Om den internationellt kände isländske humanisten och antropologen Gísli Pálsson, och om flera av hans böcker, inte minst den vackra boken Fuglinn sem gat ekki flogið som handlar om utrotningen av garfågeln, norra halvklotets pingvin, berättar här Johan Swedenmark.
Artutrotning är ett ord som ger perspektiv på skapelsen och på evolutionen. Det kommer till exempel aldrig att finnas några garfåglar mer. Den sista försvann på 1840-talet. Men efterklangen av deras öde väcker insikten att allt liv här på planeten är ändligt och hotat – åtminstone med oförändrade produktions- och konsumtionsmönster. Förmodligen är upprorsrörelser som ”extinction rebellion” de mest förnuftiga i vårt eget evolutionära perspektiv. Trots att mycket av skadan redan för länge sen är skedd.
DNA kan i och för sig bevaras som information för framtida bruk, om nu vetenskapen och teknologin fortsätter utvecklas. Ett utdött språk brukar spelas in och tecknas ner innan den siste talaren lägger näsan i vädret. Kanske kan dokumentationen en gång komma att omsättas i aktivt tal, i språklig kreativitet. Man kan drömma om att ordlistor och grammatik ska gå att hälla in i ett självlärande neuralt nätverk, som i sin tur kan lära upp små barn till att börja använda det utdöda språket igen, vid sidan av modersmålet. Men då förstås i en helt annan och annorlunda verklighet än där i djungeln eller bergsbyn, då när det begav sig.
Koden går att spara, och har framöver kanske fortfarande potential till självalstring – till liv. Men koden saknar minne, förutom de beteenden som evolutionen konkret har präntat in efter långvarig trial and error över många generationer: i DNA och i språkens struktur. Utrotningen är därför likafullt ett faktum. Rekonstruktionen bara är ett slags översättning, som i ett utopiskt perspektiv kanske kan komma att åstadkomma fantastiska saker.
Men en motsvarande återupplivning finns sen urminnes tider inom de humanistiska vetenskaperna. En artefakt kan träda ut ur glömskan, återges mening och laddas med nya betydelser, långt från sitt ursprung.
Den isländske antropologen Gísli Pálsson är ett praktexempel på en sån meningsskapande humanist. Inte minst därför att han inte är rädd för att ta sig an det som ligger honom allra närmast: isländska förhållanden, traditioner och livsberättelser. Han har gott rykte över hela världen och reflekterar gärna över vad en antropolog egentligen håller på med. Nyligen utkom hans bok om vulkanutbrottet på Västmannaöarna 1973 i engelsk översättning, med titeln Down to earth. Originaltiteln är ännu bättre: ”Berget som ryckte på axlarna”. Hans familj var själv inblandad och han redovisar minnen, men behåller samtidigt det större perspektivet, och anknyter till den överhängande risken att vi alla kan komma att bli miljöflyktingar.
Utbrottet på Heimaey förekommer också i den bok om antropocen som Gísli har skrivit direkt på engelska, The Human Age. Berättelsen om hur lavaflödet kunde hejdas genom att enorma mängder havsvatten pumpades upp finns med som uppmuntrande kollektivberättelse:
”Lavan kyldes ner, vilket räddade en fiskehamn och undsatte människorna som bodde där; men pumparna möjliggjorde också mycket annat och organiserade samarbeten och berättelser om hantverksinsatser, ofta med en stor portion ironi och skämt om elden och jorden och om människor som tar upp kampen mot vulkanisk aktivitet.”
The Human Age är en ganska märklig publikation. Till formen lik en lärobok, kvadratisk i tvåspalt med stort uppslagna berättande bilder av naturfenomen och ur gamla böcker. Texten är medryckande och informativ. Men samtidigt sänder den ut en underförstådd uppmaning att kämpa för att rädda de hotade livsbetingelserna på jorden. Och många av resonemangen är djuplodande och bildande, till exempel den begreppshistoriska genomgången av ordet extinction – artutrotning, som är mycket mer komplext än vad man kan tro. Det handlar inte bara om ett enda ödesdigert ögonblick; ur antropologisk synvinkel finns både en lång förhistoria och många vindlande, oförutsägbara följdverkningar.
Förra hösten utkom också på Island Gíslis vackra bok om hur garfågeln, norra halvklotets pingvin, utrotades nån gång på 1840-talet, efter att ha fungerat som bekväm hämtmat för sjöfarare i många hundra år runt om norra Atlanten. Den var så lättfångad och smaklig att jag kommer att tänka på episoden med Gnurglorna i Knallhatten: ett urgulligt litet djur så inställt på att tjäna människan och bli uppätet att det hotar hela den kapitalistiska ekonomin.
Fuglinn sem gat ekki flogið heter den nya boken, ”fågeln som inte kunde flyga”, och omslaget pryds av en naivistisk akvarell, utförd av Ragnhildur Ágústsdóttir. Det bevarade bildmaterialet, inklusive de fantasier som garfågeln än i dag fortsätter att ge upphov till, spelar nämligen en viktig roll i undersökningen. Fakta är ju välkända (även om det fortfarande är osäkert exakt vilket år det sista exemplaret dödades) och den antropologiska blicken riktar sig istället framför allt mot kringomständigheterna, med ett hembesök i garfågelkonstnären Errol Fullers hem i England, en veritabel Wunderkammer, som final.
Inte minst står en misslyckad vetenskaplig expedition i centrum. År 1858 begav sig entusiasterna John Wolley och Alfred Newton iväg för att kanske hitta ett levande exemplar på den lilla ön som bär fågelns namn, Geirfuglasker. Men vädret gjorde att båten inte tordes lägga ut på hela sommaren. Istället samlade Wolley och Newton berättelser och gjorde iakttagelser – och letade skelettdelar i gårdarnas avskrädeshögar. Men de tilläts hållas eftersom de var rikligt finansierade och kunde betala för sig – och eftersom det är okej att vara en smula vrickad på Island.
Anteckningsböckerna har förvarats närmast olästa på ett bibliotek i England. De hemvändande upptäcktsresandena hade loserstämpel med sig i bagaget, Wolley dog ganska snart i en mystisk sjukdom och Newton var alltför nördig och gammaldags för att kunna få några professurer. Gísli anför bland annat ett brev där självaste Charles Darwin vänligt avböjer att rekommendera honom till en utlyst tjänst.
Men med en öppensinnad antropologs blick visar det sig att de många handskriftsvolymerna rymmer mycket värdefull kunskap, inte bara om garfågeln och praktiken kring den utan även om hela folklivet på sydvästspetsen av Reykjanesudden. Central i bokens upplägg är också berättelsen kring Gíslis egen forskning, som inbegriper kartläggningen av hur de uppstoppade exemplar som finns på museer varstans i världen en gång hamnade där, och när och hur de fångades in.
Det hör till omständigheterna att en utrotningshotad art blir alltmer attraktiv för samlare och till slut är uppe i fantasipriser – något som väl också gjorde det lättare för Wolley och Newton att få sponsorer, och säkert eldade under deras längtan till Island.
Idag är sånt samlande mindre samhälleligt accepterat, och det är bara en trängre krets av rikingar som är införstådda och kan njuta frukterna av rovjakten. Men bakom hela Gíslis bok finns den underförstådda insikten att vår tid är lika spritt språngande galen som artonhundratalet. Att lärdomen inte bara går ut på att samla fakta utan också är ett rop på hjälp. Ett larm om vår snabbt accelererande förgänglighet.
