Det är i år 250 år sedan den tyske diktaren Friedrich Hölderlin föddes och Fischer Verlage firar detta genom att publicera en biografi: Hölderlin. Komm! Ins Offene Freund! av Rüdiger Safranski. Tommy Andersson reflekterar i sin läsning över ett författarskap vars filosofiska utveckling sätts i ett idéhistoriskt perspektiv men vars renässans vi får söka i andra källor.
Snart är det förlorade året 2020 över och nästan ingenting blev som det var tänkt. Den tyska kulturvärlden hade planerat stora firanden av hela tre 250-årsdagar: Beethovens, Hegels och Hölderlins. I stället fick mycket av detta tas in virtuellt eller i tryckt form, som Rüdiger Safranskis nya biografi Hölderlin. Komm! Ins Offene Freund!.
För den som i dag känner till Hölderlin, men inte är närmre bekant med honom, är han väl främst den där diktaren som levde halva sitt liv i ett torn hos en snickarfamilj i Tübingen, som efter hans psykiska sammanbrott lät honom bo där fram till hans död 1843. Till bilden av det olyckliga geniet hör också att han kom dit efter många vandringsår kantade av kärlekssorger och opåkallad ekonomisk nöd, men det krävs naturligtvis något mer för att som diktare uppmärksammas med ett eget jubileumsår. I Hölderlins fall rör det sig om hans oöverträffade lyriska skaparkraft som gick i blom åren omkring 1800 och som stått i centrum för Hölderlinåret 2020. Ett par av höjdpunkterna har varit den avslutade utgivningen av Hölderlins samlade verk och invigningen av Hölderlinhuset i Lauffen am Neckar, där hans barndomshem nu renoverats och fått en ny permanent utställning som tills vidare dock får besökas virtuellt. I detta hus föddes Hölderlin in i en välbeställd familj 1770. Hans far dog redan 1772, strax innan systern Heinrike föddes. Modern, Johanna Christina, gifte 1774 om sig med Johann Christoph Gok, som Hölderlin lär ha varit mycket fäst vid, och fick med honom ännu en son. Efter Goks död redan 1779 bekostade modern ensam barnens fostran, med allt från flöjt- och pianolektioner till latinkurser och en grundlig konfirmationsundervisning. Hon såg den unge Friedrich som blivande präst och skickade honom därför till protestantiska klosterskolor i regionen med prästseminariet vid det lutherskt ortodoxa Tübinger Stift som avslutning. Precis som i Sverige var den tidens präster både själasörjare och statens förlängda arm, vilket var roller som inte låg för Hölderlin. Inte heller var han strikt renlärig, men förmådde ändå inte trotsa moderns planer utan försökte i stället undkomma sitt öde genom att dra frågan i långbänk.
Detta och mycket annat behandlas i Hölderlin. Komm! Ins Offene Freund! Det är en titel som bygger på de första orden i dikten ”Der Gang aufs Land”, tillägnad vännen och kulturmecenaten Christian Landauer som tack för att denne upplät en våning åt Hölderlin under några månader år 1800, vilket främjade hans intensiva skapande under samma period. Safranskis biografi är mycket tillförlitlig men också traditionell, eftersom det är Hölderlins liv snarare än hans verk som betonas. Resultatet är ett utmärkt referensverk som tecknar en både inkännande och trovärdig bild av människan Hölderlin, men den som söker alternativa aspekter eller avtryck från de senaste årens forskning blir besviken. Nu är detta inte Safranskis ärende, men boken hade ändå vunnit på att i högre grad specifikt belysa Hölderlins språk och verk, inte minst de senare delarna vilka visserligen också berörs men som inte riktigt uttöms. Likaså hade det biografiska vunnit på att förses med illustrationer, porträttbilder och kanske rentav en karta över Hölderlins irrfärder, men bortsett från detta har boken ändå många stora förtjänster.
Några av de starkaste sidorna är beskrivningen av Hölderlins filosofiska utveckling i ett större idéhistoriskt sammanhang, där diktarens sökande efter ”den gudomliga elden” placeras in och förklaras. En annan sådan sida är beskrivningen av hans förhållande till kvinnorna, inte minst till modern, och de många vänskapsband som knöts och löstes upp. Redan vid Tübinger Stift blev Hölderlin kamrat med två andra tilltänkta präster, Schelling och Hegel, som heller inte blev församlingsherdar. Inspirerade av grekisk filosofi, Kant och Fichte eggade de däremot varandra till ett allt djärvare tänkande som hos Hölderlin kanaliserades litterärt, bland annat i diktarromanen Hyperion, som han hade hoppats på som sitt stora genombrott. Safranski beskriver också intressant hur franska revolutionen livligt diskuterades på den tyska sidan om Rhen. Först med entusiasm, men sedan med allt större kluvenhet när Napoleons framfart bland annat ledde till att kurfurstendömet Württemberg upplöstes samtidigt som Tyskromerska riket 1806. I det sammanhanget anklagades och dömdes Hölderlins vän Isaak von Sinclair för jakobinskt inspirerat högförräderi och anklagelserna drabbade även Hölderlin, som redan då var psykiskt försvagad, men som möjligen ville verka galen för att undkomma straff. Detta är ursprunget till uppfattningen att hans förvirring under åren i Tübingen skulle ha varit spelad, men Safranski menar med hänvisning till samtida vittnesmål att detta är ett orimligt antagande.
En av Hölderlins mest kända och älskade dikter är ”Hälfte des Lebens” från 1804 som i efterhand ter sig profetisk i ljuset av den tvära cesuren i hans eget liv 1806. Det är året då han flyttar till Tübingen, där han framlever den andra halvan av sitt liv i relativ isolering. Genom boken följer Safranski Hölderlins vägar med citat ur hans många landskapsdikter på ett sätt som påminner om den virtuella fotoutställningen Hölderlins Orte. Den är en annan av Hölderlinårets pärlor och sevärd även för den som inte läser tyska. Huvudorsaken till Hölderlins flackande var att hans mor höll inne fadersarvet så länge han inte lät prästviga sig, vilket aldrig var ett riktigt alternativ. För att skjuta den frågan på framtiden, få tid att skriva och klara uppehället tog han tjänst som informator i välbeställda familjer, där han likt en ung Werther ofta förälskade sig i den unga husfrun. Genom sin bekantskap med Schiller, som han approcherade som litterär förebild och mentor, kom han i kontakt med Charlotte von Kalb, som i efterhand framstår som försteget till den stora kärleken, Susette Gontard, som stod modell för hans Diotima. Båda dessa kvinnor var gifta med framstående män och båda affärerna slutade i olycka, särskilt brytningen med Susette Gontard, som han försökte komma över genom att tillträda en informatorstjänst hos den tyske konsuln i Bordeaux i januari 1802. Redan i maj återvände han dock hem och efter beskedet om Susette Gontards död i juni tilltog de psykiska problem som slutligen ledde till sammanbrottet.
Den ursprungligen klassicistiskt färgade Schillerepigonen Hölderlin tog sitt avgörande utvecklingssprång sedan andra delen av Hyperion publicerats 1799. Då kunde lyrikern inom honom framträda helt utan förklädnad, vilket ledde till en kort period av enastående produktion med dikter som ”Des Morgens”, ”Diotioma” och ”Brot und Wein”. Den inföll i anslutning till åren med Susette Gontard, och en tid efter hennes död skrevs också den tydligt nedtonade men ändå mästerliga ”Hälfte des Lebens”. Var det deras relation som påverkade hans diktning? Det går inte att säga, och ingen Hölderlinbiograf är bortskämd med fylliga källor, men tydligt är att någonting som fått banden till den grekiska antiken att lossa också släppt fram en alldeles egen vitalitet. Klassicisten rör sig i riktning mot romantiken, men utan förlust av formell eller stilistisk skärpa.
Avslutningsvis beskriver Safranski hur Hölderlin, som hela sin ungdom kämpade hårt för att slå igenom som diktare, upptäcks av romantikerna runt Bettina och Clemens Brentano när han i sitt själsmörker inte längre förmår uppskatta sådant. I slutkapitlet beskrivs också hur intresset för Hölderlin har skiftat genom åren, från hängivna hyllningar till nazisternas försök att göra honom till sin.
I dag är han en av klassikerna, men knappast längre allmänt läst, och tyvärr lyckas inte heller Safranski riktigt med att väcka ett nytt intresse för Hölderlin i vår tid. Men ett sådant intresset är kanske som starkast utomlands. På senare år har svenska läsare kunnat glädja sig åt nytolkningar utförda av Elisabet Hermodsson i samlingen Dikter och av Aris Fioretos i Kom nu, eld!, vilka gör att vi lite lättare kan möta honom som en samtida, bortom den tyska kontextens ibland tyngande klassikerstämpel.
Det är två viktiga kulturgärningar som vi bör ta till vara, för genom dem kan vi komma ett steg närmare Hölderlins gudomliga eld.
