Medan de två första delarna i franska Fanny Taillandiers trilogi Empire var romaner, låter hon i den sista delen, Delta, myt och verklighet, natur och kultur löpa in och ut ur varandra genom deltalandskapet Camargue i Rhones utlopp med sin natur, sina flamingor och vita hästar, industrier och badorter.
Det har sagts att anledningen till att vi nu för tiden fotograferar allting vi gör och allt som omger oss, är att vi måste stärka en förankring i världen som håller på att tunnas ut. Vi känner till bilden: samtidsmänniskan, fastklistrad vid sin skärm, snarare än vid det som verkligen händer. Och det tycks verka som i en spiral: ju mer av vår existens vi överlåter åt tekniken, desto tunnare blir vi, och följaktligen behöver vi med ännu större teknologisk kraft skriva in oss själva i de ögonblick vi lever i.
Men när tar ”tekniken” egentligen sin början? När, om någonsin, var vi ett med tid och rum? Kameror, elektroniska signaler, uppslagsverk, kartor, alfabet, sånger – våra olika sätt för att med hjälp av bilder och föreställningar fästa vid jorden sträcker sig djupt tillbaka i historien, och rörelsen genom de olika representationslagren har av mediehistoriker ofta beskrivits som en ”arkeologi”.
Var börjar ”vi”, och var slutar de former för att skapa mening ur vilka vi framträder? Var börjar vi, och var slutar reklamen, signalerna, sångerna…?
Frågor som dessa aktiveras i den franska författaren Fanny Taillandiers (f. 1986) trilogi Empire. Den inleddes med romanen Par les écrans du monde (2018), som följer några av de historier som flätas samman i det ögonblick “Twin towers” faller, om och om igen på våra skärmar. Därpå följde Farouche (2021), en genreöverskridande skräckroman om vildsvin. Trilogin avslutades med Delta (2022).
Deltat i fråga är Camargue, där Rhonefloden löper ut i medelhavet. Och inte bara ämnet indikerar ännu en gång ett drastiskt hopp. Även genren är ny: medan de första två är ”romaner”, beskrivs Delta som en ”dokumentär monografi”.
Ändå är det något förenklat att påstå att övergången från de gestaltande romanerna till den dokumentära prosan innebär ett “genrebyte”. För den grundtanke som sammanfogar de tre böckerna – den politiska eller språkfilosofiska hållning som gör att det går att betrakta dem som en “trilogi” – är att den storskaliga politiska och kulturella makten har behov av myter, eller berättelser, för att fästa i landskapen. Imperierna börjar i berättandet. Det är en tanke som, om man tar den på allvar, förstås har implikationer även för alla som skriver. För om de vetenskapliga, samhälleliga, eller helt vardagliga begrepp som ger mening åt våra liv, (orterna vi bor på, yrkena vi arbetar med, varorna vi köper), på samma gång är produkterna av myter, och kanske till och med myter i sig själva, är gränsen mellan det som kallas “fakta” och “fiktion” kort sagt mindre uppenbar.
Handskas man med rena fakta, eller med myt, när man berättar om hur civilisationen ”höjer sig över naturen”, hur lokala samhällen uppgår i nationer, hur religiösa eller koloniala krig drar upp och ritar om gränser i landskapet? Svaret är förstås enkelt: allt sådant är obestridligt, samtidigt som det är en del i en politisk berättelse.
*
Men att urskilja vad detta enkla svar får för följder är desto svårare. Den abstrakta kartan lägger sig över terrängen: i Deltas fall handlar det om hur allt från hur antika grekiska sägner, till reklamkampanjer för att locka franska sommarturister till La Grand-Motte i stället för den spanska solkusten, vid skiftande tillfällen använder sig av landskapet för att utvinna en politisk, eller kulturell mening. För att få varor, människor, eller pengar att cirkulera; för att berätta historien så att den blir ett ursprung, som kan legitimera nya ordningar, liksom för att överrösta, eller dölja delar av historien som inte får höras. Camargue-deltat befolkas inte bara av fåglar, växtlighet, och vildhästar, utan också av drömmar om ursprung, överflöd, och en plats som kan användas, bli lönsam och trogen, som ett instrument i människans händer.
Deltas inledande del, “Avenue de la Camargue”, tar sin början i den sydfranska staden Arles, på bron Trinquetaille (berömd kanske i huvudsak från van Goghs målning) och spårar hur olika kartografiska tekniker förändrar uppfattningen av platsen. Rhonefloden börjar dyka upp i grekiska skrifter, århundradena före Kristus. Det tvistas om antalet flodarmar: vissa säger fem, andra så många som sju. Floden blir föremål för “mytografiska” sägner, som verkar ha fungerat som inre kartor för de sjömän som trafikerade den ombytliga, föränderliga floden. Dessa berättelser blev till minnesregler, så att man, utslungad i en del av världen som man bara hade hört talas om, skulle kunna hitta vägen tillbaka hem.
Med tiden ersätts dessa muntligt traderade berättelser med romarrikets systematiska, skrivna kartor. Landskapet som dittills varit flytande fixeras. Och med nedtecknandet följer också drömmen om att också kontrollera, eller förändra platsen. Den kartografiska fixeringen av landskapet, föregår, eller förbereder, en politisk “tekno-logisering”. Det är ett lika mycket teknologiskt som betydelseskapande ingrepp i landskapet:
”kartan blir ett magiskt, performativt redskap. Genom sin existens får den de föreställda världarna att framträda. Från och med kartans uppkomst kan man frambesvärja en drömd verklighet. Man föreställer sig dammar, kanaler, omledningar, kranar. Man vill torrlägga, man vill dränera. Man ska erövra, och kartan blir ett verktyg för denna erövring.”
(Övers här och nedan av Johan Espersson)
De civilisatoriska projekten, som i deltats fall handlar om att försöka odla jorden, att dika ut, dränera och bygga fördämningar, emanerar ur kartbilder och berättelser som på sikt förvandlar landskapet till någonting annat. På så vis kompliceras distinktionen mellan verklighet och myt i ytterligare ett led. Det är berättelserna som “får världarna de gestaltar” att framträda. Kartorna formar världen. Men landskapet är knappast fogligt: ingen natur, och allra minst det evigt skiftande Camargue, blir en enkel, trogen bild, av det ordningen önskar sig, utan fortsätter, i sin tur, att förskjuta bilderna.
Natur och kultur rör sig i ett slags virvel genom historien, och lika mycket som man längs avenue de la Camargue ser lämningar efter stora politiska drömmar i landskapet – allt från romarrikets militarism, till den franska andra republikens järnväg och storskaliga produktion av papper – lika tydligt blir det att drömmarna, till skillnad från deltat själv, med tiden bleknar.
*
En andra del, “They de la Gracieuse”, rör sig längs med medelhavskusten, från den kilometerlånga stranden med samma namn, och västerut, mot de saltbassänger som bildas, när saltvattnet om somrarna avdunstar och blir till kristaller.
Det är en berättelse om jordens avkastning. Under 1600-talet undandras regionen kravet att betala skatt, eftersom Ludvig XIVs hov behöver saltet. Närliggande Marsielle är däremot hårt beskattat, och smugglare tar sig till deltat via Côte bleu, för sedan sälja saltet på svarta marknader.
I syfte att motverka detta låter deltats saltbönder därför bygga kanaler och dammluckor för flodens sötvatten, för att fylla dammarna där kristalliseringen sker och på så vis kontrollera saltproduktionen och förhindra att varan kommer i oönskade händer. Dryga hundra år senare är det en av dessa dammluckor som brister, eller som man glömt att stänga till, och som under kraftig mistralvind orsakar en översvämning som leder om hela Rhonefloden.
Och ytterligare några hundra år senare är det här som franska industrimagnater installerar sig för att med både salt från Camargue, och kalksten från vikarna kring Cassis, producera sodium och aluminium, ämnen som sedan strålar ut genom imperiet, i formen av tvål, kablar, och konservburkar.
Rikedomen från denna tunga industriproduktion rör sig från de ödsliga saltlandskapen vid flodens utlopp mot metropolerna, medan arbetarna, rekryterade bland proletariserade migranter, bor i baracker, i gassande sol, där malaria och dysenteri härjar och dödligheten är fem gånger så hög som i resten av landet. Det är en politik som inte vore möjlig utan den beledsagande berättelsen om tekniken, vetenskapen och västerlandets framåtrörelse; om Frankrike, som i egenskap av nation, som administrativ och diskursiv centralmakt, har rätt till arbetet och jorden.
*
Bokens avslutande, tredje kapitel handlar om Etang du Ponant: en träskmark, intill det som idag är badorten La Grand-Motte, som under 1960-talet grävdes ur, och som helikoptrar besprutade med pesticider för att utrota svärmarna av mygg. Jorden från utdikningen användes till att under loppet av några år bygga upp La Grand-Motte från grunden. Under efterkrigstiden växte här en turistisk infrastruktur fram som ett sätt att tjäna pengar också under den tid som är undandraget arbetet: ledigheten.
Semestern etableras med hjälp av bilder av ett slags förcivilisatorisk frihet, utan lönearbete, i solen och grönskan, med det vilda deltat som exotisk kuliss. Man är inte sen att använda sig av bilden av just den “ursprunglighet”, den “jungfruliga” natur som den kapitalistiska expansionen tycks leda bort ifrån, i sin marknadsföring, och i sin massproduktion av semestererfarenheter.
Men landskapet som la Grand-Motte slog upp i, till synes från ingenstans, är knappast “orört”. En dryg mil österut ligger Aigues-Mortes, varifrån korstågen, de religiösa krigen mot mellanöstern, under kung Ludvig IX avreste mot Jerusalem. Ytterligare längre bort ligger Saliers, där koncentrationsläger för nomadiska folk byggdes under 30- och 40-talet, och varifrån man under ockupationen deporterade över sjuhundra romer till Nazityskland.
Muddringen av Étang du Pontant och uppförandet av La Grand-Motte gav platsen en ny innebörd. Jean Balladur, arkitekten som ritat staden, skapar den “ex abrupto”, och försöker råda bot på stadens “andliga underskott”. Gatorna namnges efter grekisk mytologi och husen längs stranden är byggda som pyramider, inspirerade av aztekernas tempel.
Om sommaren stiger antalet invånare, från tio- till hundratjugotusen, och platsens själva idé är den totala rekreationen: utan trafik, i evig grönska, utan ansträngning:
”ingenting i ljuset, i ljudet från fåglar, eller fiskar, vittnar om vare sig korstågen, grävskoporna, sammandrabbningarna, eller deportationerna. Nuet verkar lätt, konturlöst, som en eftermiddag på ålderns höst, för de välbeställda, brunbrända, lyckliga.”
Kanske kan man förstå La Grand-Mottes pyramider som en symbol, eller en materialisering, av detta lätta, stilla nu: det som rensats på sin historiska betydelse, och istället försetts med mytens konturer.
*
Om Taillandiers essäer insisterar på faktumet att myt och verklighet löper in och ut ur varandra genom deltat, tycks den också, via sin metod för att fläta samman händelser och gestalter som ibland skiljs åt av flera sekler, samtidigt hävda att en motberättelse är möjlig. En historia som inte syftar till att återskapa det väldiga, förtärande skenet från imperierna, men som i deras utslocknande vill påvisa att relationen till jorden, makten, och mellan människor, är något som politiskt kan omförhandlas.
Kanske är det till och med så att den känsla av sublim förunderlighet som västerlandet funnit i naturen allt sedan upplysningen också bär spår av en specifik form av politisk alienation. Det vill säga att de berättelser som menas kunna förankra oss i platserna, samtidigt tömmer dem på de politiska dimensioner som de lika mycket är produkten av. Konfliktlinjer döljs, etnisk och social dominans naturaliseras, så att vi står lika främmande för den egna historien, som en gång inför det som kallades “vildmark”.
Och ändå går det inte att förneka att Delta bevarar något av det sublima: den isande känslan av svindel inför de ibland tusenåriga cykler av ekologisk förändring som möjliggjort det flyktiga ögonblick varifrån boken talar.
Delta skildrar framför allt den epok som kallas antropocen – där människans handlingar återverkar i naturens kretslopp. Men ändå är människan märkligt frånvarande, eller utsuddad, eller liten. Ambitionen är förstås att uppmärksamma naturen också som någonting annat än en dekor till civilisationens historia. Det är deltat som är bokens huvudperson.
Men den kyliga, liksom ödsliga atmosfären i boken tycks samtidigt komma från en plats där den hotande ekologiska katastrofen redan har ägt rum. Kanske är det oförmågan att skapa en civilisation som inte överskrider sina egna tillgångar som också blir en kollektiv oförmåga att göra våra liv begripliga. I alla fall ser människan plötsligt så främmande ut, när hon dyker upp, utslungad, ovetande och enveten, i imperialismens början:
Gradvis avtar istiden. Allt smälter. Det är fuktigt, havet stiger… Genèvesjön bildas, och Rhone flyter rakt söder ut, men det stigande havet för med sig uppslamning i höjd med Lionbukten: det är deltat som tar form… Vi befinner oss tiomillioner år innan vår epok, för en sekund sedan. Snart, om ett ögonblick, ska människorna uppfinna städerna och krigen, och skriften för att låta drömmarna och sången få fäste. Tiden är inne för dem att grunda sina imperium.
- Klicka här för att läsa om hur Atelier LUMA – från Arles i närbelägna Camargue – som vill stå för en ”bioregional” arkitektur med utgångspunkt i lokala material , har ”odlat” invändiga väggblock av salt och skurit till dörrhandtag av kristalliserat salt