I en ny serie utställningar på danska Louisiana – Arkitekturens förbindelser – vill man visa hur forskning inom andra områden påverkar arkitekters arbete. På den första av dem, Levende strukturer, har tre utställare som arbetar med inspiration och kunskap från biologi och biokemi byggt var sin del. Claes Caldenby har varit där.
Ända sedan invigningen 1958 har konstmuseet Louisiana i Humlebæk strax söder om Helsingør i hög grad varit ett arkitekturprojekt. De danska arkitekterna Bo och Wohlert skapade en anläggning med slingrande glasade korridorer som förband den gamla villan som fortfarande är entré med kafét med utsikt över Öresund. På vägen passerar man uppglasade utställningshallar för modern konst, byggda i gedigna och slitstarka material och diskret infogade i terrängen.
Till en utställning 2005 av den franske arkitekten Jean Nouvels arbeten skrev denne ett ”Louisiana manifest” där han utnämnde museet till ett byggt manifest för en situationsbestämd arkitektur som han ställde mot en global och generisk. Kort sagt en tillflyktsort i en tid av alltmer banalt byggande. Det problemet har knappast blivit mindre sedan dess.
Arkitekturens förbindelser
Arkitekturutställningarna har varit många på Louisiana. För några år sedan avslutades en serie kallad ”Arkitekturens verkstäder” där en serie ganska unga kontor från olika delar av världen gav en inblick i sina pågående arbeten. I början av november invigdes en ny serie, kallad ”Arkitekturens förbindelser”. Den är tänkt att lyfta fram hur forskning inom andra områden påverkar arkitekters arbete.
Inte heller detta är något nytt påpekades vid öppnandet av utställningen. Redan 2007 fick ingenjören Cecil Balmond för en tid fylla museet med sitt intresse för matematik och avancerad geometri. Balmond har arbetat med flera ledande arkitekter i en kreativ process där ingenjören är lika bidragande till gestaltningen som arkitekten. Detta arbetssätt har han beskrivit i boken med den kanske överraskande titeln Informal 2002. Det är ett ”opportunistiskt arbetssätt” som utgår från en ”intensiv undersökning av det lokala” och genom improvisation skapar flera samtidiga jämvikter, skriver han. Det är en metod långt ifrån ingenjören som räknenisse och närmare konstnärens eller essäförfattarens arbetssätt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den första utställningen i den nya serien heter ”Levende strukturer” och presenterades på pressvisningen på danska, ”enligt traditionen”. Tre utställare som alla arbetar med inspiration och kunskap från biologi och biokemi har byggt varsin del av utställningen. Den tillhörande katalogen, Architecture Connecting: Living Structures, inleds med ett resonemang kring biologen och filosofen Donna Haraways begrepp ”tentacular thinking”. Det handlar om hur människan inte förhåller sig till världen utan i världen, som en del av naturen.
Atelier LUMA
Mest lättillgängliga och konkreta på utställningen var Atelier LUMA från Arles i sydöstra Frankrike. De vill stå för en ”bioregional” arkitektur med utgångspunkt i lokala material och den enkla iakttagelsen att material är tunga och ska stanna på platsen medan människor och idéer är lätta och kan flytta sig. De har prövat att göra väggar i stampad lera och terrazzogolv med armering-dekoration i form av tegelpannor uppskurna i smala remsor.
De har också i salinerna i närbelägna Camargue ”odlat” invändiga väggblock av salt och skurit till dörrhandtag av kristalliserat salt som blir både vackra och, som det visar sig, desinficerande. De har gjort väggelement av avfall från solrosodlingar, där märgen har bra ljudabsorberande egenskaper och barken är stabiliserande.
I enlighet med sin grundinställning har de också prövat att tillverka saker av biologiskt avfall från regionen där Louisiana ligger. Varmpressade växtdelar och makroalger har blivit eluttag av bioplast som är nedbrytbara och som inte utsätts för fukt, vilket annars kan vara ett problem med sådan plast. Genom rotationsgjutning av bioplast har de tillverkat behändiga objekt som kan vridas och vändas, återanvändas och användas som både pallar, lampskärmar, papperskorgar och blomkrukor. Allt är infärgat med naturliga pigment som skulle få föremålen att platsa i vilken uppdaterad designbutik som helst. Till hjälp i arbetet kartlägger de också råmaterial och producenter som bildar användbara ekosystem av byggmaterial.
I samtal i katalogen med arkitekturprofessorn Hashim Sarkis säger Jan Boelen från LUMA att inför alla kriser idag måste vi, med risk för att låta romantiska, odla vänlighet, inte bara sinsemellan utan också mot hela vår miljö. Och Sarkis fyller i att Montaigne påpekade att i Aristoteles idealstad var vänlighet det högsta värdet, rentav högre än rättvisa.
ecoLogicStudio
Entrérummet till utställningen på Louisiana fylls av en installation av italienska ecoLogicStudio. Det första intrycket är som schablonbilden av ett laboratorium, här sjuder och bubblar det i diverse stora provrör. Verket, om man får kalla det så, heter Deep.Forest och det är, till skillnad från hos LUMA, inte alldeles lätt att förstå vad det är som pågår här. Språket de använder bidrar till mystifieringen. Det hela är en ”cyber-organisk” karta över Louisianas omgivning och ett slags konstgjord fotosyntes som fångar omgivningens koldioxid och omsätter den i biomassa. Allt ska bli till en bild av kontorets ”biodigitala” arkitektur.
Det närmaste kontoret kommer en omsättning i praktiken av detta är ett objekt kallat Tree One som är en plastskulptur av ett träd som fångar lika mycket koldioxid som 12 stora träd. Den står utställd på Hyundai Motors anläggning i Seoul. Här är man som jag förstår det obehagligt nära en greenwashing med hjälp av ett mer eller mindre vetenskapligt språk och formspråk.
Jenny Sabin Studio
Amerikanska Jenny Sabin studio fyller ett rum med dubbel takhöjd med några stora installationer i ett formspråk som uttryckligen refererar tillbaka till den tyske ”formfinnaren” Frei Otto. Bland hans arbeten är kanske anläggningen till olympiaden i München 1972 den mest kända, med sina organiskt formade lintak. Det visar sig att Sabin tillbringat en tid på ILEK, Institutet för lättviktskonstruktioner, i Stuttgart där Otto en gång i tiden var verksam och är väldigt inspirerad av det.
När jag frågar om skillnaden i möjligheter för biologisk inspiration mellan då, på 1960-talet, och nu pekar Jenny Sabin på två saker: dels tillgången till datorer, dels de ”responsiva” , föränderliga materialen. På Ottos tid hittade man fram till den optimala formen på lätta skalkonstruktioner genom att bygga ståltrådsmodeller som sänktes ner i såpa och lyftes upp med de helt automatiskt bästa kurvorna på såpbubblorna. Idag låter allt detta sig beräknas av datorer i parametrisk design, något som av arkitekten Zaha Hadids ideolog Patrick Schuhmacher snabbt upphöjts till den nya stilen, ”parametricism”. När jag intervjuade Cecil Balmond i samband med utställningen 2007 hade han inte mycket till övers för dessa enligt honom ytliga anspråk.
Ett av de mest inspirerande föremålen i Sabins del av utställningen är en 3D-printad, platsspecifik solfångare som ser ut som en blomma med ett yttre skikt av solceller och ett undre av ”dikroisk” film som filtrerar ner ljus i våglängder som växter under solfångarna särskilt gillar. Inspirationen är hämtad från fält av solrosor och en sådan solfångarpark visar potentialen som finns i den här tekniken.
Också Sabins arbeten har än så länge stannat vid prototyper och några lite större föremål som närmast är att se som skulpturer. Om detta säger hon att den amerikanska byggindustrin är konservativ och än så länge inte intresserad av experiment i den här riktningen, så länge oljan och betongen finns i överflöd.
Du sköna nya värld
Den här sortens vetenskapligt inspirerade arkitektur får lätt något futuristiskt över sig, som om framtiden hade ett särskilt formspråk, paradoxalt nog likadant idag som på 1960-talet. Något jag saknar i den här utställningen är det som det idag talas alltmer om i arkitektvärlden med begrepp som ”allt är ombyggnad” och ”reparationssamhälle”. Det nybyggda har alltid varit marginellt i förhållande till det befintliga och i ett nödvändigtvis resurshushållande samhälle alltmer så. Det långsiktigt hållbaraste huset är det som aldrig byggs, sägs det. Hur förhåller sig i ett sådant samhälle det lilla nya till det befintliga? Hur skarvar man i? Hur hittar man sprickorna där det nya kan odlas, sprickorna där ljuset slipper in?
När jag lämnar utställningen får jag ett kort samtal med presschefen Jan Hybertz Gøricke. Vi pratar om vad som kan bli den följande förbindelsen för arkitekturen att ta upp. Nästa november ska det öppnas en ny utställning i serien, men vad den ska handla om vet man inte ännu, säger han.
Det öppnar förstås för att önska sig. Vad är det som räknas som vetenskap att förbinda sig med? TV:s långkörare ”Vetenskapens värld” tycks ha sin bild klar. Vetenskap är ”science”, naturvetenskap. Ibland kryddat med lite arkeologi, men även då ofta med en naturvetenskaplig vinkling som DNA-analyser. Jag kan inte påminna mig ett enda program i den serien om humaniora eller samhällsvetenskap. Är det inte ganska märkligt?
För arkitekter är det i alla fall knappast någon märklig tanke att den dagliga verksamheten präglas av idéhistoria, språk, ekonomi och juridik. Men säkert en utmaning att göra en utställning av.
- Klicka här för att läsa om hur man i samma syfte – att anpassa sig till klimatförändringens krav – istället söker sig till äldre kulturers hållbara byggande