”Författarinna” och ”skådespelerska” används nästan inte längre här, men kan anses viktiga på andra håll för att markera att alla människor inte är män. Där kan också en enda man bland 100 kvinnor göra att hela gruppen blir språkligt maskulin och att alla kvinnorna osynliggörs. Med utgångspunkt i en nyutkommen tysk bok, Von Menschen und Mensch*innen, skriver Magnus P. Ängsal om debatten om maskulinum och femininum.
Som nybliven premiärminister i Italien orsakade Giorgia Meloni rabalder när hon ville bli kallad ”il presidente” och inte som man väntade sig, med den feminina formen ”la presidente”. När en kvinna bär upp en titel eller en annan yrkesbeteckning byter ordet ofta genus från maskulinum till femininum, i italienskan och en rad andra språk. För Melonis motståndare blev genusvalet ännu ett tecken på en politiker som underkänner feminismens landvinningar.
Italien är inte det enda landet där de språkliga sidorna av feminism och likabehandling har diskuterats. För Sveriges del har forskare talat om en ”viskande debatt”. Fram till hen-ordets entré i svensk offentlighet med vidhängande diskussion 2012 hade vi heller inte upplevt några särskilt polariserande debatter på området.
Annorlunda har tongångarna varit i länder som Frankrike, Spanien och inte minst Tyskland. Där började feminister redan på 1970-talet att opponera sig mot den gamla praxis som säger att en grupp av människor blir språkligt maskulin om så bara en enda man ingår i den trots att resten är kvinnor.
Denna praxis går tillbaka på principen att en maskulin form har två betydelser: en generell och könsövergripande samt en specifikt manlig. Ett tyskt ord med maskulint genus och suffix som der Lehrer kan traditionellt sett därför betyda både ”lärare” och ”manlig lärare”. En lärare av kvinnligt kön får däremot antingen finna sig i att vara osynlig med ett maskulinum eller pekas ut som kvinnlig lärare genom den feminina formen die Lehrerin (lärarinnan).
Med språkvetenskaplig terminologi kan man säga att maskulinum är omarkerat, femininum markerat. Man kan tycka att principen rymmer en inre orättvisa. Men den är inte tagen ur luften. Principen om markerat och omarkerat slår igenom på många nivåer i språket. Vi vinnlägger oss om språkekonomi, tar genvägar och nyttjar de möjligheter som finns till allmänna utsagor.
Sedan den feministiska språkkritikens genombrott på 1970-talet betraktas dock principen som kontroversiell när det kommer till språk och kön i tyskan. Det dröjde sedan inte länge förrän feminister publicerade ett första manifest för icke-sexistiskt språk. Fler skulle följa under åren.
Med tiden kom feministiska dubbelformer som Lehrerinnen und Lehrer (lärarinnor och lärare) och kortformer som LehrerInnen att ta sig in i förvaltningens, politikens, akademins, kulturens och företagsvärldens språk. I viss utsträckning också i media, men där har det gamla könsövergripande maskulinum visat på en överlevnadsförmåga som många av 80-talets kommentatorer underskattade.
Däremot är det numera kutym att kvinnor enskilt och i grupp omnämns med feminina beteckningar. Det är i långa stycken en följd av den feministiska språkkritiken. Annat är det i svenskan, där feminina former som lärarinna och konstnärinna upplevs som föråldrade och ses med oblida ögon av den officiella språkvården.
När jag påbörjade ett avhandlingsprojekt om språk och kön i tyskan år 2005 var det flera tyskar som ryckte på axlarna. Är inte de här frågorna överspelade nu? Vi har ju haft våra debatter ända sedan 70-talet.
Så må det ha varit, men åtskilligt har hänt sedan dess. Ungefär samtidigt som svenskan fick sitt hen, gjorde queerteorin entré i tyskan med nya sätt att skriva personbeteckningar, till exempel Lehrer_innen, Lehrer*innen, Lehrer:innen. Gemensamt för dem är att ett i sammanhanget okonventionellt tecken ska beteckna en könsidentitet utöver kvinna och man. Särskilt populär är asterisken eller Genderstern, genusstjärnan, som i Student*innen (studenter).
På sistone har Duden, Tysklands viktigaste ordboksförlag, försett alla maskulina personsubstantiv med kommentaren att de i första hand betecknar män, på tvärs med principen om ett omarkerat, könsneutralt maskulinum. Allt oftare blir också språk och genus föremål för debatt i den tyska offentligheten. Positionerna tolkas i termer av språkkamp som del i ett större kulturkrig.
Det är i det här sammanhanget som Fabian Payrs bok Von Menschen und Mensch*innen måste förstås. Payr har dragit igång ett upprop på nätet mot riktlinjer om språklig jämställdhet hos tyska public service. Man menar att skattefinansierade medier bryter mot kraven på opartiskhet och ignorerar vedertagna normer för rättstavning. Uppropet har samlat över 300 underskrifter till dags dato. Bland undertecknarna finns många namnkunniga och inom sina områden ledande språkforskare. Många av dem är äldre. Troligen är detta också en generationskonflikt.
Payrs bok har det uttryckliga syftet att klargöra bristerna med Gendern, det vill säga olika strategier för att motverka språklig osynlighet och diskriminering.
Det är en på många sätt ambitiös bok. Payr har läst väsentliga delar av forskningen om hur språk interagerar med kön och formulerar tjugo argument mot Gendern. Och det är viktigt att understryka: argumentationen riktar sig inte mot den språkliga jämställdheten som sådan.
Den tar snarare fasta på hur Gendern har blivit ett politiskt projekt för språklig styrning i offentligheten, en ideologi som tillmäter språket stort värde och uppfattas klandra människor som inte talar enligt det senaste modet. Detsamma kan sägas om uppropet, som uttryckligen erkänner kampen för språklig jämställdhet som legitim. Argumenten i Payrs bok riktar sig också mot några av de teoretiska antaganden som ligger till grund för kritiken av patriarkalt språk.
Lyckas Payr? På sätt och vis gör han det men bristerna i argumentationen är också påfallande. Då hjälper heller inte den raljanta ton som sluppit igenom på flera ställen. När jag går igenom de tjugo argumenten uppfattar jag åtta av dem som giltiga och elva som tvivelaktiga eller orimliga, medan ett är omöjligt att bedöma.
Ett bra argument är att Gendern är ovetenskapligt på så vis att inga studier kan leda i bevis att jämställt språk leder till jämställda relationer mellan män och kvinnor. Det är i sig inget argument mot språklig jämställdhet, men mot den upphöjelse av språkets makt som odlas av en del ideologiskt inspirerade forskare och aktivister.
Ett annat rimligt argument är att Gendern svär mot språkekonomin. Ofta är det så, och språkekonomi förklarar troligen varför maskulinum har visat sig så motståndskraftigt mot förändring trots den feministiska språkkritiken.
Andra argument är betydligt sämre, till exempel att Gendern svär mot demokratiska principer. Att påtvinga människor ett visst språkbruk är förstås odemokratiskt men jämställda språkformer är det inte i sig. Ett annat mindre lyckat argument går ut på att Gendern inte är uttryck för språkförändring utan är ett konstlat, politiskt initierat projekt. Men språkförändringar kan drivas fram av olika faktorer och orsaker där politiken är en. Att ställa politik mot ”naturlig” språkförändring är nonsens.
Ivern att töja på språket och öppna det för nya tankemönster är intensiv i tyskan just nu. Det är uppenbart att konfliktnivån har höjts, så också de politiska insatserna. För lingvister är de ständigt nya skrivsätten och debatterna om dem en guldgruva med material till forskning. För vanliga språkbrukare kan det vara svårt att hänga med i de hastiga konjunktursvängningarna. Det är rimligt att hysa en sund skepsis mot snabb förändring.
En viktig insikt kan man ta med sig från boken. Språk är viktigt, men inte så livsavgörande som man kan tro när man lyssnar till offentliga debatter om språkets samspel med kultur, identitet och diskriminering.
- Klicka här för att läsa Magnus P. Ängsal om den uppmärksammade tyska romanen om identitet, Identitti, där en kvinnlig professor fejkat sin indiska identitet. Är det ett bedrägeri? Eller har hon med detta tvärtom visat att ras är en luddig kategori?