Att snubbla in i paradiset
Kafkas aforismer

Franz Kafka, då redan sjuk i tuberkulos, skrev hösten 1920 under en vistelse hos sin syster i Zürau 150 aforismer som finns samlade i Die Zürauer Aphorismen och som enligt Bo Gustavsson kan läsas som utarbetandet av en existentiell mystik för moderna sekulariserade människor.

 

Modernitetens projekt har syftat till att övervinna känslor av alienation. Det gäller såväl på litteraturens som filosofins och politikens område. Den som framför allt kommit att associerats med den moderna människans alienation är Franz Kafka. Men det är egentligen att missförstå honom. I sina aforismer Die Zürauer Aphorismen (på svenska med titeln Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen) visar han att alienation är ett tecken på falskt medvetande. Aforismerna kan läsas som en nyckel till hans författarskap.

I augusti 1917 hostade Kafka blod och fick diagnosen tuberkulos, den sjukdom som kom att bli hans död. Han ordinerades en behandling på sanatorium men eftersom han var skeptisk till sådana kurer, reste han den 12 september till sin syster Ottla. Hon bodde i byn Zürau i norra Böhmen där hon skötte en bondgård. Hennes man var inkallad och syskonen levde ensamma. Kafka stannade åtta månader i byn. Senare kom han att se denna period som den lyckligaste i sitt liv och han kallade den sitt Dorf-Jahr (Byår). Han hjälpte till med att plöja, högg ved och arbetade i trädgården. Den positiva erfarenheten av livet i Zürau gjorde att han umgicks med planer på att lämna Prag och bosätta sig på landet eller emigrera till Palestina. I Zürau skrev han bara några få noveller men däremot prövade han på en ny genre: aforismen. Han skrev cirka 150 aforismer i åtta anteckningsböcker som han redigerade och reviderade hösten 1920.

I Zürau fick Kafka distans till sitt liv i Prag och det komplicerade förhållandet till föräldrarna och fästmön Felice Bauer. Den femåriga relationen tog definitivt slut i december 1917. Kriget och arbetet på försäkringsinstitutet kändes långt borta, liksom käbblet bland Prags intellektuella och inom zionistiska kretsar. En värld höll på att gå under med det habsburgska riket och nederlaget i kriget. Spänningar mellan tjecker och tyskar ökade för varje dag. Züraus avskildhet blev en existentiell ort bortom åsiktsmånglandet, personliga problem och världspolitiken. Sjukdomens slutgiltighet och avskildhetens lugn satte sin prägel på aforismsamlingen. Den publicerades för första gången postumt 1931 och har förbryllat både kritiker och läsare.

Samlingen har setts som ett uttryck för Kafkas religiösa tro eller livsfilosofi. Men den bildar varken en enhetlig filosofi eller trosuppfattning. Förutsättningen för skrivandet är visserligen viktig, det vill säga Kafkas vistelse i Zürau som han kallade en annan planet. Aforismerna utforskar denna annorlunda tillvaro som är Zürau och som befinner sig på en gång mitt i och i utkanten av den mänskliga existensen. Det är den erfarenheten aforismerna handlar om. Genren blir det metaspråk bestående av paradoxer och påståenden som gör det möjligt att undersöka den metaplats som heter Zürau. Om Wittgenstein i Tractatus logico-philosophicus tillämpar en formell logik för att upplösa filosofins skenproblem, så utvecklar Kafka en antilogik i sina Zürau-aforismer för att visa på alienationens skenproblem. Wittgenstein låg i skyttegravarna vid fronten och skrev ner sina tankar ungefär samtidigt som Kafka satt i sin systers hus i Zürau och skrev sina aforismer.

”Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen” inleds med en text som i sin gåtfulla mångtydighet anger tonen i aforismsamlingen. Den präglas av en sorts skeptisk argumentationskonst som bygger på antitetiska påståenden. Trots allt finns det en rätt väg i livet men hur den ska förstås eller efterlevas är inte lätt att veta:

Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt upp i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på.

Bilden av den rätta vägen förekommer i de flesta religioner och filosofier både i Väst och Öst. Men för den moderna sekulariserade människan har alla så kallade rätta vägar visat sig vara illusioner. Ändå menar Kafka att även för vår tids människor finns en meningsfullhet som kräver ett sökande av ett annat slag: snavandets sökande och snavandets kunskap.

Den rätta vägen utgör en balansakt i det låga eftersom linan är spänd strax ovanför marken. Men linan fungerar mer som ett hinder än en möjlighet att öva upp balansförmågan. Kafka säger till och med i denna aforism att syftet med linan – den rätta vägen för människan – är just att vara ett hinder i det vardagliga livet, det vill säga livet nere på marken. Att snubbla på linan blir en påminnelse om att den rätta vägen faktiskt existerar. Upptäckten av linan verkar vara det primära och därför gömmer snubblandet på en existentiell insikt. Det är det enda sättet att få kunskap om den rätta vägen.

Hur ska då snavandet eller snubblandet som kunskapsmedel förstås? Det handlar om att tappa balansen för att lära sig en annan balansakt. Att förlora den vanliga gångens balansförmåga och upptäcka den rätta vägens annorlunda balansförmåga. Kafka alluderar här på Zarathustras uttalande i Så talade Zarathustra: ”Människan är en lina, knuten mellan djur och övermänniska – en lina över en avgrund.” Mot Nietzsches lina i det höga ställer Kafka linan i det låga. Det gäller inte längre att övervinna och transcendera de mänskliga villkoren utan att låta sig falla ner i avgrunden och där söka finna den rätta vägen. All slags idealism är illusorisk och farlig. Det leder bara till katastrof, vilket de totalitära staterna under 1900-talet är ett bevis på.

Klicka på omslaget för att läsa Sven-Eric Liedman om Kumpfmüllers roman om Kafkas sista år

Kafka finner den rätta vägen på botten av existensen genom en konfrontation av människans motsägelsefulla natur och existentiella utsatthet. Detta är att gå på linan spänd strax ovanför avgrunden, en lina vars syfte tycks vara att få människor att tappa orienteringen. Men kanske är det enda möjliga för oss människor att bli medvetna om linans existens att snava på den snarare än att gå på den. Snavandet blir vårt sätt att gå på linan över avgrunden. Existentiellt sett befinner vi oss i avgrunden och snavandet ger medvetenhet om en möjlig balansakt över avgrunden som är ett sätt att snubblande vandra vår väg i världen.

I andra och tredje aforismerna kommenterar Kafka vad han menar med rätta vägen genom det centrala begreppet otålighet. Han menar att det är den enda dödssynden som får till följd att människan alltför tidigt avbryter sitt sökande och nöjer sig med skenlösningar av sina problem. Begreppet dödssynd för tankarna till religiösa föreställningar men här används det i en annan mening. Otåligheten leder till ett falskt medvetande och självbedrägeri. Det är att falla offer för sina affekter och handla irrationellt. Sedan inför Kafka idén om paradiset i sitt resonemang. På grund av otåligheten blev människorna utdrivna ur paradiset och på grund av otåligheten kan de inte återvända. Paradiset existerar därför här och nu men det som hindrar människor från att bli medvetna om detta faktum är deras begär och känslor. Otåligheten gör dem blinda för den sanna verkligheten.

I sina aforismer vill Kafka nå bortom otålighetens medvetande genom att bedriva en begreppsanalys som utvecklas till en reflexion över det rätta medvetandet för att träda in i paradiset. Den bibliska myten om paradiset löper som en röd tråd genom ”Betraktelser övre synd, lidande, hopp och den rätta vägen”.

I aforismerna associeras den rätta vägen med föreställningar om paradiset. Det sker i tre moment: förhållandet till världen, tron och viljan. De motsvarar faserna eller stadierna i traditionella mystiska läror. Det ovanliga med Kafkas livsväg är att världen, tron och viljan bildar aspekter av ett och samma moment. ”Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta vägen” kan läsas som utarbetandet av en existentiell mystik för moderna sekulariserade människor. Aforism nummer 46 uttrycker det så här: ”Det tyska ordet ’sein’ betyder både ’finnas till’ och ’tillhörigt honom.’” Kafka skriver på tyska och likt Heidegger blir ordens etymologiska och semantiska betydelser ett medel för filosofisk reflexion. Den dubbla betydelsen av sein visar på varats dubbla aspekt i egenskap av att finnas till och tillhöra. Att existera innebär att tillhöra existensen, att göra den till sin, vilket är syftet både med Kafkas aforismer och Heideggers existensfilosofi. På flera sätt föregriper Kafka Heideggers tänkande samtidigt som han går bortom Heidegger in i ett annat slags tänkande.

Den som tillhör världen har lärt sig att snubblande träda in i paradiset.

 

  • Klicka här för den svenska översättningen som finns i Under byggandet av den kinesiska muren (Bakhåll)

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!