Anna Remmets presenterar Saidiya Hartman, som i USA ses som en betydande tänkare och som skriver om förslavade och fattiga svartas historia med ”kritiska fabuleringar”, en genreöverskridande metod att lyfta fram tystade röster ur få och bristfälliga historiska källor.
”Most days, the assault of the city eclipses its promise: When the water in the building has stopped running, when even in her best dress she cannot help but wonder if she smells like the outhouse or if it is obvious that her bloomers are tattered, when she is so hungry that the aroma of bean soup wafting from the settlement kitchen makes her mouth water, she takes to the streets, as if in search of the real city and not this poor imitation. The old black ladies perched in their windows shouted, ’Girl, where you headed?’ Each new deprivation raises doubts about when freedom is going to come; if the question pounding inside her head — Can I live? — is one to which she could ever give a certain answer, or only repeat in anticipation of something better than this, bear the pain of it and the hope of it, the beauty and the promise.”
Om man inte visste var det var för bok man höll i handen (och inte hade läst förordet) skulle man anta att det var en roman och bli både nyfiken på den unga flickans fortsatta öden och oroad över hennes utsikter i den bistra tillvaro som målas upp.
Men stycket ovan är inte hämtat ur en roman utan från den amerikanska professorn i engelska Saidiya Hartmans genreöverskridande historiska undersökning Wayward Lives, Beautiful Experiments: Histories of Social Upheaval. Kan man alltså skriva historia så här? I Sverige har Herman Lindqvist hånats just för att han broderar ut sina historiska böcker med sådant han omöjligt kan veta för att göra annars torra skildringar mer aptitliga. Men Lindqvist skriver om kungar och Hartman, som här är relativt okänd men i USA räknas som en betydande tänkare, skriver om förslavade och fattiga svarta i USA. Hennes ”kritiska fabuleringar”, som detta sätt att fylla ut knapphändiga historiska källor kallas, är en dekolonial metod för att lyfta fram tystade röster.
Saidiya Hartman föddes 1961 i Brooklyn, New York. Hon har en Ph.D. från Yale och blev 2020 befordrad till professor på Columbias universitet. Hennes områden har främst varit afroamerikanska studier och afroamerikansk litteratur. Av de tre böcker Hartman hittills givit ut, Scenes of Subjection: Terror, Slavery, and Self-Making in Nineteenth-Century America, Lose Your Mother: A Journey Along the Atlantic Slave Route och Wayward Lives har ingen i skrivande stund översatts till svenska. Under våren 2025 skulle ett samtal med henne ha ägt rum på Kulturhuset i Stockholm men ställdes in.
Hartmans texter kretsar kring hur det historiska slaveriet och den nutida rasismen har format och ännu formar svarta amerikaners liv i synnerhet och hela det amerikanska samhället i allmänhet. Men klass och genus är också ständigt närvarande hos henne. I Lose Your Mother (2007) som handlar om hennes resa till Ghana för efterforskningar om den atlantiska slavhandeln, tar hon avstånd från den typ av romantiserande beskrivningar av paradisiska förkoloniala afrikanska samhällen, som kan vara lätta att hemfalla åt som en motvikt till slaveriets våld och förnedring. Istället beskriver hon hur den afrikanska överklassen sålde sina egna undersåtar till slaveri. I Scenes of Subjection (1997) skriver hon att
”it is absolutely necessary to demystify, displace, and weaken the concept of Africa in order to address the discontinuities of history and the complexity of culture /…/”
Hartman kan sin Marx och släpper inte klass ur sikte. Hon ser i dagens Ghana ett våldsamt klassamhälle. Men hon menar inte att rasismen skulle upphöra om bara klassamhället avskaffades. I likhet med flera andra svarta amerikanska tänkare ser hon bortförandet av de förslavade och resan över havet som ett ursår i svarta amerikaners historia och livsvillkor.
I sin skildring av denna mardrömspassage i Lose Your Mother sår Hartman ett frö till det kritiska fabulerande som hon sedan bygger hela sitt magnum opus Wayward Lives på. I det avsnittet överger hon den teoretiska diskussionen och skildringen av sina egna upplevelser i Ghana till förmån för en närmast skönlitterär scen där hon berättar om en av de unga kvinnor som dog på ett av slavskeppen. Hennes död kom att bli en rättssak och det är i dokumentationen från denna som Hartman hämtar de mycket sparsamma spår som flickan lämnat efter sig. Ur det skrala materialet väver hon sedan en historia där hon söker lägga sig mycket nära den unga kvinnans blick och tankar under de sista, nästan obegripligt plågsamma dagarna i hennes liv.
Men det är inte bara gränsen för vad man ”får” göra i en historieskrivning som aktualiseras i Saidiya Hartmans arbeten, det gör också gränsen mot det politiska. Mycket av det vi är vana att betrakta som politiskt motstånd passar nämligen, enligt Hartman, inte in på de små och stora motståndshandlingar som har utförts av svarta människor i USA ända sedan slaveriets dagar. Uppmärksammas inte också dessa, riskerar man att missa de sätt på vilka inte minst svarta kvinnor i sin vardag har gjort motstånd mot den vita överhögheten.
I Scenes of Subjection undersöker Hartman olika aspekter av förtryck mot förslavade, också sådant som ligger bortom de vanligt förekommande skildringarna av grovt våld, som ibland kan bli nästan våldspornografiska, och därmed, enligt henne, riskera att istället reproducera de vita härskarnas blick på den förslavade svarta kroppen. Men inte bara. Hon undersöker också hur motståndet kunde ta sig uttryck, och tar som exempel när man samlades i ett sällskap för att sjunga, dansa och prata medan en balja placerades mot dörren för att fånga upp ljuden så att slavägarna inte skulle höra. Sångerna som sjöngs kunde låta som muntert nonsens för den oinvigde men innehöll i själva verket krassa beskrivningar av livet som förslavad.
Resonemanget kring gränserna för det politiska fortsätter i Wayward Lives. I denna hennes kanske mest kända bok riktar Hartman blicken mot en senare period: tiden från slutet av 1800-talet till början på 1900-talet då många svarta lämnade södern i hopp om ett liv mindre präglat av rasistiskt våld och segregation, kanske också om att slutligen kunna uppnå den frihet som Hartman i Scenes of Subjection visar att slaveriets formella avskaffande inte gav dem. Naturligtvis var inte heller nordstaterna, när allt kom omkring, vad många drömt om när de lämnade södern. Tvärtom var svarta amerikaners liv även där fyllda av fattigdom, rasism och våld av det slag som vi får en glimt av genom den unga flickan i början av boken.
Men här uppstod ändå vad Saidiya Hartman i bokens undertitel kallar ”vackra experiment”:
”Waywardness articulates the paradox of cramped creation, the entanglement of escape and confinement, flight and captivity.
/…/
It is the directionless search for a free territory; it is a practice of making relation that enfolds within the policed boundaries of the dark ghetto; it is the mutual aid offered in the open-air prison. It is a queer resource of black survival. It is a beautiful experiment in how-to-live.”
I Wayward Lives har Hartman använt sig av dokumentation från hyresvärdar, av rättegångsprotokoll, fotografier och fängelsehandlingar. De flickor ”på drift” som är Hartmans huvudpersoner skymtar endast fram i källmaterialet på det sätt som underklassen alltid gjort i historiska dokument. Det är här Hartmans kritiska fabulerande som metod kommer in. Hon omvandlar kortfattade och distanserade notiser till fullödiga och intima porträtt av upproriska tonårsflickor, ensamma mödrar och lesbiska kvinnor. Det gestaltande och skönlitterära språket gör Wayward Lives till en helt annan upplevelse än det mesta inom historieskrivning. Boken skiljer sig också markant från Hartmans andra verk, som trots att de innehåller frön till den speciella stilen, är relativt konventionella i stil och form.
Hartman kommenterar metoden i artikeln Venus in Two Acts. Där utgår hon från sin skildring av den döende flickan på slavskeppet i Lose Your Mother. Hon funderar över vad hon hade kunnat skriva om en annan flicka som enligt dokumentationen från rättsprocessen också dog under färden. I handlingarna står i princip inget annat än att det ombord på skeppet fanns ytterligare en flicka som led av samma sjukdom och att hon också dog. Hartman prövar sitt resonemang genom att fabulera om de två flickornas vänskap. Hur de tröstade varandra och viskade att plågorna snart skulle vara över.
Syftet med metoden – som också beskrivs till exempel i artikeln Mind the Archival Gap: Critical Fabulation as Decolonial Method av Fabio Santos – är självklart inte att spekulera för att det är spännande, utan att försöka låta dem som historien tystat komma till tals. Saidiya Hartman skyler inte över att det delvis är spekulationer hon ägnar sig åt. Tvärtom fäster hon läsarens uppmärksamhet vid metoden. Det framstår inte bara som hederligt utan också som ett sätt att peka på var tomrummen i befintlig historieskrivning finns. Att levandegöra individer som kanske inte ens betraktades fullt ut som människor när de levde är en poäng i sig, men Hartmans ärende i Wayward Lives är större än så.
Undertiteln Intimate Histories of Social Upheaval antyder vad detta ärende består i: att visa hur de individuella livsödena kan läsas som en berättelse om politiskt motstånd. Trots att de inte omedelbart skulle tolkas så vare sig av politiska aktivister och tänkare eller av människorna som levde dessa liv. Beskrivningen av den ensamstående, diversearbetande tonårsmamman Esther Brown är ett bra exempel:
”Esther Brown did not write a political tract on the refusal to be governed, or draft a plan for mutual aid or outline a memoir of her sexual adventures.
/…/
But hers was a struggle without formal declarations of policy, slogan, or credo. It required no party platform or ten-point program. Walking through the streets of New York, she and Emma Goldman crossed paths but failed to recognize each other. When Hubert Harrison encountered her in the lobby of the Renaissance Casino after he delivered his lecture on ’Marriage Versus Free Love’ for the Socialist Club, he noticed only that she had a pretty face and a big ass.”
Den bild som Hartman samlat ihop från brev till och från den anstalt där Esther så småningom hamnar och från annan dokumentation visar en ung kvinna som hatar att arbeta och inte står ut med att fjäska för vita människor, har flera älskare av olika kön och uppfostrar sitt barn utan pappa med hjälp av andra kvinnor. Esther Brown praktiserar enligt Hartman i sitt dagliga liv de politiska teorier om arbetskritik, uppror mot överheten och fri och queer kärlek som de radikala tänkarna vid den tiden pratade och skrev om. Hushåll med ensamstående mödrar, mödrar som var familjeförsörjare och barn som uppfostrades av kvinnor ur olika generationer ifrågasatte genom sin blotta existens heteropatriarkala normer. Därför betraktades det sättet att leva som ett hot mot samhällsordningen och behövde kriminaliseras och straffas. För många, däribland Esther, bestod straffet i frihetsberövande och inlåsning på institution.
Men som titeln avslöjar gör Hartman en poäng av att uppehålla sig vid skönheten hos de försök till frihet hon skriver om. Att flera av försöken bestraffas och slutar bakom galler förtar enligt henne inte skönheten i själva försöken.
Likt flera andra teman hos Hartman dyker detta först upp redan i Scenes of Subjection för att sedan utvecklas i Wayward Lives. I den förstnämnda boken skriver hon om den ambivalenta position som glädje och njutning intog i förslavade människors liv. Å ena sidan tvingades de ofta under hot och slag att dansa och visa upp sorglöst leende ansikten för att på så sätt vara attraktiva på den marknad där de skulle säljas och för att visa kritiker av slaveriet att svarta liknade bekymmersfria barn och därför inte led av att vara förslavade. Å andra sidan kunde glädje, som i exemplet med danskvällarna med en ljuddämpande balja för dörren, vara något att hämta kraft och gemenskap ur och därmed utgöra ett implicit motstånd mot underkastelsen och den totala förintelse av själva jaget som var det önskvärda hos en slav.
I Wayward Lives intar glädje, men framförallt sexuell njutning, en central plats. Det är logiskt med tanke på att mycket av det de unga kvinnorna straffades för var knutet till sexualitet, från ”promiskuitet” till utomäktenskapliga barn. Inte sällan var prostitution en anklagelsepunkt mot dem som inte levde på ett önskvärt sätt inom den heterosexuella kärnfamiljens ramar. Samtidigt var de unga svarta kvinnorna (och även de minderåriga flickorna) extremt utsatta för sexuella övergrepp.
Hur kan ett kritiskt fabulerande navigera i denna motsättning mellan sexuell agens och utsatthet? Hartman skyler inte över utsattheten och skyddslösheten. Ett av kapitlen i Wayward Lives handlar till exempel om en flicka, ett barn, som blir offer för en fotograf med pedofila böjelser. En effektiv och nedslående illustration av vilkas röster som bevaras åt eftervärlden och vilka som utplånas är att ett av de få spår flickan lämnat efter sig är den objektifierande bild som hennes förövare tog av henne. Hartman väljer att publicera bilden trots att den skulle kunna klassas som barnpornografi men försöker genom sitt kritiska fabulerande att rikta om läsarens blick så att den betraktar flickan som ett subjekt och inte ett objekt.
Men hon vill alltså också framhålla sexualiteten som en källa till glädje och motstånd. Hon skildrar kärleksmöten, såväl heterosexuella som queera och unga kvinnor som upptäcker sin lust bortom vad samhället anser vara respektabelt.
I vissa fall är situationen mer ambivalent. Som i historien om Mattie Jackson som anländer till storstaden från den amerikanska södern och som i de dokument som finns om henne framträder som ytterligare en av de otaliga svarta flickor som ”förleddes” och ”råkade i olycka” när de utsattes för stadens frestelser. Vad som är känt är att Mattie fick ett barn med en äldre man och sedan levde utanför äktenskapet med andra män. Hartman närmar sig henne genom att hålla olika möjligheter öppna. Kanske, skriver hon, var den mer erfarna mannen brutal. Men kanske var han en öm älskare. Kanske upptäckte Mattie genom honom sin kropp och sin lust. I de efterföljande förhören säger hon själv omväxlande att hon inte ville, omväxlande att hon ville.
Det är lätt att se hur Saidiya Hartmans fabulerande, hur kritiskt det än må vara och hur radikal och dekolonial metoden än är, riskerar att utmynna i en liberal och urvattnad syn på agens där alla individens handlingar lyfts fram som mer eller mindre egna val utan hänsyn till kontext och maktrelationer. Kan det överhuvudtaget vara meningsfullt att tala om samtycke när någon befinner sig så långt ner som Mattie i alla makthierarkier som finns? Utvidgar man definitionen av politiskt motstånd som Hartman gör, riskerar man att till slut hamna på en plats där allt och inget räknas som motstånd och där förtryckets styrka kanske till och med relativiseras när alla påstås göra motstånd hela tiden. I viljan att lyfta det vackra mitt i det fula och brutala lurar tendensen att romantisera. Hartman är själv tydligt medveten om detta. I Scenes of Subjection skriver hon att ”Prized designations like ’independence’, ’autonomy’ and ’free will’ are the lures of liberalism”. Hon kritiserar den förståelse av liberal frihet som har format så mycket av den amerikanska självbilden och menar att denna individualistiska syn på frihet, som är blind för strukturer, döljer eller till och med rättfärdigar förtryck.
I sin analys i samma bok av Harriet Jacobs självbiografiska bok Incidents in the Life of a Slave Girl från 1861 diskuterar hon huruvida huvudpersonens ”val” av den ”älskare” som för henne är det minst dåliga alternativet alls kan betraktas som ett val. Hon påpekar dock att också ett icke-val av en tillsynes maktlös person kan öppna en dörr på glänt till vad som kan vara ett handlade, begärande subjekt, även om inga av alternativen de facto leder till bättre omständigheter.
Tycker man att Hartman lägger för stor vikt vid agens, inte minst när det gäller den sexuella, är det som redan nämnts viktigt att ha i åtanke hur politisk hon anser att svarta amerikaners glädje är. Med en historia där försök gjorts att reducera en till viljelösa arbetsredskap blir till synes basala saker som att älska och skratta någonting radikalt. Ingen har väl gestaltat detta så väl som Nobelpristagaren Toni Morrison. I sin mest berömda bok Älskade skildrar hon hur den tidigare förslavade äldre kvinnan Baby Suggs håller egna predikningar i en skogsglänta. Dessa består i att hon helt enkelt ber deltagarna, som liksom hon själv är före detta slavar, att gråta och skratta. Att leva helt enkelt. Precis som flickan i Wayward Lives med de trasiga underbyxorna undrade om hon kunde, om hon fick.
- Klicka här för att läsa Anna Remmets om den jamaicanske författaren Marlon James
- Se ett videoklipp där Hartman berättar om sitt skrivande