När Georg Brandes i Danmark efterlyste en samtidslitteratur som gav uttryck åt ”frihetens stora tankar och mänsklighetens framsteg” och ställde ”problem under debatt” väckte det genklang i både Danmark, Norge och Sverige och blev inledningen till vad man kallar Det moderna genombrottet under det förra sekelskiftet. Martin Lagerholm skriver här om tre av dess förgrundsfigurer.
Efter dryga tjugofem års bevakning av dansk teater, börjar det bli svårt att erinra sig alla intryck, goda som dåliga. De få verkliga guldkornen har däremot fastnat på näthinnan och spelar med jämna mellanrum upp sig själva på minnets lilla biograf. Till dessa hör inte minst två oförglömliga och i anknytning till den här artikeln tematiskt relaterade uppsättningar på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.
2009 gästregisserade legendariske Frank Castorf, dåvarande teaterchef på tongivande Volksbühne i Berlin, med en egenartad tolkning av den danske författaren och journalisten Herman Bangs roman Stuk (1887; sv. övers. ’Stuck’) på den danska nationalscenens vid tiden relativt nyupprättade Skuespilhuset. Redan det faktumet utgjorde ett sinnrikt metaperspektiv på föreställningen – en teaterpjäs om en roman som har ett nytt teaterbygge som röd tråd. Helt i enlighet med Castorfs fäbless för dramatiska bearbetningar av romaner ur världslitteraturen, och särskilt av det slags förlagor som tydligt gestaltar världens komplexitet, var berättelsen om ett Köpenhamn i våldsam och hastig förvandling till en modern europeisk storstad ett följdriktigt val av stoff. Regissörens estetiska intuition bjöd här på en kongenial version av den rastlöst verksamme Bangs hårda krav på verklighetsåtergivning.
Stuk är en brokig fresk, ett vibrerande kalejdoskop till storstadsroman, och berättar historien om några unga män, anförda av den hårt pressade journalisten Herluf Berg, som vill skapa sig ett namn i ett vitalt Köpenhamn med växtverk genom just grundandet av en teater (Victoriateatern, efter modell av dåvarande Dagmarteatret vid Rådhusplatsen). Romanen formligen spyr fram den gryende modernitetens myller under det nyvakna kapitalets och därmed också den aningslösa framstegsoptimismens svajiga regemente. Och en realistisk framställning av det slags stad och tidsanda låter sig bara göras i fragment, blixtbelysta scener och i ständig rörelse – på såväl boksidorna som på teaterscenen.
Dixikons nyhetsbrev varannan fredag? Anmäl dig här
Herman Bang (1857–1912) förnyade inte bara den danska romantraditionen utan också journalistiken och litteraturkritiken (Realisme og Realister, 1879), och betraktas som en av de främsta representanterna för den litterära perioden och det förvisso lösliga begreppet ”Det moderna genombrottet”. Beteckningen används så gott som uteslutande om skandinaviska förhållanden från 1870- till 1910-talet (med form- och motivmässiga efterdyningar fram till mellankrigstiden).
Den litteraturhistoriska termens upphovsman och frontfigur, den inflytelserike kritikern, litteraturforskaren och kulturpolitikern Georg Brandes (1842–1927), kritiserar i sin föreläsningsserie Hovedstrømninger i det nittende Aarhundredes litteratur (1872–90 den en gång så upproriska och frihetstörstande romantiska diktningen för att nu ha stelnat i världsfrånvända poser och tom estetik. Samtidslitteraturen bör i stället, menade han, ge uttryck åt ”frihetens stora tankar och mänsklighetens framsteg” och ställa ”problem under debatt”. Brandes lystringssignal väckte genklang i både Danmark, Norge och Sverige, hos Herman Bang och J. P. Jacobsen, Ibsen och Bjørnson, Strindberg och Benedictsson. Det moderna genombrottet hade sjösatts!
De författande galjonsfigurernas verk kom senare att bilda den litterära vagga ur vilken 1920- och 30-talets modernistiska rörelser var sprungna och som än i dag utövar sitt inflytande över den samhällsinriktade litteraturens formspråk, teman och motiv. Nämnda diktare – många av dem sedermera med världsrykte – kom inte bara att influera andra nordiska författare, utan uppmärksammades i stora delar av den europeiska litteraturvärlden.
Dessa nya och nordiskt radikala motiv och berättarmetoder, med vilka man satte de samtida samhällsfrågorna på sin spets, kom så att bilda skola långt utanför Skandinavien. Här drog man sig inte för att angripa brännande ämnen som klass och kön, eller för att agera förkämpar för social modernisering genom psykologiska analyser och djärva utopier. Rörelsens självklara centrum var Köpenhamn, där olika grupperingar och konstnärskolonier frodades och där också det moderna teaterlivet blomstrade.
Arbetar- och kvinnorörelsens röster blev allt högljuddare, naturvetenskapen ryckte fram på kristendomens bekostnad, och allt detta satte förstås spår i litteraturen, där ett brett spektrum av samhällsskildringar och kvinnoromaner skrevs i naturalistisk, realistisk och impressionistisk stil. Så kan man med i synnerhet den danska romankonstens hjälp få en god och livaktig bild av Köpenhamns förvandling från en kulturellt och klassmässigt cementerad huvudstad på 1870-talet till en modernistiskt ombytlig, dynamisk och bländande metropol ett halvt sekel senare.
Det rådde emellertid ingen fullständig samsyn om hur Det moderna genombrottet som idé och ideal skulle eller kunde yttra sig, förutom att det var tänkt att utgöra en radikal uppgörelse med både samhälleliga och rent litterära traditioner. Brandes upptäckte snart att inte alla diktare i tillräckligt hög grad tog notis om hans anspråk och hägrande mål. Herman Bang, exempelvis, hade redan i sin ovannämnda essäsamling Realisme og Realister presenterat en egen version av Det moderna genombrottet och dess tillämpning i litteraturen. Bang var själv i högsta grad en modern författare, men med andra förtecken än Brandes.
Medan Brandes underströk det kulturpolitiska – det aktivistiska, om man så vill – och den progressiva överblicken, framhöll Bang det renodlat konstnärliga, och hävdade att en realistisk roman inte kan vara annat än ”en samling flyktiga bilder, lösryckta blad ur den mänskliga själens stora Bok, en Bok ingen har läst ut och vars upplösning därför ingen känner till”. Den typen av tankegångar om det moderna skulle komma att anammas av nästa generation inflytelserika namn, såsom Nobelpristagaren Johannes V. Jensen (1873–1950) och Tom Kristensen (1893–1974).
Därmed är vi framme vid den andra av mina oförgätliga upplevelser på Det Kongelige Teater. En handfull år efter Frank Castorfs scenversion av Stuk var det dags för Kristensen att hedras med en formidabel uppsättning av hans undergångsroman Hærværk (1930; sv. övers. ’Förintelse’), i regi av Rune David Grue. Tre timmars totalteater med successivt demonterad scenografi i takt med figurernas obönhörliga sönderfall.
Kristensen hör i själva verket till generationen efter Det moderna genombrottets pionjärer och deras idéers faktiska bäring och inflytande på samtidslitteraturen. Det är dock omöjligt att föreställa sig hans litterära gärning utan att ta hänsyn till hans såväl motiviska som stilmässiga intryck av här nämnda föregångare – låt vara att han i samtidens anda är mer genomgripande i sina expressionistiskt sinnliga urladdningar.
Hærværk beskriver en brutal nedstigning i helvetet och handlar om den illusionslöse författaren – men hyggligt framgångsrike litteraturkritikern – Ole Jastrau som påhejad av två redan gravt alkoholiserade gamla kommunistvänner bestämmer sig för att supa bort familj, jobb och förstånd i 1920-talets Köpenhamn. I sitt självdestruktiva letande efter en utväg ur vad han uppfattar som en småborgerlig och förljugen tillvaro, bort från de sociala konventionerna och själva tidsandan, släpper han alla tyglar och ger sig hän åt det totala ruset. På Det Kongeliges scen lyder nyckelrepliken: ”Jag vill veta vad som finns på botten av själen, och vägen dit går genom botten på flaskan.” Och under det redlösa sökandet drar han hustru och son, kritikerkollegor och arbetsgivare med sig i fallet. Och där står Jastrau till slut, mitt i sitt fullbordade hærværk, fri från allt som tidigare spärrat in honom.
Kristensens frenetiska roman med många märgfulla miljöskildringar från mellankrigstidens Köpenhamn, är en förtätad psykologisk fallstudie om det obehag i kulturen som Freud beskriver i sin berömda bok Vi vantrivs i kulturen, talande nog utkommen samma år som Hærværk. Desillusionen och känslan av tomhet är alltså inte blott Jastraus egen, utan delas av romanens övriga alkoholstinna dryckesbröder och körda skribenter på Köpenhamns många måleriskt skildrade sjapp och hak. Ett vederstyggligt samhällssymptom, alltså, snarare än en indikation på individuell galenskap.
Är Kristensen rentav den författare som med sin skenbart cyniska och dekadenta roman slutgiltigt bröt med Brandes idealistiska och i grunden optimistiska genombrottsidéer om en bättre och rättvisare värld genom pennan?
- Detta är den första av två texter om Det moderna genombrottet i Danmark. Nästa text kommer inom kort