Volksbühne, Berlin (Foto: Björn Sandmark)

”Tumult, våld och dumheter”
Goethes Faust på Volksbühne

Direkt när jag kom fram till Volksbühne på Rosa-Luxemburg-Platz denna rena sommardag, första april, var hela trappan full av människor, som samtalade, solade och drack öl. Även gräsmattan var full av folk, som samlats runt skulpturen ”Det rullande hjulet”, ett verk som påminner om en fornnordisk runa. ”Det rullande hjulet” har även två ben och rör sig därmed framåt på två sätt. Konstnären heter Rainer Haussmann och har skapat verket som en sorts symbol för teaterchefen och regissören Frank Castorfs avantgardistiska teater.

Men just idag ser det inte ut som vanligt. Över skulpturen hänger ett vitt skynke med texten
”Für immer / und Dich” (För alltid / och dig). Åt trappan till står en vit öppen kista som är full med blommor. Castorfs trogna supporters har precis genomfört en symbolisk begravning av ”demonregissörens” 25-åriga period på Volksbühne. Här råder en öppen konflikt sedan kultursenatorn i Berlin förra året sa upp Castorf som konstnärlig ledare och helt otippat ersatte honom med belgaren Chris Dercon, konstvetare och curator och närmast från chefsposten på Tate Modern i London. Konflikten gäller också skulpturen. Idén kom ursprungligen från Castorfs mångårige samarbetspartner scenografen Bert Neumann, som avled i förtid 2015. Konstnären Rainer Haussmann har nu krävt att verket ska tas ned – för honom är det intimt förknippat med Frank Castorfs konstnärliga linje.

Affisch från 1918

I programboken skriver Castorf att Goethes Faust för honom egentligen är ”en av de saker som man alltid vill göra och sedan med rätta lägger åt sidan”. Det är därför kanske inte konstigt att många tyska ”teatermän” som Gustaf Gründgens, Peter Stein och nu då Frank Castorf till slut försöker ta sig an verket innan det är för sent. I Sverige satte Peter Oskarsson upp Faust i Gasklockan i Gävle, en föreställning jag av olika skäl inte hann se, vilket fortfarande grämer mig. Den definitiva Faust-uppsättningen som förmodligen aldrig går att överträffa var Peter Steins i Hannover 2000. Den omfattade både Faust I och II och de båda föreställningarna varade sammanlagt i över 20 timmar. Budgeten uppgick till astronomiska 15 miljoner. Euro.

Och framme vid denna punkt är det inte svårt att konstatera att Faust är en pjäs som i stor utsträckning triggar igång åldrande män, inklusive mig själv, även om jag är tio år yngre än just Castorf. Och ja. Denna uppsättning är onekligen en värdig avslutning av hans 25 år på Volksbühne i den flyktiga rörelsens tjänst. Efter knappt sju timmar är jag omtumlad, dödstrött, lycklig och full av frågor.

Att Castorfs Faust denna gång är mycket långt från originaltexten är förstås inte så oväntat. Hans metod, som har mycket lite med den nu så ofta kritiserade dekonstruktionen att göra, består istället i att skriva om, bryta ut, strö in citat från andra och anknyta till aktualiteter, en sorts hypertextinsprängning med starka filminslag. Castorf är nog den europeiska regissör som mest konsekvent och under lång tid arbetat med film som medium på scen. Ett exempel på inarbetad samtidspjunk är när Alexander Scheers Lord Byron får en öl hälld över sig av Martin Wuttkes Faust, som en blinkning till den händelse på en av de närbelägna krogarna när Castorf i vrede hällde öl över efterträdaren, Chris Dercon.

”Hos Goethe hittar man en bra grund för varje tolkning” skriver Castorf i programbladet. I sin tolkning har han bytt ut huvudtematiken om det manliga och det kvinnliga mot en postkolonial lokalisering i fransk assimilationspolitik, med ofta förekommande citat inte minst från den postkoloniala tänkaren Frantz Fanon men också från Jean-Paul Sartre. Huvudkonflikten är kolonisatören Frankrike mot (den då assimilerade) kolonin Algeriet och det långdragna befrielsekriget som ägde rum mellan 1954 och 1962 och som slutade med att Algeriet blev självständigt.

På samma sätt som Castorf tolkar Goethe helt fritt är det möjligt för åskådaren att tolka hans uppsättning på motsvarande sätt. För mig är de scener som är kopplade till den postkoloniala diskursen och som utgår från metrostationen Rue de Stalingrad i Paris och dess magnifika scenografi de allra starkaste. Påfallande likt Katie Mitchells ”Forbidden Zone” utspelas scenerna filmade i en äldre t-banevagn. Det dova dunkandet från rälsen ligger under och utanför svischar Paris förbi, fram och tillbaka, utmed linje 5, som till stor del går ovan jord, i stadsdelar med en hög andel arabisktalande befolkning.

L´enfer – helvetet. Foto: Björn Sandmark

Mitt i de politiska konflikterna kliver plötsligt en person in, som kanske kan sägas representera en annan del av det franska kolonialimperiet, det karibiska. Abdoul Kader Traorés recitation av Paul Celans monumentala dikt Dödsfuga på franska gör att texten och historien bakom framstår som ännu mer bestialisk än jag någonsin läst den. Det är förstås problematiskt att överföra själva innebörden till att omfatta det algeriska befrielsekriget. Det går inte att jämföra med Förintelsen och det vet förstås Castorf, vilket på något sätt gör kontexten än mer drabbande. Scenen anspelar möjligen också på en av Négrituderörelsens viktigaste tänkare Aimé Césaire, som Celan översatte till tyska. Detta är bara en scen i denna storslagna föreställning, kanske den mest laddade av alla, och för mig den bärande – om det historiska globala övervåldet.

Faust själv dyker först upp i en parodisk gummimask, som försvinner när han gjort sin överenskommelse med den genialiskt bipolära Mephistopheles, tolkad av Marc Hosemann, och druckit häxans föryngringsbrygd. Som ett resultat av deras djävulspakt förändras han från den åldrande buskisfigur han först uppträtt som och blir istället oemotståndlig och framgångsrik på alla sätt. Homunculus smärtsamma födelse äger rum ur en omfattande genomskinlig plastförpackning och ”pudelns kärna” tar plats på scen i form av en extra allergitestad och väldresserad trivseljycke, som till och med följer dialogen personerna emellan genom att titta på den som talar.

Castorf arbetar ihop de båda Faust-delarna och resultatet blir en helt ny vandring genom världen – Paris, Nordafrika, Orienten – och allt sker i ett modus som Die Hexe kallar konjunktiv utopicus – drömmen om den tänkta utopiska världen.

Under föreställningen kommer jag på mig själv med att ofta tänka på barockopera. Långa utdragna scener, både på scen och på film och med ständiga omtagningar, gör att jag som publik sjunker in i en annan sorts cirkulär tidskänsla. Tiden blir på så sätt en dramaturgisk komponent i denna magnifika uppsättning.

”Konsten är lång och livet är kort” kan vi läsa i Faust I. Kanske har det också med den faustiska uppgörelsen med tysk teater att göra? Inget kommer förstås att bli som det varit på Volksbühne, men sedan en tid tillbaka står det klart att Frank Castorf blir fast regissör på Berliner Ensemble några kvarter bort vid Friedrichstrasse. Det ryktas att flera av skådespelarna också följer med dit. Till sommaren slutar teaterchefen där, Claus Peymann 79, också han motvilligt. Jaja.

__________

  • Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Faust som en av flera tyska myter

  • Klicka här för att läsa Theresa Benér om Katie Mitchells Forbidden Zone

  • Klicka här för att komma till Teaterrummet, Göteborgs Stadsteaters samlingsplats för diskussion om teater och scenkonst

  • Klicka här för att läsa John Swedenmark om en uppsättning av Jon Fosses Edda där han efterlyser en uppsättning som sätter språket främst

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:
  • Gustaf Gründgens som Mefistofeles ingår avtalet med Faust (1960):

  • Björn Sandmark

    Björn Sandmark

    VD och teaterchef på Göteborgs Stadsteater. Författare och översättare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: