I år är det 100 år sedan Franz Kafka gick bort och Martin Lagerholm, som redan i januari inledde detta minnesår med en artikel om en utställning i München, avslutar det nu här med en text om två tyska böcker, där den ena – av Rüdiger Safranski – är en insiktsfull men skissartad levnadsteckning över Kafka, medan den andra – av Thomas Lehr – är en säregen liten pärla som skriven av Kafka själv.
”Jag har inga litterära intressen, utan består helt av litteratur, jag är ingenting annat och kan inte vara någonting annat.”
Ett av Franz Kafkas många berömda citat, som kanske också är tillämpligt på alla de läsare som genom decenniernas lopp förlorat sig i och uppslukats av hans sällsamma textvärldar, så till den grad att de själva i likhet med författaren blivit oskiljaktigt förbundna med dem.
Från och med nästa år påbörjas ett nytt sekel av den till synes aldrig avtagande Kafka-receptionen – för det är väl knappast någon i den litterära världen som undgått det faktum att det i år är hundra år sedan sedan Franz Kafka, 40 år ung, dog på Sanatorium Hoffmann i österrikiska Kierling utanför Wien en junidag 1924. Bland den flod av tyskspråkiga nya böcker som givits ut om författaren under året finner man allt från filosofiska studier om ändlighetens problem eller om lyckans dialektik i hans texter, via Kafka som patient och Kafka och drömmarna, till Kafka i München, Kafka och lantlivet eller ”Kafka från dag till dag”… Nej, titlarna och infallsvinklarna verkar aldrig ta slut.
Litteraturvetaren, filosofen och författaren Rüdiger Safranski, sedan decennier en av Tysklands ledande lärdomsgiganter och intellektuella, är ännu lika driftig och utgivningsglad, och 80-åringen hör förstås inte heller till dem som lämnar ett Kafka-år utan skrivåtgärder.
Efter voluminösa biografier om jättar som Goethe, Schiller och Hölderlin, Schopenhauer, Nietzsche och Heidegger, för att inte tala om raden av idé- och filosofihistoriska verk, gav han tidigare i år ut boken Kafka – Um sein Leben schreiben, en mer skissartad levnadsteckning över författaren, jämte personliga uttolkningar av hans verk.
Utan att egentligen erbjuda läsaren några nya teorier eller tolkningsmodeller resonerar Safranski dock insiktsfullt – och sin vana trogen med stilistisk finess – om hur den ömsom ångestridne, ömsom liksom inkrökt komiske absurdisten isolerade sig från omvärlden och hittade sig själv i skrivandet – ja, förvandlade sig som sagt till litteratur. För honom betydde författarskapet ”stegrat liv”, men utgjorde också en form av skuld gentemot det faktiska livet som bland annat kan anas i ett annat betecknande citat: ”Jag har inte levt, jag har bara skrivit.”
Safranski belyser de filosofiska dimensionerna av Kafkas prosa, begrundar de litterära följderna av hans syn på fadern som patriarkal skräckbild och av hans vankelmodiga relation till kvinnorna och förlovningsobjekten. Bland dessa den sista kärleken Dora Diamant, som trots allt lyckades få den sjuke och döende diktaren att till slut inse att skrivandet, livet och kärleken inte tvunget måste utesluta varandra. (Kafkas relation med henne skildras för övrigt i Michael Kumpfmüllers finstämda roman Livets härlighet.)
Den Kafka-relaterade titel som nog ändå rönt störst uppmärksamhet under det snart gångna minnesåret, är prosaisten Thomas Lehrs blott 70-sidiga, men intertextuellt och associativt fullastade bok Kafkas Schere (’Kafkas sax’; Wallstein). Lehr är något av en kameleont i den tyska samtidsprosan, där fascinerande experimentromaner av episka mått – ofta i skärningspunkten mellan konst och vetenskap och med den oöverträffade September. Fata Morgana (2010) som absoluta höjdpunkt – varvats med mer koncentrerade utgivningar av noveller eller aforismsamlingar.
Och nu alltså åter en bok i kortformat, en säregen liten pärla inte bara inspirerad av titelfigurens outgrundliga litterära universum, utan skriven som om Kafka själv hållit i pennan. I de tio berättelserna, eller med Lehrs ord: ”etyderna” – tankeanknytande variationer på kafkaeska motiv – dyker texterna ner i olika mer eller mindre surrealistiska och gåtfulla manifestationer av det irrationellas inbrytning i vardagen och av hur den fysiskaliska världens orsaksförhållanden sätts ur spel under själva skrivprocessen.
De fenomenalt konstruerade prosaberättelsernas medellängd är sju sidor, och de är som regel lika förtätade till formen som de är vittfamnande i fråga om idésammankopplingar och betydelsenyanser, Kafka-influerade övningsstycken som de ju är. Lehr rör sig konstant i gränslandet mellan mytologi och utopi, mellan litteratur, filosofi och fritt skapande fantasi, som exempelvis i samlingens kanske märkligaste text, De babyloniska mullvadarna, en fri fortsättning eller variant på Kafkas postumt utgivna novell Stadsvapnet. Här som där handlar det om byggandet av Babels torn, men de många folken som deltar i det väldiga konstruktionsarbetet i Kafkas text ersätts här av lika hårt slitande jättemullvadar, som genom sitt grävande i jorden samtidigt bidrar till tornets berömda fall.
Jo, stundom förefaller Lehrs scenerier var ett slags litteraturens svar på Terry Gilliams bisarra och groteska animationer i Monty Pythons flygande cirkus. Men så var ju också hans stilbildande film Brazil, om den moderna världens absurdism och avhumaniserande byråkrati, i det närmaste en parafras på Processen.
Lika anslående som Lehrs motiviskt raffinerade allusioner på och lekfulla variationer av Kafkas huvudteman, är hans förmåga att imitera den mästerlige föregångarens stil och ton, inte minst i de två texterna om de mycket kafkaartade mytologiska figurerna Sisyfos och Orfeus (Der verborgene Sisyphos och Orpheus/Gesang der Köpfe im Styx). Slutmeningen i den sistnämnda berättelsen, tillika samlingens längsta och avslutande, lyder sålunda:
”Likt Orfeus måste vi allihop upphöra, i den stora klagande sången, tills Apollon, som en gång skänkte oss lyran och musikens ande, ber oss tiga likt den Orfeus som kanske redan i evigheter dragit med oss, med slutna ögon, lycklig och stum.”
Men än så länge sitter alltså den begåvade lärlingen Lehr med sina språkligt omtumlande prosaminiatyrer vid den kallsvettige Mästarens fötter. Lycklig eller ej, men allt annat än stum.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om en utställning i München i början av detta Kafka-år
- Klicka här för att se en film från fransk-tyska Arte (textad på engelska) som ifrågasätter de gängse stereotyperna om Kafka
- Klicka här för att läsa om Kafkas aforismer
- Klicka här för att läsa om Safranskis bok om Hölderlin