Många författare varierar samma tema från bok till bok. Michael Kumpfmüller hör inte till dem. Man vet inte var han ska dyka upp i nästa roman. Den nu 50-årige författaren slog igenom för ungefär tio år sen med Hampels Fluchten som gav en ny vinkel åt väst-öst-problemen före Murens fall. Hampel, kvinnokarl och sängförsäljare, flyr från väst till öst för att slippa sina skulder men fortsätter samma slags osedliga liv på andra sidan gränsen. Dock, i DDR gör han därtill karriär som angivare åt Stasi. De följande romanerna tar upp helt andra teman, och år 2011 gav Kumpfmüller ut en oändligt vacker, vemodig och hoppfull berättelse om Franz Kafkas sista år i livet, Die Herrlichkeit des Lebens (Köln: Kiepenheuer & Witsch). Den handlar om den korta tid då Kafka tack vare sin sjukdom nästan helt befrias från familjens förlamande grepp och i stället upplever en reservationslös kärlek med den unga Dora Diamant.
En sämre författare hade gjort en olidlig historia på detta tema, men Kumpfmüller är sparsam med sina medel och låter känslorna nätt och jämt anas under en snårskog av vardagliga problem som har med sjukdomen och samtidens hyperinflation att göra. Han är därmed trogen det citat från Kafkas Dagböcker som han har som motto för sin roman. Kafka säger där att det är tänkbart att livets härlighet ligger fördold, djupt ner, men att man kan kalla fram den om man bara använder dess rätta namn.
Franz och Dora möts på en badort, han är gäst där och hon arbetar som kokerska i köket. De finner varandra nästan genast. Först är ändå avståndet stort. Han är ”der Doktor” för henne, och hon kan bara skyggt närma sig honom. Men han är genast intagen av henne.
Dock, strax ska ”der Doktor” resa sin väg, och nu börjar för båda en till synes ändlös väntan på återförening. Hon bor i Berlin, han måste dit. Till sist kommer han; på kort tid hinner de bo tillsammans i tre olika våningar. Ekonomin är ett ständigt problem, liksom hyresvärdinnor och släktingar, och hans sjukdom går i vågor. Kriser avlöses av perioder av stark livskänsla. Under de vitala perioderna vaknar åter hans skaparkraft. Dora är beundrande men främmande inför hans författarskap. Hon tänker: Det handlar om djur men om djur som inte bara är djur.
Romanen slutar med Franz Kafkas död och Doras resa tillbaka till Berlin. Vi som har facit om Doras fortsatta liv vet att det kom att präglas av 1930- och 40-talens många europeiska katastrofer. Hon utbildade sig till skådespelerska, gick in i det tyska kommunistpartiet, gifte sig och fick en dotter men tvingades fly med henne undan nazisterna till Sovjet där hennes man redan befann sig. Under Stalins utrensningar försvann manne till läger i Fjärran östern. Dora flydde en andra gång, nu till England, där hon under kriget blev internerad som en farlig utlänning. 1950 fick hon slutligen en fristad i Israel där hon efter några få år dog i njursvikt.
Michael Kumpfmüller hanterar både henne och Franz Kafka med stor varsamhet men lyfter samtidigt fram en sida av Franz Kafka och hans författarskap som så ofta kommer i skymundan: hans kärlek till livet och hans tro att det, trots allt, kan rymma en stor glädje.
”Kafka hade det inte heller så roligt”, stod det på många tröjor för några årtionden sedan, och de orden fångade förvisso något väsentligt i hans författarskap. Ingen har som han skildrat det moderna livets anonyma våld mot den enskilde. Men det fanns också en humorist och innerst inne en livsnjutare hos honom. Kanske fick livsnjutaren fritt utlopp först under de sista året av hans liv, när han redan var dödsmärkt av sin tuberkulos.
Kumpfmüller tar med sin roman tar tag i Kafkamyten och söker ge den andra, rimligare dimensioner. Man kan påminna sig om att hans debutbok inte var en roman utan en doktorsavhandling om en annan sorts myt i det moderna Tyskland: slaget vid Stalingrad.
Först Stalingrad, nu Kafka.
– Klicka hör för att läsa Richard Swartz anmälan av Reiner Stachs Ist das Kafka? 99 Fundstücke
– Kumpfmuller läser här ur sin bok: