I år är det 100 år sedan Franz Kafka gick bort och bara i Tyskland har ett drygt femtiotal nya böcker av och om Kafka redan getts ut, och otaliga evenemang planeras. Martin Lagerholm har i München besökt utställningen Kafka:1924 där ett stort antal välkända, internationella konstnärer ställer ut.
”Vi, hans vänner, skrattade hejdlöst när han först lät oss höra det första kapitlet ur Processen. Och själv skrattade han så mycket att han stundtals inte kunde läsa vidare. Häpnadsväckande nog, med tanke på det fruktansvärda allvaret i kapitlet.”
Så skriver författaren och kritikern Max Brod, förvaltare av Franz Kafkas efterlämnade manuskript, i sin berömda biografi över vännen och kollegan. Flera i den pragska umgängeskretsen har vittnat om liknande scener under uppläsningarna, vilket ju i förstone kan tyckas märkligt med tanke på att den diktande försäkringstjänstemannen främst förknippas med kallsvettig ångest och skeva, mardrömslika tillstånd.
Men eftersom merparten av det lugubra och förvrängda stoffet skildras i en saklig och refererande rapportstil, får detta samtidigt ett lätt drag av något absurt och komiskt som kan locka till ett och annat torrt skratt. Inte minst tycks alltså författaren själv ha upplevt det så, och fröjdade sig uppenbarligen mer än vad de så populära T-tröjorna för ett par decennier sedan lät påskina (”Kafka hade inte heller så roligt”).
I år är det 100 år sedan den ofantligt inflytelserike författaren dog – jag minns ännu min föreläsares tvärsäkra yttrande på Lunds universitetet i slutet av 80-talet: ”Utan Processen ingen Stäppvargen” – och bara i Tyskland har ett drygt femtiotal nya böcker av och om Kafka getts ut det senaste halvåret. Till detta kan läggas ett stort antal evenemang som planerats in under årets lopp (seminarier, uppläsningar, föredrag, teateruppsättningar …).
Men redan i höstas tjuvstartade en uppmärksammad och redan på förhand upphaussad Kafkautställning i München, på Museum Villa Stuck, beläget på gränsen mellan två av stadens fashionablaste stadsdelar, Haidhausen och Bogenhausen längs med floden Isars östra strand. Den imposanta och neoklassicistiska villan tjänstgjorde som den bayerske jugendmålaren och skulptören Franz von Stucks bostad och ateljé fram till hans död 1928, och har i modern tid varit ett etablerat museum sedan början av 90-talet.
När man väl stiger in i byggnaden slås man emellertid av hur radikalt husets skinande, eleganta exteriör avviker från utställningslokalernas mörka och murriga utrymmen och av hur von Stucks lika intagande som dunkla och demoniska motiv utgör något slags freudianskt vindlande undermedvetande bakom den representativa fasaden.
Väl valda lokaliteter för den ambitiösa och brett upplagda utställningen Kafka: 1924, kan tyckas. Åtminstone om man tilltalas av just den allmänna bilden av den enigmatiske författaren som alltigenom ångestriden, dyster och vankelmodig. Drygt 30 samtida och tidigare 1900-talskonstnärer – idel internationella världsnamn sammanförda av curatorn Helena Pereña – fyller här museisalarna med sina verk, som alla har det gemensamt att de i någon mening är påverkade av Kafkas ord- och bildvärld eller att de i sig själva kan karakteriseras som ”kafkaeska”.
Föremålet själv studerade konsthistoria i Prag en kort period i början av förra seklet, och har ju också blivit känd för sina stiliserade teckningar med karikerade figurer som ofta pryder omslagen till utgivningar av hans verk.
Utställningen, som visas till och med den 11 februari 2024, bär till övervägande del prägel av ett slags suggererande skräckkammare, förvisso både anslående och formmässigt idérik, men där konstnärerna överlag tämligen schablonartat riktat in sig på en högst traditionell (kliché)bild av själstillstånden i Kafkas verk: det ångestridna, inkrökta och makabra. Icke desto mindre förlänar onekligen tunga namn som Louise Bourgeois (skulptör, tecknare), Andreas Gursky (fotograf), Robert Crumb (tecknare) och Jeff Wall (fotograf) en aktningsvärd tyngd och spännvidd åt expon.
Detsamma gäller den japanska installationskonstnären Chiharu Shiota, vars patenterade teknik att väva samman enorma nät av trådar här resulterat i ett sängmöblerat rum inspunnet i vad som liknar en väldig, svart kokong. Motsträvigt nyfiken blir man också på den bisarra tortyr- och avrättningsmaskin som den schweiziske konstnären Harald Szeemann på 70-talet lät konstruera efter Kafkas beskrivningar i berättelsen ”I straffkolonin”. (klicka här för bilder från museets utställning).
Författarens citat ”Det finns ett mål, men ingen väg” duger som sammanfattning av utställningen i Villa Stuck, som till syvende och sist, i allt sitt dunkla raffinemang, ändå bjuder på lite väl enkelriktade föreställningar om Kafkas litterära världar. Inte ens jubilaren själv hade väl förmått brista ut i det minsta skratt under sin färd genom dessa bildkonstnärligt förledande labyrinter och pinorum. Men så är det ju också hans dödsår som uppmärksammas.
Utställningsboken – i sig värd ett besök, om än tämligen dyr – är en gedigen och snyggt formgiven pjäs på närmare 700 sidor och med drygt 200 illustrationer som kompletteras med utvalda citat ur Kafkas verk.
Det vore också på sin plats att i sammanhanget tipsa om den i höstas utkomna nyutgåvan av Die Zeichnungen, en sammanställning av Kafkas egna teckningar, utgiven av litteraturprofessorn och redaktören Andreas Kilcher (Verlag C.H. Beck). Detta efter att man så sent som 2019 gjorde en sensationell upptäckt i ett schweiziskt bankfack: över 100 tills då okända teckningar av den berömde författaren. Här dyker de alltså åter upp, de gåtfullt fascinerande streckgubbarna i svart; alla dessa expressionistiska, groteska, humoristiska, drömska och gycklande figurer som i utgåvans två essäer – av Kilcher och Judith Butler – placeras i en biografisk, bildkonstnärlig och litterär kontext.
- Klicka här för att läsa om en ”oändligt vacker, vemodig och hoppfull” roman om Franz Kafkas sista år i livet”, Die Herrlichkeit des Lebens
- Klicka här för att läsa om Kafkas 150 aforismer
- Se ett samtal med Andreas Kilcher om Kafkas teckningar med flera exempel på dem