen.
- Klicka här för att läsa Anna Remmet resonera om postkolonial litteratur apropå den jamaicanska författaren Marlon James
- Se ett videoklipp med Mithu Sanyal om boken här:
https://www.youtube.com/watch?v=Yac8BRpOn1s